Klicka på bilden, för att se hela bilden
De personifierade Kaliforniens bakåtlutade livsstil i sin musik och blev ett av sjuttiotalets absolut största band. Vilka som åsyftas? Eagles såklart. Med smekande melodier och balsamerande stämsång i oklanderligt professionell förpackning förförde bandet en hel generation. En mix av retrocountry och oskuldsfull rock tog bandet till toppen, som denne boks författare Marc Eliot uttrycker saken. Lägg därtill texter med sårbara, sorgsna, ensamma, sökande, vilsna och/eller bedragna män i centrum hos vilka öppna solbestänkta vidder, drömmar om frid och en god kvinna är en naturlig del, så förstår säkert var och en att bandets ursprungliga laguppställning Glenn Frey, Don Henley, Randy Meisner och Bernie Leadon dök upp precis i rättan tid. Eagles avspeglade stämningen hos en amerikansk uppväxande generation där fred var mer än en önskedröm och sex för första gången – efter P-pillret och före AIDS – inte var skuldbelagd.
På något vis utgör denna analys också utgångspunkten för hela boken. Eaglesgossarna levde nämligen i hög grad själva upp till den bekymmerslösa image de förmedlade Det fanns aldrig några konsekvenser. Att sjunga som änglar och partaja som djävlar blev tidigt en ledstjärna för kvartetten. Detta är i och för sig inget nytt för någon som hyser minsta kunskap om bandet, men To The Limit gör allting väldigt mycket mer påtagligt.
Inte minst är det lätt att i egenskap av långvarig och måhända något naiv beundrare bli besviken över de excesser, tjurskalliga interna maktkamper, svek, rygghuggande och divalater som här kommer i dagen. För det finns samtidigt onekligen ett motsatsförhållande i Eagles känslosamma ”easy going” –musik och den råa bistra verkligheten, och därför luras man också att bli förvånad över det som här avslöjas.
I mångt och mycket är To The Limit av nödvändighet en traditionell berättelse om uppgång och fall. Musiken och några hårdnypade affärsmän tog dem till toppen och inre stridigheter i kombination med ”life in the fast lane” splittrade dem. Det är också historien om framväxten av en musikalisk rörelse på Los Angelesklubben The Troubadour, som förutom de blivande Eagles-medlemmarna även inkluderade bandets blivande låtskrivarpartner J.D. Souther, Jackson Browne, Linda Ronstadt och en rad andra ”hoppfulla och föredettingar”, som Frey formulerar saken.
Fast det här är också i förvånansvärt hög utsträckning en berättelse om den affärsmässiga sidan för Eagles själva. Det handlar initialt om hur den unge David Geffen – sedemera Steven Spielbergs samarbetspartner – tog kommandot och startade eget när ingen annan var intresserad av hans första fynd, den ovanämnde Jackson Browne. Han hade en plan för att ge den kreativa kontrollen till artisterna och samtidigt bli väldigt rik själv, som Eliot uttrycker det.
Sedan när det skar sig med Geffen lade Eagles sitt öde i den initiativrike och äregirige tjugotvååringen Irving Azoffs managerhänder. Azoff blev snart både fruktad och hatad i branschen, men det rådde ingen tvekan om att han fick saker gjorda. Inte minst låg han bakom den – skulle det visa sig – extremt penningstinna återföreningen 1994.
Huvudpersonerna i To The Limit är dock utan tvekan bandets två förgrundsgestalter Glenn Frey och Don Henley, vilket inte är så konstigt. Den inåtvände Texastrummisen och den självsäkert utåtriktade gitarristen från Detroit utgjorde från första stund bandets kreativa kärna och började strax därefter också slåss om ledartiteln. Det märkliga är bara att detta inte riktigt avspeglas i boken. Fokus är lustigt nog på den notoriskt private Henley, som efter att i nästan två år blankt vägrat att ställa upp på en intervju – och först via advokat försökt hindra boken att komma ut – slutligen gick Eliot till mötes och då enligt Eliot var ”förekommande, rolig, kritisk, charmig” och allt annat man kan tänka sig.
Här medger författaren gärna att Henley hjälpte till att ta verket till en ny nivå, men han hade inte räknat med att strulet skulle fortsätta till och med när boken låg redo att säljas i affärerna. För trots att Henley bidragit mest och gått igenom varenda mening med Eliot innan den gick i tryck påstod han bestämt att där fanns ”oriktigheter” och gjorde vad han kunde för att sabotera en signeringsturné och sätta press på handlare att inte göra reklam för boken.
I egenskap av gammal Eagles-beundrare är det inte utan att jag blir både matt och sorgen när jag läser sådant här trams. Hade det här varit en fråga om en smetig skandalbok som vältrat sig i det värsta snasket, så hade agerandet kunnat försvaras. Men så är inte fallet, snarare tvärtom. To The Limit är så sanningsenlig som man kan begära. Det faktum att ingen annan inblandad än just Henley haft invändningar säger det mesta i det avseendet.
Fast ingen kan förstås ta ifrån Eagles äran för att ha skapat något av den bästa och mest odödliga softa rockmusiken någonsin. Oavsett vad som skrivs om bandmedlemmarna själva kommer sångerna att leva vidare långt efter det att de själva är borta, något Henley märkligt nog aldrig verkar ha ägnat en tanke åt.
Sedan är det klart att myten om Eagles både spricker och naggas i kanten hos dem som läser To The Limit, men det borde vara ett acceptabelt pris att betala för bandmedlemmarna. Särskilt som den senaste återföreningen 2003 hann dra in sanslösa 430 miljoner kronor redan innan året var till ända.
skriven 2007-04-04
