DE BEDRAGNA (The Beguiled)

Annons

Regi: Sofia Coppola
I rollerna: Elle Fanning, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Angourie Rice, Colin Farrell, Oona Laurence

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-09-01

När Clint Eastwood kommit hem till Hollywood efter framgångarna med “Dollar-filmerna” satte han för säkerhets skull tänderna i säkra kort som “Coogans bluff”, “Sierra Torida” och “Örnnästet” för ännu hade ju inte Clintan fått den status att han själv bestämde sina jobb. Han hade gjort episodfilmen Häxorna i Europa men den känner väl bara de närmast sörjande till. Redan då ville Eastwood tänja på gränserna på sina roller och och göra en udda film utanför actiongenren och “Korpral McB – anmäld saknad” blev en sådan. Motspelerska blev Geraldine Page stor på både scen och bioduken och som lök på laxen fick han actionregissören Don Siegel att stå bakom kameran. Kritikerna var mycket nådiga men publiken stod över och de som kom trodde de kommit till fel film och inte till en Clintanfilm. Till och med posters med en beväpnad Clintan försökte blanda bort korten för publiken. Jag såg aldrig filmen förrän många år efter på en video och tyckte den var märklig men mycket intressant och en provkarta på Eastwoods mångsidighet.

Uppenbart har också Sofia Coppola tyckt att filmen borde få en ny chans och nu med sej själv bakom kameran, en logisk tanke för att det är en bra film som bör tacklas från kvinnligt perspektiv. Vi befinner oss mitt i det amerikanska inbördeskriget nere i djupaste södern när en liten flicka springer på en svårt skadad soldat (Colin Farrell) från nordstaterna. Hon hjälper honom hem till skolan där hon går med ett antal äldre kvinnor som alla fruktar “blårockarna” precis som andra sidan gör det med “grårockarna”. Skolans matriark Martha (Nicole Kidman) accepterar motvilligt att låta honom friskna till på skolan utan att ana konsekvenserna för relationen mellan kvinnorna. Först underdånig och tacksam vinner han kvinnornas gunst och alla känsloyttringar kommer upp till ytan men så förändras bilden och maktförskjutningen börjar långsamt märkas.

Det är ett välspelat och stilfullt kammarspel som rullas upp och jag tror Coppola har bättre förutsättningar att nyansera kvinnorna och deras position mitt i en krigszon än Siegel som lutade sej mer mot Eastwood än den mer återhållsamme Farrell. I det här faller är könskampen helt klart en kvinnlig angelägenhet. Jag tror dock att Coppola får lika svårt att sälja filmen till en bredare publik som Siegel hade….trots Clintan.

skriven 2017-08-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners