COREY TAYLOR, Seven Deadly Sins (Da Capo Press/Ebury Press)

Sångaren i Slipknot och Stone Sour tar nacksving på de sju dödssynderna, och tar både udden av allvaret och sågar skuldbördan. Utan pardon, dessutom. Men så var också Corey Taylor i sin ungdom en riktig värsting, en som han uttrycker saken ”a hard-on with a pulse, wretched and vice-ridden”. Sedan fortsätter frontmannen med att berätta att 1995 var 365 dagar av supande, knullande, ljugande, utbrott och utforskande. Det var en tid då det egna jaget sattes främst i ordet allra sämsta bemärkelse på alla sätt.

Ingen god förebild

Med andra ord; Taylor är ingen god förebild i vanlig bemärkelse. Eller kanske inte ens i egenskap av ovanlig sådan – även om han i dagens läge sedan länge lärt sig av sina misstag. Men han försöker i alla fall reda ut begreppen. De sju dödssynderna är bullshit, deklarerar han redan i första kapitlet. Varför? Well, bland annat för att de under århundraden använts för att hålla förtryckartummen på massorna av normala fritänkande människor.

Varför folk bara inte bara kan sköta sitt, övergår sångarens förstånd, men å andra sidan är han fullständigt säker på att synd är en fråga om personlig uppfattning. För egen del anser han bara att något är en synd om andra människor tar skada. Men om så inte är fallet vari ligger synden, undrar han retoriskt.

”Synderna” tar över

Visserligen är detta ”syndande” inte okomplicerat, det kan förorsaka både smärta och ondska i oss alla, men de kan också ge kraft och influera var och en till att ”göra fantastiska saker” i samband med avgörande ögonblick i livet. Vi kämpar alla för att upprätthålla en civiliserad hållning, menar Taylor vidare. Fast det finns också tillfällen då vi är i vår rätt att låta ”synderna” skölja över oss ”som en karibisk våg”. Vi är inte perfekta, det är i våra underligheter vi hittar våra karaktärsdrag och individualism.

Hyckleri absolut värst

Lustigt nog tar Taylor hjälp av Bibeln för att få fram sin poäng. Med andra ord plockar han upp det gamla klassiska citatet ”Låt den som är utan skuld kasta första stenen”. För det är liksom precis hans poäng; vi är bara skyldiga till att vara oss själva. Eller rättare sagt; vi var aldrig skyldiga alls.

Sångaren struntar med andra ord i om och med vem folk idkar älskog i parti och minut, älskar att ha pengar, frossar i mat eller ligger och sover från morgon till kväll på sin lediga dag. Än sen, då. Då har han avsevärt svårare för hyckleri av typen den gudfruktige politikern som ”sätter på fnask på en vägkrogstoalett”. Då talar vi ”shitty” people på riktigt.

Vill promota tänkande

För egen del måste jag säga att denna poäng går fram högt och tydligt. Här finns en distinktion, och den är viktig att ha i åtanke. Att nära en dömande och förebrående attityd mot andra och samtidigt bryta mot de moraliska regler man själv satt upp är trots allt alltid motbjudande. Inte minst för att det, som Taylor uttrycker det, hämmar folk från att eftertrakta det goda livet med varje fiber i kroppen”. Så kasta försiktigheten ut genom fönstret och befria dig från vidskepelsens bojor är budskapet. För Taylor ser hellre att människor njuter av livet än att kontrolleras av fåtalet.

Sångaren är därför också noga med att påpeka att han vill få folk att tänka, inte att de ska hålla med om allt som uttrycks i denna bok. För som han säger: skillnaden mellan en filosof och en fanatiker är att den förstnämnde tänker högt för att göra världen bättre medan fanatikern gör det för att han tycker han är bättre n alla andra.

Hopp om förverkligande

Men vad handlar då Seven Deadly Sins om i slutänden? Två saker, menar författaren. Den ena är hopp, det hopp som går ut på att människan kan realisera en potential hon aldrig kunde tänka sig existerade såvida hon slutar hålla tillbaka sig själv. Om hon klarar detta kommer hon också att ha roligt, vilket i sin tur är det andra ämnet för den här boken.

Men glöm det där med religion. Taylor är ingen fan för att uttrycka det milt. Det är ”förra årets lärobok”, daterad och försedd med för många noteringar i marginalen av dess förre ägare. Fast det betyder inte att han inte hyser goda känslor för mänskligheten. Hans credo är trots allt följande ”Behandla alla som om om det är deras födelsedag, men hantera dem som om de skulle kunna kräkas på tårtan vilket ögonblick som helst.”

Essensen i koncentrat

På många sätt utgör bokens första tjugotre sidor en utmärkt sammanfattning av de resterande 229. Här presenteras essensen i koncentrerad form, så för den lindrigt intresserade räcker i ärlighetens namn denna introduktion. Fast de som vill kan ändå med fördel fortsätta läsa. Därefter går Taylor nämligen in i detalj på varje synd i varsitt separat kapitel och gör sedan helheten fullständig med nedslag i sin eländiga uppväxt, alternativa uppdaterade syndavarianter som verkligen kan kallas synder ur alla aspekter och, såklart till slut, en sammanfattning.

Rolig och öppenhjärtlig

Så vad blir då domen, undrar kanske vän av ordning. Well, ingen kan förneka att Seven Deadly Sins är underhållande och rolig, jag uppskattar Taylors udda resonemang, galna liknelser och hans öppenhjärtlighet vad gäller de egna tillkortakommandena för att göra poänger. Jag skulle också utan att darra på manschetterna kunna hävda att han både får en att fundera och ger aha-upplevelser. Det här är utan tvekan en smart kille, tänkte jag för mig själv under läsandets gång. Sedan kan jag kanske tycka att vissa inslag mest finns med för att de utgör kul läsning, snarare än för att de adderar någon poäng till historien.

Streetsmart elegant modell

Sedan vid närmare eftertanke; vad är egentligen Seven Deadly Sins mer än ännu en variant på typisk och välbekant kritik mot religionens osunda gigantiska skuldbag? Nu kopplas för all del avund, frosseri, lättja, girighet, högmod, lust och vrede inte alltid till katolicismen, men ändå. Man har hört det förut. Bara inte i en streetsmart elegant modell som skriker tänkande rock `n rollresonemang av det edgy slaget lång väg.

Skriven 2017-12-28

Skriv ut sidan