TAYLOR SWIFT, Lover (Republic)

Det fanns en tid under millenniets första decennium då Taylor Swift var en tonårig countrydarling med långt lockigt hår och lika söta som akustiska personliga kärlekssånger på repertoaren. Tänk i termerna Tim McGraw, Our Song, Love Story och You Belong to Me, så förstår ni vad som åsyftas.

Det var även i den vevan jag intervjuade Swift per telefon, och jag minns att hon var ödmjuk, trevlig och tro det eller ej, lite blyg. Jag kan sakna den versionen av henne idag.

Fantastisk hitkavalkad och show

Missförstå mig inte Det finns mycket att tycka om med denna Pennsylvaniabördiga dam idag också. När jag såg henne på Amsterdams Ziggo Dome för drygt fyra år sedan bjöd hon på en fantastisk hitkavalkad och show, men om något saknades var det de tidiga sångerna.

Så jag säger samma sak idag som jag gjorde då; det är synd att hon lämnat sina rötter därhän. Samtidigt är Swift en både duktig och begåvad sångsmed. Vilket förstås märks även på nya och uppskruvat emotsedda nya albumet Lover.

Har knappast tappat sin ”magic touch”

Fast sin vana trogen har sångerskan varit generös med materialet, och arton sånger är kanske några för mycket. Jag förstår tanken; det handlar om valuta för pengarna. Men någonstans hade det kanske varit bättre att skala av helheten med fyra, fem spår. I alla fall om man ser det hela ur strikt albumsynpunkt. Till skillnad mot de streaminguppfödda då, som inte bryr sig det minsta om någon form av enhetstänkande.

Men med detta sagt; Swift har knappast tappat sin ”magic touch”. Lekfulla förstasingeln Me är en rätt typisk dänga från sångerskan. Samma sak gäller stötiga The Man eller spattigt speedade Paper Rings. Sångerskan är mästare på den här typen av tralligt popmaterial.

Givet (hit)mönster och överraskningar

Albumets andra släpp You Need to Calm Down är inte lika direkt som något av dessa tre spår, men det sätter sig givetvis ändå efter ett antal lyssningar. Det gör även electroballden Cruel Summer, och den följer också mycket riktigt det givna (hit)mönstret från senare år.

Den som söker något utanför de nuvarande ramarna får med andra ord inga överraskningar till livs från dessa nummer. Det får man istället om man lyssnar på den känslostarkt nakna Soon You’ll Get Better – med Dixie Chicks backandes instrumentalt – tillägnad sångerskans cancersjuka mamma. Eller för den delen det släpiga lätt jazzkryddade titelspåret, en sång som lustigt nog släpptes som tredje singel.

USA-kommentar och osviklig låtskrivarkänsla

Även Miss Americana & The Heartbreak Prince får en att höja på ögonbrynen, för övrigt. Men det har nog mest att göra med den smarta uppgivna kommentaren till de nuvarande politiska stämningarna i USA. Förtäckt till high school-drama minsann.

Så vad ska man säga förutom att den tjugonioåriga sångerskan levererar igen. Med emfas? Ja, jämfört med många andra popartister visar hon onekligen åter sin stabilitet och osvikliga känsla för låtskrivande.

Latinoexperiment och bejakande av countryarv önskas

Fast till nästa gång hade jag gärna sett henne experimentera en aning stilmässigt. Varför inte pröva på att spela in något med latinostuk till exempel, och då gärna i duettform. Med folk som Juanes, Maná, Ricky Martin eller Shakira till exempel. Eller pröva att satsa på lite emoaktiga tongångar á la Paramore och Tonight Alive.

Och kära Taylor; du kan väl bejaka ditt countryarv nästa gång. Åtminstone en liten aning. Det har du råd med. Du behöver inte vara orolig. Den stora majoriteten fans lär hänga med på den resan också.

Skriven 2019-09-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners