P.O.D. och ALIEN ANT FARM, Amager Bio, Köpenhamn den 21 februari 2019

P.O.D. slog igenom hemma i USA strax innan millennieskiftet 1999 med sitt tredje album The Fundamental Elements of Southtown. Därefter följde det internationella genombrottet med uppföljaren Satelite två år senare. Verket ifråga – som för övrigt innehöll bandets största hits Alive och Youth of a Nation – sålde i hela sju miljoner exemplar ”worldwide”, något kvartetten självklart inte varit i närheten att upprepa.

Stilen gick ur modet

Jag säger självklart för sedan sköljde pirattsunamin över musikbranschen, och inget blev sig likt igen. En annan anledning till den gradvis nedåtgående trenden var förstås att den genre de verkar i så småningom började minska i popularitet. Rap metal, nu metal, rapcore eller vad man nu väljer att kalla det gick ur modet, och P.O.D. liksom många av kollegorna fick svårare att nå ut.

Stor kärna av fans finns kvar

Men att beteckna genren som död vore högst överdrivet. Vilket inte minst P.O.D. är ett påtagligt exempel på. En tämligen stor kärna fans finns kvar alltmedan skivorna regelbundet fortsätter komma. Roligt, tycker inte minst jag. Post grunge och nu metal har alltid varit avsevärt mer tilltalande – om än på olika sätt – i min bok än den överskattande och trista föregångaren, grungens malande gitarrväggar och deppgöksattityd.

Är mer än rap metal

P.O.D. är skulle jag vilja påstå raka motsatsen till detta, något alla närvarande i det utsålda Amager Bio glatt kunde konstatera. Öppningen med livsbejakande partyförhöjarna Boom och Rock the Party (Off the Hook) fungerade på sitt sätt som en utmärkt varudeklaration för bandet. Samtidigt vet kännare mycket väl att de är mer varierade än vad dessa ösiga rap metalsaker antyder. Efterföljande Will You uppvisade en känslig (kärleks)sida med inslag av desperation och frustration medan Always Southern California var precis vad det låter som, en solanstruken hyllning till USA:s kanske mest mytomspunna stat. Med en coolt avslappnad touch, dessutom.

Inget överträffade Alive och Youth…

Sistnämnda sång är för övrigt hämtad från senaste albumet Circles, ett av kvartettens mer eklektiska skapelser. Hela sex sånger hämtades från detta verk, och variationen var uppenbar. Singeln Soundboy Killa och den funky Panic Attack var ren och skär attackerande rap metal, On the Radio i sin tur var mer omfamnande av hip hopelementen medan Cirlces mest påminde om Crazytowns soft lättflytande världshit Butterfly.

Fast ingen denna sena afton kunde förstås överträffa signaturmelodierna Youth of the Nation – dagen till ära tog den manligt dominerade publiken över refrängens barnkörande – och hyllningen till livet, Alive. Responsen var överväldigande, och de mjuka tuffingarna på scen tackade ödmjukt flera gånger för både reaktionerna och fansens blotta närvaro.

En in you faceshow värd namnet

Å andra sidan behövde inte San Diegobandet känna sig överväldigade. Inte egentligen även om reaktionerna för all del tedde sig sympatiska. För det här är en grupp som inte behöver ursäkta sin existens. Herrarna är trots allt både genuina, duktiga på sin grej och levererar en show värd namnet. Otidsenliga, tycker trendängsliga kollegor.
Än sen då, säger jag. Giget på Amager Bio var svettigt tempofyllt, präglat av stora känslor, gemenskap, intensitet och ett in your face approach som inte gick att värja sig mot, och mer kunde man i sanningens namn inte önska sig av dessa numera medelålders herrar.

Habilt och trevligt, men något saknades

Medelålders är även turnépolarna i Alien Ant Farm vid det här laget. Dock lämnade väl deras spelning till skillnad mot avslutningsaktens dito en del kvar att önska. Inte minst tycker jag nog att helheten tedde sig väl tam. Habilt och trevlig? Absolut, men något saknades.

Som tempo, till exempel. Eller energi. Inte mycket hände nämligen där uppe på scen. Lite action i utspelet hade inte skadat, tycker jag nog. Det var trots allt inte Adele, Céline Dion eller Westlife som uppträdde, då hade jag förstått det.

Bör kunna förvänta sig mer energi

Var sak på sin plats, om man säger så. Ja, ni förstår säkert vad som åsyftas. Alien Ant Farm är trots allt ett punk-/poppunk-/alternative rockband, och då bör man kunna förvänta sig lite mer energi. Ösigare än i Bad Brainscovern Gene Machine/Don´t Bother Me blev det aldrig. Eller det blev det, förresten. En annan cover, den på Michael Jacksons Smooth Criminal rockade avslutningsvis som förväntat ordentligt. Till publikens stora exalterade glädje, bör tilläggas.

En hygglig förrätt

Så vad säger man då om det här? Well, överlag får jag väl trots allt säga att gänget från Kaliforniska Riverside gjorde tämligen tilltalande figurer. De är mysiga på det där punkigt sköna sättet som är lätt tycka om. Samtidigt som det denna afton onekligen fanns en del sånger värda att skriva hem om, typ hybriden av reggae och ska, Never Meant och stötigt catchy Lord Knows. Men övertygade fullt ut det gjorde inte Alien Ant Farm denna gång. Däremot utgjorde de för all del en hygglig förrätt till vad som komma skulle en stund senare.

Skriven 2019-02-22

Skriv ut sidan

Våra partners