ROBIN McAULEY om nya soloskivan: “Idén att göra den för att hålla intresset uppe lät väldigt tråkigt, men nu är jag extremt nöjd”

Annons

Klicka för att se hela bilden

Hans röst är en av de största inom den melodiska hårdrocken, men han kommer sannolikt alltid att bli vara mest ihågkommen för sina sånginsatser med levande gitarrlegenden Michael Schenker på deras gemensamma tre album under gruppnamnet McAuley Schenker Group i skarven mellan 80- och 90-talet.

Tre decennier har förflutit sedan dess, och plötsligt verkar Robin McAuley nästan mer aktiv än under storhetstiden. De senaste fyra åren har sångaren inte bara hunnit medverka på tre album relaterade till just Michael Schenker, utan även gett ut ett debutverk med nya supergruppen Black Swan tillsammans med känt folk som Whitesnake/Winger-gitarristen Reb Beach, Jeff Pilson, till vardags i Foreigner och Ace Frehleys trummis Matt Starr.

Ser sig inte som soloartist

Dessutom har Las Vegasshowen Raiding the Rock Vault, i vilken ett gäng välmeriterade rockrävar spelar covers från en rockhistoria de ofta själva varit med och skapa upptagit Robins tid fem kvällar i veckan sedan knappt ett decennium tillbaka.

Som om inte allt detta vore nog har sångaren efter en del tjat från sitt skivbolag spelat in soloalbumet Standing on the Edge, hans första sedan 1999, och bara det andra någonsin. Fast att hävda att han var tänd på idén från början vore föståss lögn.

– Well, jag gillar ju att ha bandkompisar runt mig, jag ser mig inte som en soloartist, erkänner sångaren per telefon från hemmet i Los Angeles. Så när skivbolaget föreslog det här tänkte jag ”Vad ska jag göra?”. Det är en helt annan situation. När jag är i ett band har jag följare på ett helt annat sätt.

Ville utnyttja spin off-effekten

Som så ofta annars var det italienarna på det lika vakna som produktiva hårdrocksbolaget Frontiers som ställde frågan till Robin, och när jag framför tanken att de möjligen ville utnyttja spin off –effekten som den goda responsen på förra årets album med Black Swan avfärdar han knappast idén. Snarare tvärtom.

– Yeah, och det är lustigt för de sade till mig ”Naturligtvis kan det inte vara en Black Swanskiva. Den ska vara du”. Oh, och vad är då jag? Men jag sträckte ut handen till folk från mitt förflutna och Frontiers mästare (deras husproducent) Alessandro Del Vecchio, mannen som aldrig sover. Så jag skickade över lite sånger, och sade till honom ”Se vad du kan göra”. Det var inte så att vi satte oss vid ett stort konferensbord och diskuterade. Jag valde låtarna, så om det sedan gick åt skogen hade det blivit mitt eget fel.

Hade förväntat sig många ändringar

– Vad jag förstår skrev du det mesta, och sedan kom Alessandro in i bilden och kompletterade det hela?

– Jag skrev melodierna och texterna, och skickade det hela vidare till honom. Innan dess hade jag och min vän *Jeff Scott Soto arbetat en del i en lokal studio och spelat in det mesta. Det var ett scenario som inte direkt inbjöd till att vara ”up close and personal”. För när jag jobbade var klockan fyra på morgonen i Italien där Alessandro bor, så jag såg aldrig alla som spelade på skivan samtidigt. Men det roliga var att jag hade förväntat mig många ändringar, men slutresultatet blev precis som jag ville ha det.

Handlar om hur vi behandlar varandra

Samma sak gäller för övrigt även vad gäller det fantasieggande omslaget, som föreställer två groteska stenfigurer, så kallade gargoyles, som blickar ner över storstadens skyskrapor i nattmörkret. Därav albumtiteln Standing on the Edge.

– En sak var säker, och det vara att jag inte ville ha ett foto av mig själv på omslaget. Däremot hänvisar låttexterna till det vi ser där ute nu, så om jag var en gargoyle skulle det här vara precis det jag hade sett om jag tittade ner över stan. Det handlar om hur vi alla behandlar varandra just nu. Vi har verkligen fuckat upp. Det har växt fram en hemsk respektlöshet de senaste åren, så jag lekte med den tanken. Tanken var att gargoylerna skulle se ner på dessa turbulenta tider. Sedan är jag en stor Batmanfan också, så jag tänkte det hade varit coolt om själva looken på omslaget kunde reflektera det.

Inte intresserad av att vara politisk

– Men bortsett nu från Batman; det där låter rätt allvarligt?

– Nu ville jag ju inte bli politisk, men det jag pratar om är sådant som händer nu, och omslaget är en reflektion av det. Vi står i förändringens skyttegravar, och frågan då är om vi kan gå framåt och göra det som är nödvändigt. Tro mig, jag är inte intresserad av att vara politisk, men det finns så mycket otäckheter i världen nu. Måste vi verkligen gå tillbaka till tidigare beteende? När man pratade om kärnvapenvärlden förr brukade man säga att bara kackerlackorna skulle överleva ett krig, men det känns som det är dom som ger sig till känna nu.

Har gått in på Billboardlistan

Några som också ger sig till känna är fansen. Robin är tydlig med att responsen på Standing on the Edge redan överträffat förväntningarna. Inte minst berättar han med uppenbar entusiasm att albumet gått in på Billboardlistan.

– Peter, jag måste berätta för dig att jag fick ett e-mail för tio minuter sedan från Frontiers där de berättade det där. Jag förväntade mig ingenting, och jag ville egentligen inte göra skivan heller. Men de sade till mig ”Vi vill att du ska göra soloalbum och hålla intresset uppe”. Det lät väldigt tråkigt i mina öron.

Är extremt nöjd

Fast trots detta; i slutänden gav Robin med sig, och tog alltså kontakt med några gamla kontakter. svenske gitarristen Tommy Denander var en, polaren och kollegan från Raiding the Rock Vault, ex-gitarristen från Heart, Howard Leesse, en annan.

– Jag frågade Howard om han kunde skriva en Bad Companylåt, och då svarade han ”Nej, det tänker jag inte göra, men jag kan se vad jag kan göra annars”. Tommy är en superproducent jag känner sedan min tid i Survivor. Han har jobbat en del med *Jimi Jamison tidigare. Så tanken var att om jag gjorde lite med alla skulle det funka. Jag sade till mig själva att det är min skiva, så jag kan göra vad jag känner för. Så i slutänden är jag extremt nöjd med den.

Handlar om att göra en fantastisk skiva

Nöjda var alla inblandade även i förra årets projekt med Black Swan, och i kölvattnet på den överväldigande responsen på debuten är det inte en fråga om huruvida det blir en uppföljare utan bara i så fall när.

– Vi är redan upp till knäna involverade i Black Swan, men samtidigt är Reb, och Jeff upptagna med Winger och Foreigner också. Och Matt har sitt med Ace Frehley. Men för oss är det viktigt att inte bara fylla upp schemat, utan också att göra en fantastisk skiva. Så det handlar om allt det och åldern också haha.

Har alltid haft en bra relation

– Dessutom har du själv haft en hel del att göra med din gamle kompanjon Michael Schenker och hans Michael Schenker Festskivor de senaste åren?

– Well, du vet redan 2012 gjorde jag en hel turné med Michael. Han har alltid en vision om vad han vill göra, och inför Fest-skivorna ringde hans advokat upp mig och sade att han hade en idé om att sätta samman alla sångarna han arbetat med genom åren. ”Vill du vara med?, sade han. Jag tyckte det var en toppenidé att gå tillbaka och sjunga sångerna vi sjöng då tillsammans. Sedan nu senast hade vi inte möjlighet att turnera på grund av pandemin, men Michael gör alltid något intressant, så jag hade inte varit förvånad om andra band tog efter och gjorde samma sak. Så vi har gjort mycket tillsammans genom åren, och vi har alltid haft en bra relation.

Vill alltid höra något dåligt om Schenker

– På tal om det intervjuade jag Michael för några månader sedan, och han var var både öppen och lått att prata med, men annars har man både hört och läst om att han skulle vara svår att ha att göra med?

– Det finns alltid människor som har en massa att säga om saker de inte vet någonting om. Folk vill alltid att jag ska säga något dåligt om Michael. Men jag beundrar honom för att han lyssnar på vad hans hjärta säger. Och han behöver ingen runt sig som berättar det för honom. Han brukar alltid säga till mig ”När man för samman vissa speciella element resulterar det i något annorlunda”, och det är något han alltid kommer tillbaka till.

– Och för din egen del återvänder du alltid till den melodiska hårdrocken?

– Jag vet inte hur jag ska göra för att inte vara melodisk. Vad annars skulle jag göra än melodisk hårdrock. Det är därifrån jag kommer. När jag går fram till en skivhylla är det alltid det jag letar efter.

Ett enormt Sabatonfan

– Sedan kan jag fortfarande känna starkt att jag är en fan även om jag arbetat som musikjournalist i evigheter. Jag får intrycket att du känner likadant?

– Ja, jag är till exempel ett enormt Sabatonfan. Jag var på Loudparkfestivalen i Japan där vi headlinade, och Sabaton gick på tidigare på dagen. Min fru var med mig, och vi gick ända fram till scenen. Jag hade hur kul som helst, och uppförde mig precis som ett vanligt fan. Men folket runt om oss tyckte vi borde vara backstage istället. Det var jättehäftigt.

Är inte en Nikki Sixx

– Du rockar uppenbarligen både på och vid scenen, men annars har jag fått intrycket av att du är en ganska lugn person som håller sig undan all galenskap. Du verkar inte direkt vara en Nikki Sixx?

– Nej, haha. Jag är definitivt inte någon Nikki Sixx. Jag tycker om hemlivet och vara med familjen. Mitt alter ego kommer fram under mina nittio minuter på scen. Jag älskar musiken, den har alltid varit god mot mig, men jag vet var gränsen går.

– Du låter nöjd?

– Well, du vet. Jag är bara lycklig. Jag har kvar en röst som tillåter mig att fortsätta spela in musik. Så jag är lyckligt lottad, och klagar absolut inte.

Att vara vänliga och ta ansvar för varandra

– Avslutningsvis; hur ser du på framtiden. Ser du ljust på den så här mitt i en svår kris?

– Absolut. Jag hopas att vi lärt oss mycket av den. Vi har kommit över det värsta tillsammans, och vi har varit väldigt uthålliga. Men nu har vi ett ansvar att vara vänliga och ta ansvar för varandra. Jag hoppas att vi inte bara går tillbaka till det vanliga och glömmer vad vi gått igenom. Så jag hoppas på en förändring. Som du sade till mig tidigare; det är bättre än alternativet. Så låt oss ta till vara på möjligheten, och se till att vi går framåt.

Skriven 2021-05-26

*Jeff Scott Soto är en amerikansk sångare, vars karriär tog fart som sångare på Yngwie Malmsteens två första soloalbum. En kort sejour i självaste Journey 2006-2007 finns också på meritlistan. I dagens läge sjunger Soto såväl i egna bandet SOTO, som i stjärnspäckade grupperna Sons of Apollo, Trans-Siberian Orchestra och W.E.T.

*Jimi Jamison var sångare i tidiga melodiska rockband som Target och Cobra, men är framförallt känd som frontman i miljonsäljande arenarockarna Survivor och för sin temalåt till tv-serien Baywatch, I’m Always Here. Han gick bort 2014.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners