Klicka på bilden, för att se hela bilden
I Sydsvenska Dagbladet fick denna Ricky Martin-platta glädjande nog ett chockerande högt betyg. Vilket i det här fallet är det samma som en gedigen trea. I övriga recensioner jag hunnit läsa har den stora motorsågen tagits fram. Inte särskilt förvånande kanske, men ännu ett bevis på att ignorant arrogans används för att avfärda en (hel) genre extremt få på våra nordliga breddgrader har någon koll på.
För det är ju så. Svenska recensenter varken vill kunna eller kan något om spanskspråkig pop och rock. Därför är också creddfaktorn lika med noll. Samtidigt är det som bekant alltid bekvämt att slå på något man inte vet något om för att dölja sin okunskap. Således tar också förståelsen prompts slut så fort det handlar om något annat än renodlat etnotjafs. För grundinställningen bland de (musik)politiskt korrekta är ju trots allt att man ska vara öppen för det genuina. Däremot kan man tydligen kasta skit så det stänker på allt som framförs på något annat språk än engelska och – hemska tanke – kan kategoriseras som mainstream.
Men för att nu återgå till Ricky Martin. Hela åtta år har förflutit sedan sångarens senaste spanskklingande album, så det är knappast någon överdrift att hävda att det har varit efterlängtat. Särskilt som senaste engelska verket Life var en tämligen umbärlig historia.
Fast på Musica+Alma+Sexo har sångaren uppenbarligen hittat formen och glädjen igen. Det förstnämnda kunde märkas redan på det innerliga MTV Unuplugged-albumet från 2006 – i mina öron bjöd detta Grammybelönade album på de kanske bästa ögonblicken i karriären hittills, – men nu är även den lågmälda grubblande eftertänksamheten borta. Det är inte nämligen inte utan att en lättnad kan märkas här. Helheten präglas av en tydlig mognad och glädje över att kunna vara sig själv. Att ha kommit ut har gett Martin artistisk tyngd.
Sedan är det naturligtvis så att MAS är överlag är en riktigt stark historia rent låtmässigt. Från inledande livsbejakande discodängan Mas via stötigt rytmiska Frio och smekande akustiska Cantame tu vida och fina ballader, typ storslagna Te Busco Y Alcanzo och Basta va är det här mumma för Martinfansen.
I sammanhanget är engelska spåret The Best Thing About Me Is You i duett med vita soulsångerskan Joss Stone faktiskt en av skivans minst nödvändiga låtar. Vid en jämförelse ter sig det här som en tämligen lättviktig sak som mest finns med för att man ska kunna plocka en radiosingel till den anglosaxiska världen. Men för övrigt ger jag som sagt en absolut tumme upp för Ricky nästan hela vägen.
Skriven 2011-02-09
