AIRBOURNE om att vara på uppåtgående, fånga själen och att slå ölflaskor i huvudet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det finns gott om akter som mer eller mindre personifierar devisen rock’n’roll till I die, och en hel del av dem är verkligen på väg att leva upp till sitt löfte med tanke att sjuttioårsstrecket passeras så frekvent av diverse legendarer i dessa dagar. Men så finns det också band med ungdomen i någorlunda behåll, som är redo att ta över stafettpinnen.

Ett tidigt (live)rykte

Ett av de mest framträdande banden i detta avseende är albumaktuella Airbourne. Uppfödda på klassiker av signerade Iron Maiden, Metallica och givetvis AC/DC – de är trota allt australiensare – skapade kvartetten bördig från den lilla staden Warmambool sig tidigt ett (live)rykte via regelbundna gig hemma på ett av de lokala hotellen.

En stadig karriärklättring

Seden dess har oräkneliga mängder vatten runnit under broarna. Utsålda turnéer på egen hand har blandats med prestigefyllda förbandsuppdrag åt folk som Motley Crue, Motorhead och självaste The Rolling Stones och en handfull albumreleaser som alla bidragit till att spä på framgångarna.

– Ah, well det har definitivt varit en stadig klättring, konstaterar gruppens nyaste medlem, gitarristen Matt “Harri” Harrison. Det är något vi är väldigt glada för, men så arbetar vi också hårt för varje litet steg framåt. Samtidigt känner vi oss fortfarande väldigt unga, vi är ju allihopa alltjämt i trettioårsåldern.

Komfortabla i sitt skinn

Harri tillägger att det alltid är coolt att bli erkänd och få kvitto på att saker och ting går åt rätt håll. Han ger det kommande giget i Stockholm som exempel. Den här gången framträder man på ett dubbelt så stort spelställe som förra gången. Vilket i sin tur kan tolkas som att Airbourne numera är ett uppenbart etablerat band. I alla fall av alla som är välvilligt inställda.

– Ja, jag menar vi känner oss ju komfortabla i vårt skinn. Vi vet exakt var vi befinner oss, vilken musik vi vill göra och vilken typ av show vi vill göra, och när det gäller det här albumet hade vi en specifik syn vad gäller vilken sorts skiva vi ville göra. Vilket verkligen är coolt. Men samtidigt återkommer vi alltid till vikten av att förbättra oss. Vi ville göra den här skivan både större och bättre på en och samma gång. Men också att folk skulle känna annorlunda än tidigare när de hör den.

Att fånga själen och slå ölflaskor i huvudet

– Hur skulle du vilja beskriva Boneshaker – som det nya verket heter – för en fan som följt er sedan början? Någon av dina bandkollegor ska visst ha sagt att det här är ert mest direkta, intuitiva och spontana album hittills?

– Yeah, det håller jag med om. Jag kan tycka att vi verkligen försökte fånga själen av det band vi är live. De som lyssnar ska ha samma vibbar som när Joel (O’Keefe, sångaren) springer genom publiken och slår ölflaskor i skallen. Då går folk hem med ett megastort jävla leende på läpparna. På samma sätt hoppas jag Boneshaker kan bli ljudbandet till många kul lördagskvällar för de som hör plattan.

Fräsch producentmetod

Att Harri är exalterad över det nya verket råder det som synes knappast någon tvekan om. Bandet har gjort skivan de hade för avsikt att göra, är budskapet. När processen påbörjades för arton månader sedan frågade sig alla inblandade vart, vem och vad, det vill säga vilken kreativ inriktning ville man ha, vem skulle kunna tänkas bli producent och vad var målet.

– Vad vi absolut visste var att vi ville förändras, och slänga ut hela “boken” med våra gamla recept på golvet. Så vi pratade med Dave Cobb, och hans metod visade sig vara väldigt fräsch och inspirerande. Det han ville göra visade sig överensstämma med vad vi ville göra.

Äkta sound och beröringspunkter, modell vintage

– Dave Cobb är ju mest känd för sitt samarbete med Rival Sons och idel countryartister, som Zac Brown Band, Shooter Jennings och Chris Stapleton. Hur kommer det sig att ni började arbeta med honom?

– Jag vet att det kan tyckas konstigt för en del människor, men det är coolt att han är baserad i Nashville. Sedan är det sant att Daves mest framgångsrika grejor har varit inom countryn, men han är också en riktig rocker. Dessutom är countryn precis som rocken baserad på bas, gitarr och trummor. Man hör att soundet är väldigt äkta, och i hans fall finns det många beröringspunkter med sextio- och sjuttiotalets “vintage”-klassiker.

– Du låter väldigt nöjd?

– Jag tycker det här soundet är uppfriskande. Mycket pop och rock av idag låter så perfekt och putsad, vilket gör att väldigt mycket låter likadant. Men om man lyssnar på det Dave gör hörs det att det är annorlunda, och det var det som tilltalade oss med honom. Han är en total rock `n roller ur den aspekten att han älskar och lyssnar på samma band och skivor som vi.

Leverera bra show för intakta ben

Boneshaker är bandets femte på dussinet år, borträknat en samling med B-sidor. Arbetstempot i studion har således varit hyfsat högt om än inte onödigt uppstressat. Fast värt att komma ihåg är också att Airbournes “före album period” i början på millenniet var tämligen lång. Det var då kvartetten fick förtjäna respekten och kaffepengarna på pubar med hårdför och svårflirtad publik.

– Jag menar, jag kom ju med i bandet efter det. Men jag har hört Joel och Ryan (O’Keefe, trummisen) prata om det där, och de fick tidigt höra saker som “Det är bäst för er att ni levererar en bra show, annars kommer ni inte att lämna stället med era ben intakta”. Så från dag ett har det alltid handlat om att komma ut och spela live i vilken situation det än må vara. Sådana saker har har förmodligen gjort oss starkare.

Kan inte göra något annat

– Ert rykte är till stor del associerat med programförklaringen leva och andas rock’n’roll. Men är det här lika roligt som när ni började en gång i tiden?

– Yeah, absolut. Jag gick som sagt inte med i Airbourne förrän rätt sent, men jag var vän med de andra tio år innan dess samtidigt som jag hade ett eget band. Så jag har också slitit för att ta mig vidare. Inget har stoppat mig, jag har också lidit av sömnbrist och sovit på golv. Så vi är här bara för att vi älskar det vi gör och inte kan göra någonting annat.

Galenskapen kan visa sitt huvud

– Men på samma gång har ni rykte om er att vara vilda partydjur, så om du tycker det är överdrivet kan du ju passa på att nyansera bilden nu?

– Jag menar, vi tar definitivt det vi gör väldigt allvarligt. Vi skulle aldrig partaja på bekostnad av en show. Vanligtvis före en spelning är vi väldig avslappnade. Det är lugnet före stormen. Vi spar på energin, så vi kan explodera på scen. Fast har vi en dag ledig, så varför inte. Då kan vi ha ett fat öl på bussen, så allt beror på. Galenskapen kan visa sitt huvud ibland. Men före en show sitter vi förmodligen bara och dricker te.

Rock’n’Roll for Life

– Slutligen; hur ser du på framtiden? Kan du lova att ni kommer att göra det här till nu är gamla och gråhåriga, som så många av era kollegor?

– Absolut, mate. Det sista spåret på albumet, Rock’n’Roll for Life speglar den känslan. Det var precis därför vi lade den låten sist. För det är just det allt handlar om; familjen vi ser när vi står på scen. Det är allt vi bryr oss om. Vi vill underhålla den relationen.

Skriven 2019-09-16

print

Våra samarbetspartners