SUZANNE COLLINS, Balladen om sångfåglar och ormar (Bonnier Carlsen)

Annons

FAKTA
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Serie: Hungerspelen – prequel
Översättning: Lena Jonsson
Antal sidor: 558
Format: Häftad (Danskt band)
Utgivningsdatum: 2020-05-19

Coriolanus Snow står på perrongen med en ros som han ska ge till en flicka som kommer med tåget. En flicka från Distrikt 12 som ska vara med i Hungerspelen – hans flicka. Snow ska vara mentor för första gången. Det är det tionde Hungerspelen. Sextiofyra år senare kommer en annan flicka från Distrikt 12 att ställa Coriolanus Snows liv på ända – Katniss Everdeen.

Balladen om sångfåglar och ormar är en originstory – dubbelt upp. Det är President Snows originstory – hans barndom, hans tonår, vad som formade honom, vilka val han gjrode. Men det är också Hungerspelens egen originstory.

Minotauros och midichlorians

Felet är bara att Hungerspelen redan hade den perfekta originstoryn – berättelsen om labyrinten med Minotauren, den gamla grekiska myten om hur fjorton atenare, tolv flickor och tolv pojkar, varje år offrades till monstret i labyrinten. Där har du allt: arenan, hotet, antalet “tributes”. Lägg till behovet av en hjälte (Theseus, respektive Katniss) som kan navigera helskinnad genom labyrinten, och sagan är klar. Ju mer man nu försöker förklara var enstaka saker och idéer i Hungerspelen kommer ifrån och hur Hungerspelen uppfanns i denna värld och hur det växte fram … ju mer klampar man in på området där midichloriner lever och frodas.

(Midichlorians = George Lucas långrandiga prequelförklaring på frågan om hur “The Force” fungerar. Ingen hade ställt frågan. Ingen hade bett om en förklaring. Ingen vill ha förklaringen. Ingen trodde på den. En bra grundregel i fantasy och sci-fi – du kan ta död på det mesta genom att förklara. Definitivt kan du ta död på spänningen … )

Det var en gång … sextiofyra år tidigare

Balladen om sångfåglar och ormar kan verka som en lång och långsökt och svåruttalad titel för en planerad Y.A. succé, men originaltiteln Ballad of Songbirds and Snakes är mycket mer allitterativ.

Det här är en prequel till de tre tjocka böcker och de fyra långa filmer som inleddes med The Hunger Games. Handlingen kretsade kring Katniss Everdeen som väljer mellan två snygga killar, en gruvarbetare och en bagarson, samtidigt som hon ska överleva Hungerspelen i bok ett, en repris av Hungerspelen i bok två, och en revolution med rebeller som inte är att lita på i bok tre.

Sutherlands Snow – med en jultomteaktig glimt i ögat

Medan fansen debatterade huruvida hon skulle välja den hunkige gruvarbetaren (spelad av brorsan till Thor-skådisen) eller den söte bagarsonen, stod ett faktum glasklart: Jennifer Lawrence hade sina ojämförligt mest lysande scener (och den bästa personkemin) tillsammans med Donald Sutherland, som spelade President Snow.

Sutherland hävdade också i intervju efter intervju att Snow inte var någon “bad guy” – han verkar definitivt vara den som förstår Snow allra bäst … och han spelade sin karaktär som en blandning av romersk kejsare som vet vad som är bäst för folket (för att undvika allmänt kaos och blodbad) och jultomte med glimten i ögat. Men det finns både ros och ris i den här jultomtens säck…

Det är Snow som får äran att vara hjälten i den nya boken – men en mycket ung Snow.

Coriolanus Crassus Snow är bara en vanlig high school kille i tonåren, han är föräldralös efter att hans far Crassus Snow dog i kriget, och hans familj (som består av farmor och en kusin) har förlorat allt utom sin lägenhet, och höjs hyran eller skatterna så kommer de även att bli hemlösa. Nu är goda råd dyra för familjen Snow …

Hungerspelen – en tittarflopp som borde läggas ner

Hungerspelen är så klart på sitt sätt Amerikas svar på japanska Battle Royale, som i sin tur inspirerades av de grymheter och de svek som vuxna utsatte barn för under andra världskriget i Japan … så det är förvånande att läsa att hela Hungerspelen är ett påfund av skolelever, som hittade på hela spektaklet för att svara på en hemuppgift och få bra betyg på sin hemläxa. Ännu mer förvånande är det att läsa att det är high school ungar som hittar på grejer och utvecklar allt i vad som ska bli Panems (alltså framtida Nordamerikas) mest sedda TV-program. Det verkar helt osannolikt. Och det är bara toppen på isberget av osannolika saker …

När de tionde Hungerspelen ska börja, så är det ett skitprogram som ingen tittar på, för det är så urbota tråkigt.

Vem vill titta på okända ungar på en arena, dygn efter dygn?

Ett gäng ungar som springer runt på en gammal nedlagd idrottsarena, vem vill se det? Är det någonting att se? Och är ungarna i omklädningsrummen eller i tunnlarna under arenan så finns bokstavligen ingenting att se, eftersom det inte finns några kameror där.

Hur kan programmet, som är en megaflopp, ha fått förnyat kontrakt hela 9 säsonger i följd? Och vem i hela världen vill titta dygn efter dygn på folk som praktiskt taget ingen känner eller känner till, i ett program som har alldeles för lång sändningstid?

Coriolanus Snow säger det bäst: De enda som tittar är möjligen arbetslösa i huvudstaden. De flesta i Panem har varken tid eller intresse av att titta på Hungerspelen. Speciellt inte de hårt arbetande (och hårt festande) människorna i Distrikten.

När någon ska dö går det att berätta allt …

Nu är det dags för det tionde året och de tjugofyra tävlande ungarna från de tolv Distrikten ska matchas med mentorer från huvudstadens high school.

Snow blir förtjust i tjejen från Distrikt 12 och berättar saker för henne som han aldrig någonsin har berättat för någon förr – om svälten, fattigdomen, familjens förödmjukelse, hur hungrig han är varje dag …

Snow sänker garden och skruvar ner den obligatoriska charmen som ständigt är uppskruvad till max i skolan. För vad spelar det för roll att han blottar sitt hjärta och visar sig sårbar, hon ska ju dö i alla fall, och kommer att ta alla hemligheter med sig i graven …

Konsten att beräkna och att hålla skenet uppe …

Inför sina high school kompisar spelar Snow cool och världsvan. I själva verket är han föräldralös, svältande och utfattig, lever på kålsoppa och potatis (eller en burk med klister) och oroar sig ständigt för att passa in.

Lägger någon märke till att han inte har det senaste modet? Hur mycket kan man ta när skolan serverar gratis mat, utan att det verkar misstänkt? Man kan ju inte ta den största biten kaka, man måste leta upp en lagom medelstor bit … Vad kan man ta emot från en vän (en middag? en bulle?) – när man inte vet när, eller ens om, man någonsin kan bjuda tillbaka?

Snows tankar är något som det är väldigt lätt för många high school ungar att känna igen sig i – ja, inte att leva på kål och klister (förhoppningsvis), men de ständiga malande tankarna, oron för att inte passa in och att ständigt undra om någon “märker något” … Alla vill ju verka lyckade och som om de har koll, hela tiden …

Jakten på det lukrativa stipendiet

Snow har en stor fördel. Sin charm. Och den kostar inte ett rött öre, så den är han generös med. Men om han vill gå vidare på universitet så måste han få ett stipendium, annars är livet slut efter high school, och för att få ett stipendium så måste han göra bra ifrån sig på grupparbetet Hugnerspelen …
Fast han hade inte räknat med att det skulle bli livsfarligt eller att han själv skulle bli inslängd på arenan och tvingas kämpa på liv och död …

Suzanne Collins avlivar snabbt massor av ungar … hade det varit “school shootings”, bilolyckor, leukemi, självmord eller vad som helst som finns i mycken modern Y.A. fiction så hade massor av sidor fått vigas åt sorgebearbetning (hälften av Som stjärnor faller var sorgebearbetning, den andra halvan handlade om att kämpa mot depression).

Vem dör och varför?

Men eftersom detta är fantasy/sci-fi mix kan man avliva tjugotre distriktsungar och ungefär hälften av mentorerna utan att det krävs någon bearbetning. Dessutom får de flesta av personerna ingen personlighet, inga efternamn, inga egenskaper … De hinner dö innan vi vet vika de är.

När det sägs att Coriolanus är ledsen över att tvillingarna dött, tänker man bara .. vilka var de? I Harry Potter böckerna ficj man lära känna personerna och det tog ungefär fyra böcker innan en massa huvudpersoner började dö, och då sörjde man dem alla. Inklusive husalven. Här undrar man bara vilka de är.Som tur är har Coriolanus en lista där han styrker över alla som dör, annars skulle man aldrig hänga med.

De flesta karaktärer är som karikatyrer, papperstunna kreationer – “flat characters” som E.M. Forster skulle säga Aspects of the Novel. Allt krut tycks ha lagt på Coriolanus Snow till en “round character” … Och även Coriolanus skulle ha kunnat vara en mer nyanserad och rundad karaktär …

Snow gör lumpen i Distrikt 12

Men det blir lite bättre efter Hungerspelen, när Coriolanus Snow gör lumpen i Distrikt 12 – eller snarare: han tar värvning som fredsväktare, som det heter på Panem-språk. Snow får jämnåriga vänner från alla möjliga Distrikt, de gör vanliga lumpargrejer tillsammans, har exercis, kökstjänst, städar, försöker smita ut, försöker få roligare eller lättare arbetsuppgifter, planerar för en kul lördagskväll, försöker få tag på laglig eller olaglig sprit (den lagliga är godare än lokalt hembränt som är av varierande kvalitet och styrka) … Det är som i en 91:an serie. Och så utvecklas Snows första (och kanske enda) stora förälskelse. Men det är inte med Elvira …

Triangeldramer är det stoff som är stommen i så mycken Y.A. fiction. Så även här. Det spelar ingen roll att Katniss Everdeen inte ens är född än. Tjejen som Snow blir förtjust i är likadan. Velar mellan olika killar. Hon skriver kärleksballader till andra killar, och Snow tvingas stå i publiken och höra på och blir avundsjuk. Snow blir indragen i ett triangeldrama kring denna “sångfågel” som fått sitt namn efter en dikt av Wordsworth (även i framtiden läser man tydligen Wordsworth) och på grund av henne blir han involverad i dubbelmord.

Sensmoralen är tydlig: Man ska passa sig för singer/songwriters!

Kärlek som negativ, förgörande kraft

Kärlek brukar skildras som en positiv kraft – i Harry Potter böckerna visar kärlek den starkaste magin – men här är kärlek mest en massa elände som för med sig ännu mer elände.

Utan denna fatala kärlekshistoria hade Snow inte blivit den totalitära diktator som vi sett i Donald Sutherlands gestalt i 4 filmer. Vem vet, han och lumparkompisarna kanske hade blivit rebelledare i Distrikt 13 istället … ?

Dukat bord med påskägg att knäcka

Fans av Hungerspelen-trilogin i bokform och de fyra Hungerspelen-filmerna har dock ett dukat bord med påskägg att konsumera i denna roman …

Man får reda på varför President Snow inte gillar härmskrikor (“mockingjays”) – förutom att de är skrikiga och bajsar överallt, ungefär som måsar. När Coriolanus Snow gjorde lumpen i Distrikt 12 så var ett av hans jobb att fånga och märka fåglar och att städa ur deras stinkande burar och lyssna till deras tjatter … och det var ändå inte det värsta med dem … Snow träffar på de konstiga fåglarna för första gången vid en hängning, och deras beteende ger honom inga goda minnen.

Modeskaparen Tigris Barden är med som rebellsympatisör i originalserien – och hon visar sig vara Snows kusin. I denna bok är hon en ung och underbetald praktikant hos en känd modeskapare, och hon ser alltid till att hennes lille kusin Coriolanus är elegant och oklanderligt klädd – trots att de är så fattiga.

Sången The Hanging Tree, som Katniss sjunger i Mockingjay– filmatiseringen, är komponerad av Snows käresta (fast sången är dedikerad till en annan kille som hon brukar träffa på det hemliga kärleksstället, stackars Snow som bara får stå och höra på när hon sjunger sången …)

Katniss är en potatis. Katniss är en växt som skördas och vars knölar äts … kanske till färsk, nyfångad fisk. Katniss heter i vardagstal kärrpotatis.

Återbesök till kända miljöer

Vi får besöka Hällen, Sömmen och många andra familjära platser i Distrikt 12, när Coriolanus och hans kompisar är på jakt efter hembränt till helgen – eller bara har lite kul – och vi får lära känna fredsväktarna som personer, istället för som anonyma “stormtroopers” som de verkade vara i originalserien.

Det är onekligen lite kul att se fåniga drönare störta på arenan under Hungerspelen, eftersom ingen har koll på tekniken än … Alla nymodigheter som vi har sett i The Hunger Games (originalfilmen) är påhitt av Snow och hans klasskompisar.

Arachne Crane tillhör samma släkt som Seneca Crane – spelledaren i den första boken och filmen om Hungerspelen. En spelledare är bokstavligen som en spindel i nätet – Arachne hade varit värd att spara som karaktär och hålla vid liv, för att se henne växa upp och bli spelledare – och om Panem hade haft osthyvlar som man ska ha till ost (istället för ostknivar) så hade hon klarat sig. Ingen blir mördad av en osthyvel.

Snows odräglige klasskompis Heavensbee är så klart en förfader till den lurige spelledaren för Hungerspelen i Catching Fire.

“Det är roligare att supa än att se på Hungerspelen”

Vad är meningen med boken? Att påpeka att Snow i alla fall var en bättre ledare än någon från Distrikt 13 någonsin skulle kunna bli?

Boken inleds med citat av Hobbes, Locke, Rousseau, Mary Shelley och Wordsworth – möjligen en stor del av Snows kurslitteratur när han väl fått stipendium till universitetet.

Eftersom Snow är den enda runda karaktären bland många platta karaktärer finns det inget alternativ att heja på. Dessutom har Snow all charm och alla de bästa replikerna. Roligast av allt är när han avslutar romanen med att säga till spelledaren att de aldrig kommer att få folk att titta på något så fånigt som Hungerspelen, i alla fall inte på landet (som i Distrikt 12) – för folk föredrar att tillbringa sin lediga tid med något vettigare. Som att vila. Eller att supa upp sitt brännvin. Det är mycket roligare.

Ständigt dessa cliffhangers …och gamla greker

Suzanne Collins har festligt nog samma initialer som Coriolanus Snow – fast omkastat – och hon håller också fast vid sina svagheter och kännetecken: ständiga cliffhangers, uppskruvad dramatik och högt tempo, så att fansen inte ska hinna ifrågasätta logiken för mycket (det greppet fungerade också i den senaste Star Warsfilmen) … Collins är också svag för symboltyngda namn, gärna sådana som anspelar på grekisk och romersk mytologi och historia och Shakespeares tragedier – Coriolanus är ett av alla dessa namn … Crassus är ett annat.

Original-Crassus var generalen som kväste slavupproret i det antika Rom, det som leddes Spartacus (sedermera känd som filmhjälte i Kirk Douglas gestaltning i filmen Spartacus).

Coriolanus kompisar Pollo och Didi, tvillingarna Apollo och Diana, var tvillingar även i romersk mytologi (i grekisk mytologi hette de Apollon och Artemis). En av tjejerna heter Iphigenia – precis som dottern som Agamemnon offrade för att få krigslycka i det trojanska kriget. Inte ett kul namnval av föräldrarna. Och en sådan karaktär är garanterad ett olyckligt slut i en roman.

Var finns Brad och Jennifer?

Inga ungar heter Jennifer, Justin, Brad eller Brittany längre. Och det finns ingen musik, inget YouTube, inga biografer, ingen underhållning …

Vart försvann all underhållning i Nordamerika? Det finns massor av teknik till biologiska vapen och drönare och muterade djur, men det finns ingen teknik för att skapa underhållning. Och underhållning om något är det enklaste sättet att hålla ett folk förnöjt och passivt, näst billiga berusningsmedel. (Med säsong efter säsong av Mad Men och Sopranos-liknande serier hade rebellerna aldrig hunnit göra revolution … eller ha fått några anhängare.)

Det enda som finns i hela Panem i underhållningsväg är Flocken, ett kollektiv som sjunger gamla folkvisor, typ som de med texter av Wordsworth, och Flocken har inte precis något nytt material att komma med. Även det som är nyskrivet låter som 1800-tals ballader.

Det hade varit roligt om Baby eller Toxic hade blivit presenterade som gamla klassiker från svunna tider … då folk verkligen visste hur man partajade i Nordamerika!

Tre olika linjer presenteras

Suzanne Collins har genomgående ett intresse för filosofiska frågeställningar, med en massa klassiska citat, tillräckligt för att skapa en läslista för filosofi 2.0, och olika personer i boken företräder olika filosofiska frågeställningar – ibland på bekostnad av deras personligheter och personliga utveckling, eftersom de hela tiden bara ska driva en fråga. Coriolanus Snow, Sejanus Plinth och Lucy Gray Baird representerar alla olika linjer.

Coriolanus linje är att överleva för stunden (även om det leder till en del ogenomtänkta och tvivelaktiga beslut), Sejanus linje att alltid “göra rätt” (oavsett om allt sedan går åt helvete och han drar med sig andra i fallet), Lucys linje är att stå över allt i den här världen, eftersom hon är singer-songwriter.

Det finns onekligen olika sätt att tackla situationen i Suzanne Collins påhittade värd, och Flockens sätt är att inte göra något. De är lite som hippiekollektivet i Milos Formans Hair. De tar ställning genom att inte ta ställning. De hör inte till huvudstaden Kapitolium och inte till Distrikten och de är inte intresserade av att lägga sig i. Förmodligen symboliserar Flocken Konsten, och Konsten står över allt (men lever inte med sin tid, utan är tidlös, och man har lyxen att älta saker som var inne för 400 år sedan eller mer …).

“Nature versus nurture”

Suzanne Collins stora favorittema är tillbaka – “nature versus nurture” – är det arv eller miljö som formar människor och gör dem goda eller onda? Men temat håller inte hela vägen.

Hur denna series Darth Vader blev till … frågan är öppen. Och det öppna slutet på boken tigger och ber om en fortsättning.

Tack och lov blir Coriolanus Snow aldrig så irriterande gullig som när Anakin Skywalker kör podracing, och Snow är föräldralös och utfattig från början och har liksom inte mer att förlora. Det blir aldrig fråga om några hämndaktioner. Det är mest bara “överleva för stunden” situationer.

Näringsbrist och indragna bidrag

Coriolanus verkar varken vara god eller ond – bara en vanlig high school kille som försöker överleva high school, trots svält och fattigdom, få ett stipendium, gå vidare i livet … men så förälskar han sig i fel tjej. Förmodligen är amerikansk high school vanliga amerikanska ungars Hungerspelen, ett helvete att överleva varje dag – även utan “school shootings” och indragna bidrag och olyckor och svält och näringsbrist.

Coriolanus Crassus Snow eftersträvar aldrig något ondskefullt, som de romerska generaler han fått sina namn efter, han eftersträvar mest av allt att överleva, och i andra hand att lyckas.

Moral för mätt medelklass

Moral är en lyx för en mätt medelklass, som en hobbyfilosof i George Bernard Shaws Pygmalion påpekar, och Coriolanus har inte varit mätt under hela sin livstid, han har levt med krig och svält sedan barnsben. Det är Coriolanus stenrike kompis Sejanus som har lyxen att eftersträva godhet – något han eftersträvar så mycket att han glömmer det dagliga spelet för att överleva.

Det är egentligen inte någon större skillnad på Katniss och Coriolanus (förutom att Katniss dödar fler personer, och att hon velar mellan två killar, medan Coriolanus bara har enda enda kärlek i sitt liv) …Enda skillnaden är att Katniss marknadsförs som hjälte och Coriolanus som blivande skurk, à la Anakin Skywalker. Så skillnaden mellan “good guys” och “bad guys” … är helt enkelt marknadsföringen från författare, förlag och filmbolag.

Hur kunde den här floppen bli en succé? Ingen aning …

Det bestående intrycket av Balladen om sångfåglar och ormar är Coriolanus bedömning att folk hellre vill supa sig fulla på fritiden än att se på ett så värdelöst program som Hungerspelen. Vem vill se på dålig och långtråkig TV? Hur kunde floppen bli en succé? Det där är ännu en gåta som boken inte svarar på.

Slutet på romanen kommer plötsligt – och lämnar fältet vidöppet för uppföljare.

Skriven 2020-05-31

Läs mer om boken här

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners