ROAD HOUSE – en bra actionfilm, men originalets lätta anslag och tjoflöjt-anda saknas

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Doug Liman
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Daniela Melchior, Conor McGregor, Billy Magnusson, Jessica Williams
Land: USA
År: 2024
Genre: Action, Thriller
Längd: 121 minuter
Visas på Amazon Prime
Betyg: 3

Ännu en Amazon Prime Video-premiär på en Amazon MGM Studios-produktion, denna gång på en film som gjordes för att gå upp på bio, men som tydligen hamnade i kläm när Amazon köpte MGM, och nu har den släppts direkt på streaming.

Alldeles i början av 1990-talet var jag på en paneldebatt om filmcensur i Lund, tror jag det var, eller kanske i Malmö. I panelen satt Statens Biografbyrås direktör Gunnel Arrbäck, Sydsvenskans filmkritiker Jan Aghed, samt ytterligare en eller två personer jag inte minns vilka de var.

Spydde galla

Plötsligt tog Aghed upp den värsta våldsfilm han sett, åtminstone på senare år. Rowdy Herringtons Road House från 1989. Aghed spydde galla över denna fruktansvärda film och undrade hur den kunde tillåtas för biovisning. Arrbäck påpekade att den faktiskt var hårt nerklippt av Biografbyrån.

Sju fula censurklipp

Ja, detta stämde. Statens Biografbyrå gjorde sju stycken fula ingrepp i Road House så att en vuxen publik skulle kunna se den utan att bli förråad. Själv såg jag den aldrig på bio – jag visste nämligen om att filmen slaktats av censuren. Jag tror inte att jag hyrde den på video heller. Istället köpte jag en oklippt utländsk utgåva.

Originalet, en grabbig slåssfilm

Road House är väl den enda av de Joel Silver-producerade actionfilmerna från 1980-talet som blivit lite av en kultfilm. Silvers övriga filmer, Dödligt vapen, Die Hard och så vidare, är större och bredare. Road House är en grabbig slåssfilm. Den handlar bara om att slåss. Med det inte sagt att den inte har glimten i ögat, den har två glimtar i ögat.

Anländer för att rensa upp

Vad Road House också är, är en western. Ben Gazarras skurk motsvarar westernfilmernas onda, giriga markägare som suger ut fredliga små samhällen. Baren i handlingens centrum är saloonen. Och Patrick Swayzes utkastare Dalton är förstås den ensamme, utomstående hjälten som anländer till stan för att rensa upp. Westernliknelsen blir ännu större när cowboyskådisen Sam Elliot dyker upp för att hjälpa Dalton.

härligt genomonda mannar

Road House är en otroligt underhållande slåssfilm, jag brukar se om den en gång om året. Ben Gazarra och hans mannar är härligt genomonda och förtjänar inget annat än att få ordentligt med stryk. Vilket de får. Ja, de får mer än stryk. Dalton kedjeröker och tränar kampsport, en kombination som funkade fint på 80-talet, och han bär alltid med sig sina sjukjournaler, så att det ska gå snabbare att sy ihop honom på sjukhus.

Utan utstrålning

Det enda jag inte gillar med Road House är den trista och helt utstrålningsbefriade Kelly Lynch, som Dalton får ihop det med. Road House är väl dessutom den enda bra film Swayze gjorde huvudrollen i. Han slog igenom i Nord och syd på TV, blev stjärna med Dirty Dancing, sedan kom Road House, och därefter dalade hans popularitet.

Road House 2, banal och lättglömd

År 2006 kom en senkommen uppföljare, Road House 2: Last Call. Den var en av de där lågbudgetuppföljarna som gjordes direkt för DVD. Patrick Swayze var inte med, istället spelade Johnathon Schaech Daltons son. Dalton är död och sonen är en FBI-agent som slåss mot en knarkliga ledd av Richard Norton och Jake Busey.

Kopplingen till Road House känns helt onödig, jag tror att den här filmen hade funkat bättre om den hetat något helt annat. Road House 2 känns lite banal och den är lättglömd, men den är aningen bättre än snittet när det gäller den här typen av B-filmer, slagsmålskoreografin är lite bättre, och till skillnad från många av dagens B-filmer ser den ut som en riktig film.

Inget behov av ny version

Så är vi då framme vid 2024 års Road House. Jovisst, det här är förstås en onödig remake. Vi har redan originalet från 1989, det finns inget som helst behov av en ny version. Samtidigt var jag förstås nyfiken, jag är alltid nyfiken på nya actionfilmer, och Jake Gyllenhaal är en av mina favoritskådespelare. Liksom originalet är Road House anno 2024 producerad av Joel Silver.

Gyllenhaal bättre än Patrick Swayze

Den här filmen måste jämföras med andra moderna actionfilmer. På 80-talet var alla actionfilmer bra, utom de dåliga. På 2020-talet är alla actionfilmer dåliga, utom de bra. Jämförelsevis är nya Road House en bra actionfilm. Den saknar originalets lättsamma anslag och tjoflöjt-anda, men Jake Gyllenhaal är förstås en bättre skådespelare än Patrick Swayze.

Anlitas som utkastare

Gyllenhaal spelar Dalton, som den här gången försetts med förnamnet Elwood (Det nämns aldrig i filmen, med tydligen hette Patrick Swayzes version James Dalton). Elwood Dalton är en MMA-stjärna på dekis efter att han slagit ihjäl en kille i ringen. Frankie (Jessica Williams), som äger vägkrogen Road House (den heter så) i Florida, letar upp Dalton för att anlita honom som utkastare. Han tvekar men går med på det.

Skickar råskinn till baren

Frankie har dock inte berättat hela sanningen för Dalton. En rik och ond man som heter Ben Brandt (Billy Magnussen) försöker köra bort Frankie så att han kan riva baren och bygga annat där, Brandt äger allt i trakten. Brandt skickar en massa råskinn till baren, men Dalton bryter armar och ben på dem allihop.

Anlitar bindgalen MMA-fighter

Stadens sheriff (Joaquim de Almeida) jobbar åt Brandt, men sheriffen har en schysst dotter (Daniela Melchior) som är sjuksköterska och får ihop det med Dalton (hon motsvarar Kelly Lynch i originalet). Brandts far sitter i fängelse, men styr och ställer därifrån. Fadern anlitar den bindgalne Knox, spelad av den irländske MMA-fightern Conor McGregor, för att ta kål på Dalton och elda upp Road House.

Handlar om pyskopater

På sätt och vis är det här fortfarande en western, om än inte lika tydligt, och en motsvarighet till Sam Elliott saknas. Här finns dock en ung tjej som jobbar i en bokhandel, hon älskar westernböcker och jämför Dalton med dem.

Den största skillnaden mellan 1989 års Road House och denna från 2024, är att denna nya film handlar om psykopater. Ben Brandt är en oberäknelig psykopat. Knox är direkt psykotisk och extremt våldsam. Men även Dalton är psykopat. Han vet inte var han har sig själv och han kan gå för långt när han spöar upp folk. Jake Gyllenhaal gör rollen med samma galna leende som den samvetslöse nyhetsjägaren han spelade i Nightcrawler. Hans blick är obehaglig. Han är vänlig, men kan snabbt bli ovänlig. Jag har sagt det förr, men Gyllenhaal hade varit utmärkt som Jokern i en Läderlappen-film.

Våldsam och blodig

Road House är regisserad av den ojämne Doug Liman. Liman har gjort filmer som The Bourne Identity och Edge of Tomorrow, men även mög som Chaos Walking. Det är möjligt att många tycker att jag svär i kyrkan nu, men jag gillade den nya Road House. Den är långt ifrån lika bra och kul som Rowdy Herringtons film, men för att vara en modern actionfilm är den bra. Den är våldsam och blodig, slagsmålen är råare, men här finns en del oväntad humor.

Inga cigarretter eller nakna bröst

Jag skrattade lite när Dalton kör misshandlade busar till sjukhuset. Skurkarna är lite för överdrivet galna vilket ibland ger komisk effekt. Billy Magnussen är rätt lustig, han är både galen och korkad. Till skillnad från filmen från 1989 finns här inga cigarretter och inga nakna bröst, det är ju trots allt 2024, det råder allmänt tuttförbud (våld och blod är dock okej). Dock visar Conor McGregor röven – två gånger. Enter Sandman spelas när Dalton blir riktigt förbannad.

Jag tvekade med betyget nedan, men jag hade inte tråkigt när jag såg den här. Fast jag lär inte se om den en gång om året.