Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det nedanstående är den 5:e artikeln om mina påtvungna äventyr med företaget Ur & Penn.
De föregående är:
”Vi skiter i dig! Hälsningar Ur&Penn”
”Urspårat Ur & Penn – Ur led är tiden”
”Stjäl med den ena handen och tigger med den andra”
”Kan det möjligen vara så att vissa företag missbrukar korttidsarbetsstödet för egen vinning?”
Jag var valobservatör i Georgien för några år sedan. Vid en fontän nära det georgiska presidentpalatset, tog jag av mig min klocka och tvättade av mig svett och damm. Tre parkarbetare njöt av sin andra paus för dagen, cirka tre meter ifrån mig. Någon minut senare efter att jag avlägsnat mig från denna plats, upptäckte jag att jag inte bara lämnade min svett och mitt damm vid fontänen utan även min ljusdrivna Citizen-klocka, som jag hade stark anledning att vara riktigt fäst vid. Jag återvände prompt tillbaka, bara för att erfara att samtliga tre planteringsarbetare var brådstörtat väck och med dem även min dyrbara klocka.
Jag återvände till samma plats dagen därpå och det inte bara på grund av att jag tyckte att stället var oförglömligt fint. En i parken patrullerande polis berättade för mig att de arbetare som fanns där i dag inte var desamma som var där i går, eftersom dessa jobbare tvingades av säkerhetsskäl byta arbetsplats varje dag, eftersom parken var bara ett skutt från presidentens kraftigt bevakade residens.
Men jag kände ändå igen två löntagare från gårdagen, återigen vilandes vid den rogivande springbrunnen. Eftersom jag hade en översättare med mig, bad jag henne tilltala desamma och hur osannolikt det än låter, de erkände eller snarare angav, att deras tredje kollega tog klockan. På det viset fick jag så småningom min klocka tillbaka.
En av mina kompisar, som också var valobservatör i Georgien, råkade läsa mina skriverier om Ur & Penn och skrev till mig något i stil med ”är det samma klocka som den i Georgien?” Ja, det är samma klocka, svarade jag.
En annan av mina läsare påminde mig om hur vi tillsammans flög med RyanAir. Planets pilot pekade på min Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium och kom med budet: ”Du får ett tusen, du får till och med ett tusen tvåhundra Euro på stående fot, för den.”
”Den är inte till salu, svarade jag. Du kan köpa dig en exakt samma ny, var som helst i världen.”
”Alla mina pilotkompisar har just en sådan. Den är som en del av vår uniform. Förstår du? Hur mycket vill du ha för den?”
”Den är fortfarande inte för salu.”
”Ser du Vladimir, om du sålde den till Ryanair-killen, då skulle du inte behöva ha besväret med Ur & Penn nu”, skrev min Ryanair medresenär.”
Det finns många böcker och filmer om företagare som vill slå sig in på en marknad på ärligt vis, utan ojusta metoder, men som antingen förlorar sin business eller också väljer de att smutsa ner sina händer för att lyckas. En av dessa filmer är ”A Most Violent Year” med Jessica Chastain i rollen som Anna Morales – lägg märke till hennes betydelsebärande namn – som med lagstridiga metoder räddar sin man, den ärlighetsförespråkande oljehandlaren Abel Morales, från bankrutt. Filmen är 6 år gammal och jag av någon ospecifik anledning tänkte på den när jag läste att: ”Hans företag tjänar mer pengar än hela övriga klockbranschen i Sverige tillsammans. På mindre än 3 år har han vänt Ur & Penn från att vara en svidande förlustaffär till en vinstmaskin. Han har skapat klockmärket Accent. I november förra året köpte han välkända Citizen. Dagens Industri har utnämnt honom till Sveriges Klockkung.”
På ett annat ställe läste jag ”De trotsar butiksdöden – Ur & Penn ser utrymme för många fler butiker”.
Familjen Al Saffar borde få en professur i praktisk företagsekonomi.
Den 15 juli 2020 klockan 14:35 ringdes jag upp av Emilia Hansson, regionchef på Ur & Penn. I 19 utdragna minuter höll Emilia Hansson låda om hur viktigt det är för Ur & Penn att jag blir en nöjd kund och hur hon skall anstränga sig för att jag skall bli en nöjd kund. Nöjd kund, nöjd kund. Hennes tal påminde mycket om dåvarande finansminister Bosse Ringholms lika ökända som oförglömliga papegojasvar från år 2003, då han skulle klargöra varför dåvarande generaldirektör för Riksrevisionsverket Inga-Britt Alenius utan förvarning fick avgå. Bosse Ringholm kunde inte bättre, dessutom kände han sig osäker, han vågade inte säga något som eventuellt skulle förarga his masters voice, den dåvarande socialdemokratiske statsministern, nuvarande styrelseordförande för Swedbank, Göran Persson.
”Vi vill att du skall vara nöjd!” upprepade Emilia Hansson.
Har du läst vad jag har skrivit om Ur & Penn, frågade jag Emilia Hansson.
Det hade hon, svarade hon.
Då vet du att jag inte vill förhandla med någon som inte har någon som helst beslutsrätt.
Det var Emilia Hansson väl medveten om, hävdade hon.
Jag ville ha en ny Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium klocka, men den kunde hon inte skaffa, hävdade hon, eftersom den inte längre finns i Ur & Penns sortiment. Då föreslog jag en annan Citizen Eco-Drive Titanium-klocka, som bevisligen salufördes på Ur & Penns webbsidor. Det förändrade allt, eftersom då plötsligt hade Emilia Hansson inte någon beslutsrätt. Då plötsligt ville hon ha fem dagars respit för att komma med svar på min begäran.
Vad omfattade Emilia Hanssons mandat egentligen? Att på sin betaltid störa mig i mitt arbete och inget annat? Att diktera förnedrande villkor som var omöjliga att acceptera? Hon fick de begärda 5 extra dagarna, fast det var klart för mig att hon på inget vis var kapabel att förhandla med någon och absolut inte med sin chef.
Den 20 juli 2020 kl. 15:55 återkom hon. Redan när hon började undra hur jag har det och hur jag mår, bekräftades mina dubier. Jag tror att hon sa, att Ur och Penn inte hade råd att ge mig den klocka som jag ville ha i stället för den som Ur och Penn förstörde.
Det var ett svar som lätt skulle passa in i den för länge sedan avdöde busringaren Kalle Sändares repertoar.
Jag har fått prata med inte färre än 6 olika människor åtminstone 15 gånger, i sammanlagt kanske 3 arbetstimmar under mars, april, maj, juni, juli-månad. Det slöseriet har Ur och Penn uppenbarligen råd med. Och ändå växer Ur och Penn så det knakar. Förklara hur det kan vara möjligt om du kan.
Familjen Al Saffar borde få en professur i praktisk företagsekonomi.
Ur och Penn folket, åtminstone de som jag var i kontakt med, förhandlar som några få kundföraktande säljare vid utkanten av Kiviks marknad: ”Jag har ingen växel att ge dig tillbaka men du får en extrapotatis, och hoppas att du blir nöjd.”
”Men du fick en hundralapp från mig.”
”Okej, här får du ytterligare en potatis.”
Långsamt, långsamt, höjde Ur och Penns ”förhandlare” budet på vad jag bör få i ersättning. Nu har vi hamnat på 150 procent på den summan som jag betalade till dem för den så kallade reparationen och som gjorde min klocka obrukbar. Det har jag accepterat. Men det återstår fortfarande ersättning för min klocka.
Att ersätta min klocka finner Ur och Penn än så länge inte förhandlingsbart. Vi får se.
Ur och Penns förhandlingstaktik, och deras motbjudande uppfattning av begreppet kundnöjdhet är att kundnöjdheten skall framtingas helt och hållet på Ur och Penns villkor. Några få exempel:
”Om hyresvärden inte vill samarbeta tackar vi för oss”, hotar herr Abed Al Saffar i tidningen Dagens Handel.
Var ligger samarbete i detta påstådda ”samarbete”? Herr Abed Al Saffar ställer ultimativa villkor utan någon som helst motprestation eller kompromissvilja. Det är hyresvärden som skall gå med förlust och dessutom jag, tillsammans med övriga skattebetalare, som står för 50% av hyresvärdens förlust.
”Du är äldst, alltså kostar du mest.” Det fick en anställd på Ur & Penn höra av butikschefen när hon förlorade sina söndagar efter en schemaändring nyligen, skriver Handelnytt. Inte heller i detta fall fann Ur och Penn plats för någon förhandling.
”Patent- och marknadsöverdomstolen ändrar domen och tvingar nu Ur & Penn att bland annat förstöra kopiorna på Daniel Wellingtons klockor.” skriver DiGital. Det behövde inte gå så långt, allt som behövdes var att Ur & Penn fann viljan att kompromissa.
”E-handelsraketen Tom Hope vinner rättstvist mot klassiska Ur & Penn”, skriver Breakit. Inte heller i det här fallet behövde det gå så långt. Om Ur och Penn var villiga att komma överens utanför domstolens dörrar. Hur mycket billigare skulle det inte bli för Ur och Penn då?
11 november 1918, var Första Världskrigets sista dag. De vinnande ländernas fredsfördrag ställde Tyskland framför ett förödande ultimatum som Tyskland inte hade råd att tacka nej till. Och vad resulterade den freden i? 1 september 1939 startade Tyskland ett nytt krig. Efter 6 år och 1 dag var Tyskland återigen en förlorare. Men den här gången visste segrarmakterna bättre. De visste att en långvarig fred inte kan upprätthållas genom att förloraren förnedras å det grövsta.
Det är en missuppfattning och inte så liten heller, att framtvingande ”överenskommelser” är lika effektiva som de som i dagligt tal betecknas som ”win-win situation”.
Jag tror mig alltså höra regionchefen på Ur & Penn Emilia Hansson säga att Ur och Penn inte har råd att ge mig en klocka som ersättning för den klocka som Ur och Penn ödelade. Och jag tänkte på herr Ayad Al Saffar, grundare, koncernchef och ägare av Axcent of Scandinavia, som bland annat äger Ur & Penn och som också är Abed Al Saffars far. Jag tänkte på det reportaget i Bytbil som basunerade ut detaljerna om herr Ayad Al Saffars senaste bilförvärv: ”Svenske miljardärens nya Rolls-Royce med blommor och en miljon stygn har blivit en världsnyhet och hyllas i flera tidningar. (…) ’Detta är utan tvekan en av de största Rolls-Royce-Phantoms i sin generation’, säger Rolls-Royce VD Torsten Müller Ötvös i ett uttalande”.
Hur kan Ur och Penn inte ha råd att ersätta min klocka? Fattar man inte på Ur och Penn, att vem som helst som får kunskap om detta skrytförvärv, associerar fritt till vad som helst, till och med till den biografiska filmen ”American Gangster”, i vilken filmtitelns gangster Frank Lucas opererar under lagens radar, men drar så småningom till sig polisens uppmärksamhet när hans familj börjar köra dyra bilar, bosätter sig i flotta hus och han själv klär sig iögonfallande excentriskt och dyrt. Den vanliga människans arga tanke kan hur lätt som helst söka sammanhang även i fiktionens värld.
I Sverige är det, skandalöst nog, sekretessbelagt vilka företag som fått ta del av stödet för korttidspermittering. Tillväxtverket, som handlägger ärendena, hänvisar till offentlighets- och sekretesslagen och menar att upplysningen skulle medföra ”skada för arbetsgivaren” om den lämnades ut. Skada för arbetsgivaren? Är det inte skattebetalarnas rätt att få veta till vem och i vilket syfte deras skattepengar tar vägen?
Om någon pilot från RyanAir eller någon annan ville köpa min Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium-klocka i dag, då skulle jag vara tvungen att säga ”Den är inte till salu. Mest på grund av att du skulle bli lurad. Min Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium är nämligen inte den perfekta klockan som dina arbetskamrater har, utan det är en klocka som var på reparation hos Ur och Penn och sedan dess saktar den sig dag efter dag dryga 5 sekunder. Vill en pilot ha en klocka? Vill vem som helst ha en sådan klocka?
Och dessutom är det möjligt att Ur och Penn bytte ut dess urverk, och ersatte det med en värdelös piratkopia. Köp du dig en Patek Philippe-klocka eller en Rolex eller en Breguet Antique eller en Louis Moinet Meteoris eller en Citizen eller en Richard Milles från en inställsam gatuförsäljare i Paris, du får den billigt och den kommer garanterat hålla bättre tid än min, efter att Ur och Penn klåpare donade med den.”
Ur och Penn smutsar ner inte bara sitt eget varumärke utan dessvärre även firmamärket Citizen. Jag undrar vad ledningen på Citizen kommer att reagera när den kommer att bekanta sig med det.
Här kommer mina frågor till Ur och Penns ledning i femte repris:
1. Ur & Penn tog betalt från mig för bytet av min Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium klockverk. Det gamla fick jag inte tillbaka, trots påstötningar. Varför?
2. Har Ur & Penn verkligen bytt ut min klockas klockverk?
3. Om Ur & Penn mot förmodan verkligen bytt ut det, hur kommer det sig att det ”nya” urverket drabbades av samma fel som det ursprungliga? Citizen är trots allt kända för sin hållbarhet och precision.
4. Om Ur & Penn faktiskt bytte ut hela klockverket på min klocka, då undrar jag om det nya klockverket verkligen var ett original Citizen, som det blev sagt, eller en undermålig piratkopia?
5. Varför fick jag ingen dokumentation om det nya klockverket?
6. Inom några veckor efter ”bytet av” klockverket blev den nylagade klockan med ett helt nytt klockverk återigen trasig, och återigen var felet, konstigt nog, det samma. Är det inte mysko?
7. Varför ville Ur & Penn att jag återigen skulle betala för samma reparation?
8. När min klocka äntligen kom tillbaka från den andra reparationen, den här gången efter 3 veckor, då fanns det inte en enda funktion på den rätt inställd. I n t e e n e n d a! Till och med Ur & Penns anställda Alma, förundrade sig över hur något sådant kunde ha uppstått?
Min övertygelse är att detta var avsiktligt. Att Ur & Penn hoppades på att jag skulle mecka med klockan, för att Ur & Penn efteråt skulle kunna hävda att alla konstaterade fel efter mitt ingripande skulle jag lastas för. Jag gick inte in i den fällan.
9. Efter att min klocka äntligen var rätt inställd och synkroniserad, då saktade den sig, något som en välfungerande Citizen i denna prisklass inte bör göra, det finns det dokumentation på.
10. Varför Ur & Penns verkstad hävdade, enligt Nora, en av Ur & Penns anställda, att det är brukligt att en klocka saktar sig under en tid, men sedan snabbar sig, så att genomsnittstiden ändå blir +/- 0.
11. Hur kan Ur & Penn anställa personer som inte bara tror på det som nämns under punkt 10 utan till och med förmedlar detta lögnaktiga påstående vidare till Ur & Penns kunder.
12. Varför rings jag upp av Ur & Penn-anställda, som exempelvis Tülin Karaman och Emilia Hansson, vilka inte äger något som helst mandat att ”förhandla”, utan som tondövt upprepar och upprepar sin påtvungna läxa utan att komma till ett avslut.
13. Varför hävdar Ur & Penn att man kan ringa till butiken på Östra Storgatan i Jönköping, när det alltid är en telefonsvarare på? Visst, ringa kan man, men det är helt meningslöst.
14. Varför har Ur & Penn inte försett butiken på Östra Storgatan i Jönköping med en telefonsvarare som utlovar ”Hej och tack för att du kontaktat oss! Lämna ditt telefonnummer och vi skall ringa upp dig så snabbt som möjligt, men normalt inom 666 arbetsdagar. Hälsningar Ur&Penn Kundtjänst”
15. Varför behövde jag uppsöka Ur & Penn-butiken hela 11 gånger innan jag äntligen fick min klocka tillbaka och som dessutom ändå inte var helt funktionsduglig?
16. Hur kommer det sig att Ur & Penn har en ständigt pågående rea? Tror Ur & Penn att detta skapar förtroende? Hur kan man förvänta sig att man litar på Ur & Penns prissättning?
17. Den första ”reparationen” av min klocka varade i 7 veckor i stället för de utlovade 2,(”i sämsta fall 3”). Bör jag som kund acceptera detta som om ingenting har hänt?
18. Den andra ”reparationen” varade i 3 veckor i stället för den utlovade, en vecka. Bör jag som kund acceptera detta som om ingenting har hänt?
19. Varför tar det herr Abed Al Saffar, Ur & Penns ägare och vd, för givet att jag med min skatt vill finansiera Ur & Penns hyreslättnader och kortidspermitteringar och sjukskrivningar och annat, samtidigt som det är uppenbart att Ur & Penn föraktar mig och behandlar mig som en som Ur & Penn föraktar och är således totalt likgiltigt för mina rättmätiga krav.
20. Varför tror Ur & Penn att jag tänker sluta ställa mina frågor, så länge dessa inte är tillfredsställande besvarade eller så länge Ur & Penn inte går med på en förlikning?
Det är inga svåra frågor, men de kräver svar som utan tvekan är obehagligt avslöjande för herr Abed Al Saffars och Ur & Penns kundpolicy.
Jag vill få en ny, identisk klocka som den som Ur & Penns verkstad förstörde för mig, Citizen Eco-Drive Skyhawk Blue Angels Titanium, eller också vill jag att Ur & Penn återbetalar mig den summan som Ur & Penn stulit från mig genom en misslyckad reparation samt full ersättning för alla de timmar jag lagt på att syna Ur & Penn i sömmarna. Jag kan även tänka mig acceptera att som ersättning få den Citizen Titanium-klocka som Ur och Penn saluför just nu och som jag pekade ut till Emilia Hansson.
Verkar det vara orimliga krav? Begär jag för mycket från det stackars Ur & Penn-företaget? Kan inte Ur & Penn-ledningen fatta att de allmänna sympatierna inte ligger hos de för närvarande? Eller de kanske inte bryr sig?
Ur & Penns ledning bör vara medveten om att arrogans och hårdnackat fasthållande i sina metoder gentemot sina kunder i det långa loppet kan kosta dem mer än de har råd med. Trots fina bilar och bostäder på skrytsamma adresser.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© Vladimir Oravsky
Skriven 2020-07-22
