ZUCCHERO, Studie 2, Koncerthuset, Köpenhamn den 31 augusti 2017

Zucchero är världens mest kände italienske rockstar. Sedan må en viss Vasco Rossi möjligen vara störst på hemmaplan, men det spelar ingen roll. Ingen slår ändå Herr Fornaciari internationellt. Och Laura Pausini och Eros Ramazzotti då? Well, all respekt till dem båda två, men de är spopstjärnor, snarare än just rockstars. Så är det med den saken.

Men tro det eller ej, trots allt detta har sångaren aldrig tidigare spelat i Köpenhamn förrän i torsdags. Det påstod han i alla fall själv innan en rättelse kom som gick ut på att han visst det gigat i Kongens by en gång innan då det begav sig för många herrans år sedan.

Unik tillställning

Fast hur det nu än ligger till med den saken, så var förstås denna sedan länge utsålda konsert en tämligen unik tillställning. Samtidigt var det business as usual för sångaren själv. Senaste albumet Black Cat står på agendan, vilket betonades med emfas. De åtta första numrena var nämligen hämtade därifrån, och inte mig emot. Låtmässigt är det här ett riktigt starkt verk. Detta påmindes man givetvis rätt omgående om i Studie 2. Sådant som inledande bluesrockarpartajet Partigiano reggiano och taktfasta balladen Ten More Days lyste kanske än mer än i tillplattad form

Rotinfluerat sound

Samtidigt går soundet på denna senaste skapelse också i mångt och mycket tillbaka till rötterna. I alla fall en del av dem. Black Cat har i nämligen jämfört med den rotpräglade åttiotalsplattan Oro Incenso & Birra. Men så är också Zucchero ett barn av amerikanska tongångar från basmyllan, som blues, soul, R & B, och annat, det är definitivt sådant som präglar allt denne veteran gör. Detta borde rimligen inte ha undgått någon närvarande på Koncerthuset denna kväll. Den svängigt bluesrockiga L´anno dell´amore var bara ett utmärkt exempel på detta. Baila Morena, ett annat. Här bjöds man på ett R & B-souligt alster av tidlöst genuint snitt med självklart glödande hook.

Pop och opera

På samma gång lyser kärleken till den italienska poptraditionen mer eller mindre alltid genom i det mesta han gör. Fast det är för all del sällan som det blir lika tydligt som i läckra balladen Fatti di sogni eller uptempodängan Vedo nero. Båda dessa sånger skulle mycket väl ha kunnat ha popiga kollegor som Nek, Raf eller Umberto Tozzi som avsändare.

Sedan som den italienare han är fanns även ett operasamarbete på kvällens repertoar. Misere framfördes med en inspelad Luciano Pavarotti som duettpartner. Pampigt? Självklart. Dock är jag osäker på om rösterna gifte sig helt med varandra.

Sexig röst

Vad som däremot är helt säkert är att Zucchero på sitt eget personliga sätt rockade i Studie 2. Backad av ett lika duktigt som diversifierat band där adderad färgrikedom i arrangemangen var regel snarare än undantag framhävdes stjärnans artisteri och karisma på bästa sätt. Som liveartist visade han sig faktiskt vara själfullare än man skulle kunna tro. Och rösten sen, är sexig likt whiskey som åldrats på ekfat, för att nu travestera självaste Bono.

Med tanke på allt detta beröm behöver väl knappast nämnas att det här var en afton väl värd att minnas. Vi talar i i termerna varmt, väl avvägt och lagom tempofyllt gig, som presenterade italienarens bredd och känsla för sitt material utan åthävor, men med självklar auktoritet, professionalism och en stor dos passion. Publikens entusiasm var med andra ord synnerligen förståelig.

skriven 2017-09-01

Skriv ut sidan

Våra vänner