DESTROYER

Regi: Karyn Kusama
I rollerna: Nicole Kidman, Toby Kebbell, Taitana Maslany, Scoot McNairy, Beau Knapp

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-02-01

Jag lovar. Så här har ni aldrig sett Nicole Kidman förut. Australiskan gör nämligen här en Charlize Theron á la Monster och är närmast oigenkännlig som sliten kriminalare med ett traumatiskt förflutet och hämnd i sinnet. Men den yttre förvandlingen är bara en sida av saken. För i första hand visar Kidman sig vara alldeles briljant på att förkroppsliga denna stenhårda karaktär präglad av ett kaosartat inre triggat av fruktansvärda händelser i det förflutna.

Kidman är Erin Bell, uppgiven snut som inte kan glömma ett urspårat undercover-uppdrag då hennes manliga kollega blev dödligt invalidiserad och ett antal oskyldiga människor blev kallblodigt mördade av gängledaren Silas, en fullblodspsykopat som sedermera försvann från radarn.

Trota att sjutton år förflutit varken kan eller vill Erin glömma, men nu dyker ett blodigt spår upp som stinker Silas lång väg, vilket ger henne en anledning att öppna både fallet och gräva i sina egna psykiska sår igen.

På pappret ter sig denna historia som synes tämligen rak, men regissören Karyn Kusama har uppenbarligen inte velat välja den enkla vägen. Istället varvar hon nutid med flashbacks vid tiden för ett ödesdigert bankrån i samband med nämnda undercover-uppdrag. Gradvis avtäcks hemligheter från då det begav sig samtidigt som Erin följer i Silas spår i nutid.

Det är inte alltid sådana trick fungerar, men i det här fallet ter sig greppet både fängslande och effektivt. Det blir spänning på två fronter, vilket ger bränsle till berättandet ända till den inte särskilt positiva upplösningen

För den som undrar kan också nämnas att Destroyer bjuder både på grov misshandel och ett par hårda muskulösa actionsekvenser, men den som av någon anledning förväntar sig sorglösa brutaliteter lär bli besviken. För Destroyer är i grund och botten en mörk, tragisk och misärartad skapelse om en kvinna med vare sig helt rent samvete eller dito mjöl i påsen. Hon är traumatiserad av sina misstag och missdåd från förr, något vi i publiken inte får minsta chans att glömma. Men det är å andra sidan allt detta som gör det här så starkt och drabbande.

Skriven 2019-01-28

Skriv ut sidan

Våra partners