THOR: RAGNARÖK (Thor: Ragnarok)

Regi: Taika Waititi
I rollerna: Chris Hemsworth, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Idris Elba, Jeff Goldblum

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2017-10-27

Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer – åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den – och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.

Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar – den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.

Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.

Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.

THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics’ tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande – och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.

Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas ”Immigrant Song” med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela ”God of Thunder” med KISS, eller ”Thunderstruck” med AC/DC, eller någon annan åsklåt. ”Lonely Man”-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.

Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.

Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.

Skriven 2017-10-27

Skriv ut sidan

Våra vänner