MONA LISAS LEENDE

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I tv-serien DaVincis Demons, som producerades i tre säsonger 2013-2015 skildrades Leonardo da Vincis liv och gärning under hans yngre år. I skådespelaren Tom Rileys skepnad blev uppfinnaren, framtidsmannen och geniet en cool modern renässansherre, nyfiken på allt och ständigt kontroversiell i omgivningens ögon. Men nästan alltihop var fiction ihoptotat av David S. Goyer, manusförfatteren bakom sådant som Batman Begins, Man of Steel och den kommande Terminator: Dark Fate.

På samma sätt fabulerar och spekulerar Vladimir Oravsky om Leonardos möte med den gåtfulla modellen bakom ett av världens mest mytosmpunna och värdefulla verk Mona Lisa. Allt understött av ett rikt autentiskt bildmaterial, bör tilläggas.

Under fem århundraden har visa män och kvinnor spekulerat över vad hon uttrycker med sitt leende. Giorgio Vasari, Walter Horatio Pater, Lilian Schwartz och även Sigmund Freud kom med var sin uttolkning av detta leendes mystik.
Vars och ens antagande kunde ha varit rätt, men vars och ens teori kunde likaväl ha varit felaktig. Det fanns ju bara två personer som kunde ge det korrekta svaret på leendets gåta.
Den ena var målarens objekt, alltså hon som kallas Mona Lisa, och den andre var målaren Leonardo da Vinci själv.
En liten hake var dock att båda för länge sedan var döda, begravda och förmultnade.
Men även de döda kan avge vittnesmål, inte minst de som varit flitiga dagsboksskriftställare.
Och det var Leonardo.

Leonardo skrev massvis om sin vardag och sina upptäckter och om sitt arbete, och eftervärlden fann även lassvis av dessa dyrbara dokument.
Dock inte alla. Just berättelsen om och kring tillblivelsen av Mona Lisa återfanns aldrig bland det bevarade kunskapsstoffet.
Förra året återfanns dock Leonardos anteckningar om Mona Lisa. De var inmurade i en femhundra meter lång underjordisk gång, som binder samman herrgården Clos Lucé och det kungliga slottet Amboise.
Hur kom det sig, vem tog dit dem?
Här följer förklaringen:
Frankrikes kung Frans I var intresserad av konst och kultur och han bjöd en rad betydande konstnärer och hantverkare till Amboise. Leonardo da Vinci var en av dem. Året var 1516 och Leonardo var vid den tiden en gammal man, eftersom hans ålder på 64 år, då ansågs vara beaktningsvärd. Därför är det föga förvånande att Leonardo även dog på Clos Lucé, bara knappa tre år efter sin ditkomst och han blev begravd i Saint-Florentinkyrkan, som utgör en del av Amboise slottet.

Från Florens, där Leonardo målade bland annat Mona Lisa, tog han med sig bara tre målningar: Johannes döparen, Anna själv tredje och så Mona Lisa. Detta måste ha betytt att just dessa verk betydde outsägligt mycket för honom. Inte minst tavlan Mona Lisa, då denna var målad på styv träpannå och inte på duk som kunde rullas ihop och lätt transporteras i en skyddande tub. (I den charmiga filmen ”För evigt – En askungesaga”, författad även av bland andra den Oscarsnominerade Susannah Grant, reser Leonardo med Mona Lisa hoprullad i ett skinnfodral. Eftersom i filmens och litteraturens värld, verkar allt vara möjligt, så länge det gynnar berättelsens flöde och producentens kassa.)

Han som upptäckte de inmurade anteckningarna om Mona Lisa, var en dvärgväxt savant med en rad särpräglade egenskaper och färdigheter. Man kan säga att världen hade tur att det var just Yksvaro, så hette savanten, som grävde fram dessa anteckningar, eftersom någon annan skulle med största sannolikhet aldrig lyckas dechiffrera denna skatts innersta innehåll.

Det som Yksvaro schaktade fram i den mörka, mer eller mindre bortglömda tunneln, var en tarpans urinblåsa. Bara det att han inte kastade den på en skräphög, utan omsorgsfullt tvättade av den och under långa, mödosamma timmar mjukade och töjde upp den, är en bedrift. Inte minst med tanke på att tarpanen för länge sedan är utdöd, och man måste ha speciella kunskaper för att kunna bedöma huruvida det var värt att bevara och undersöka det som visade sig vara tarpanens blåsa. (Att Leonardo valde just tarpanens blåsa för att under långa århundranden skydda sina dagboksanteckningar inuti den, bekräftar ytterligare en gång hans vid skilda, närmast universella kunskaper och genialitet.)

Inuti tarpans blåsa fanns det systematiskt och symmetriskt sönderklippta pergamentbitar. Att pussla ihop dessa, tog nästan ett helt år i anspråk, trots Yksvaros exempellösa intelligens. Detta bland annat på grund av att skriften på pergamentbitarna var spegelvänd, på samma vis som Leonardos andra krypterade skrifter.
Även om texten berättade en intressant händelse från Leonardos liv, nöjde sig Yksvaro inte med dess budskap, utan bände det fram och tillbaka, tolkade det och omtolkade, med andra ord, han sökte efter ett dolt budskap.
Och han fann det.
Det rörde sig om en palimpsest, där det underliggande, den ”bortskrapade” och ”borttvättade” texten hade ett långt tyngre och mera hemlighetsfullt budskap, än det synliga förmedlade.
Varför denna kurragömma?
Varför ville Leonardo inte dela med sig av sin hemlighet under mindre omständliga villkor?
Varför var det viktigt för honom att den som slutligen fann hans dagboksanteckning var tvungen att dechiffrera även den som redan i sig själv var ett synnerligen svårknäckt chiffer?
Svaret på den frågan är ganska så enkelt: Även efter sin död, ville Leonardo umgås bara med människor som nådde upp till hans egna osedvanliga och mångsidiga genialitet.

Det här vaskade Yksvaro fram direkt från Leonardo da Vincis hjärna och penna, och vi skall vara honom evigt tacksamma för att han var vänlig, att dela med sig.
Ur Leonardos dagbok:
28 april 1503.
I dag utkämpades slaget vid Cerignola mellan fransk-schweiziska trupper på den ena sidan, och spanska på den andra. Att den övermäktiga styrkan av franskt pansrat kavalleri och schweiziska pikenerare skulle förlora mot den spanske befälhavaren Gonzalo Fernández de Cordoba som ville avvärja en fransk invasion av södra Italien, visste jag långt innan slagets utgång. Fernándezs armé var visserligen liten, men den var försedd med min uppfinning, hakeskyttar.
Det var historiens första strid som vanns med infanteri med eldhandvapen. Hurra för mig.
Över niotusen grodätare, mot knappa sextusen trehundra spanjorer. Fem hundra spanjorer dog och över tvåtusen ockupanter. Det kallar jag för seger. Inte minst för mig och mina idéer. Skål för mig. Och skål än en gång.
Det kändes bra.

Men plötsligt anlände den skitförmögne florentinske köpmannen Francesco del Giocondo till min målarverkstad – i släptåget hade han sin hustru Lisa Gherardini.
”Jag vill ha ett porträtt på min hustru Madonna Lisa”, sade den bjäbbige Francesco del Giocondo och fortsatte: ”Säg ’buona giornata’ till maestro Leonardo, Mona Lisa.”
”Buona giornata, maestro Leonardo”, hälsade Lisa.
Jag ville avstå från uppdraget, men så tänkte jag, av den där skiten kan jag klämma en bra massa floriner från, så jag blir mindre beroende av de blodsugande bankirerna.

”Porträttet skall utföras på en träpannå, inte större än så här”, del Giocondo visade med händerna en fyrkant ungefär 80 gånger 55 cm stor. ”Det skall hänga i min matsal, där kommer det passa alldeles utmärkt.”
”Madonna Lisa verkar inte vara alldeles förtjust över detta”, sade jag, betraktande Lisa.
”Det är inte hon som skall betala. Så bry dig inte om det, utan sätt i gång”, beordrade del Giocondo.

29 april 1503. Första sittningen.
Madonna Lisa kom ensam. ”Var vill ni ha mig maestro Leonardo”, undrade hon.
”Här, så att ljusstrålar faller på er framifrån”, svarade jag.
”Är ni säker på er sak?” undrade hon.
Jag vet att jag tänkte, vilken enfaldig kvinna den där är: om jag är säker? Vad tar hon mig för, en nybörjare?
Men efter en stund, fick hennes fråga en ny innebörd. Jag såg klart och tydligt en begynnande mustasch under hennes näsa och ett dito skägg på hakan.
Det var inte så att hon glömde raka sig och sminka sig, o nej, det var tvärtom, hon ville, hon var direkt angelägen om, att jag skulle se hennes behåring. Hon ville dela sin och makens hemlighet med mig, hon ville inviga mig i deras livsfarliga kurragömmalek.
Men varför just jag? Vad är det som drev henne att lita på mig, Leonardo da Vinci? Kan det vara det att det var allmänt känt att jag var en orädd troublemaker som inte så sällan utmanade både ödet och makten?

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2019-05-02

print

Våra samarbetspartners