DURBIN – den före dette American Idol-finalisten har droppat både förnamn och Quiet Riot

Annons

Klicka för att se hela bilden

Han gjorde sig först känd för en bred publik via sitt deltagande i American Idols elfte säsong, och fick sedermera credd från hårdrocksvärlden för sin sejour i 80-talets storsäljare Quiet Riot. Men nu stundar nya tider för James Durbin. Solotider, för att vara exakt. Nya verket The Beast Awakens är första albumet i eget namn sedan egenhändigt släppta Riot on Sunset för knappt fem år sedan, och den här gången blickar han tillbaka på sin gröna (metal)ungdom då idel storheter som Dio, Guns’N’Roses, Iron Maiden och Judas Priest dominerade både lyssnandet och utövandet. Det ligger således nära till hands för honom att beteckna sångsamlingen ifråga som en början.

– Ja, absolut, säger sångaren per Skype från hemmet i Santa Cruz. Men jag tror också varje album kan ses som en ny början. I mitt fall har varje skiva låtit väldigt annorlunda jämfört med den förra. Man når en punkt varje gång då man måste bestämma sig för om sångerna är värda att ge ut. Den här gången blev pausen mellan nya skivor längre än någonsin, men det var bara bra eftersom de skivor jag gav ut med andra (läs Quiet Riot) inte riktigt var representativa för mig

Rob Halford hjälpte till

James berättar att responsen så här lång har knockat honom. Pressen och metalmagasinen har reagerat “fantastiskt”, men även kollegorna har varit synnerligen positiva. För att då inte tala om kompisen Rob Halford, som på sätt och vis till och med var behjälplig med låtskrivandet.

– Rob hjälpte mig mycket. Så fort jag var färdig med mina demos skickade jag över dem till honom, och han var väldigt intresserad att skriva lite själv också. Men sedan hann han tyvärr aldrig med det. Däremot hjälpte han mig mycket som en mentor. Guden av metal lyssnade på min musik, och gillade den.

Det vimlar av drakar och demoner

– Jag antar att en del kommer att bli rätt förvånade över tyngden i det här?

– Yeah, det låter som en riktig stapelvara i den här genren. Det finns alltid en melodi och en hook i låtarna, och det mesta låter som gamla grejor. Sådant som Hardcore Superstar, Judas Priest och Dio. Det var sådant jag växte upp med; tyngd med en hook. Det finns alltid ett element av singalong i det här.

Old school-känslan James pratar om märks även i själva låttexterna. Det vimlar av drakar och demoner, trollkarlar, vikingagudar, episka slag och annat som gör (metal)livet värt att leva i lyriken.

– Ja, jag gillar att skriva den här sortens historier, och möjligheterna är ändlösa när det gäller att skapa den här sortens karaktärer oavsett om de nu är hjältar eller skurkar. Det finns mycket old school i det, men det finns en hel del där ute om man vet var man ska leta. Det finns ett band från Fresno som heter *Haunt. Jag älskar estetiken och tanken med dem, och vad de gör och representerar. Tanken med dem var att göra old school heavy metal i Dios och Judas Priests anda med Judasattityd.

Gränsen mellan fånigt och lekfullt är tunn

– Det låter som om du har det mesta gemensamt med det här bandet?

– Ja, om man tänker på deras liveframträdanden är det de gör så storslaget. Det finns så mycket närvaro i vad de gör. Och om jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter inom teatern som yngre och tänker på hur det påverkat mig kan jag se parallellen. En annan intressant sak är filmen om *Tolkien. I den finns flashbacks från kriget och visioner med drakar och annat, som sedan inspirerade honom i skrivandet. Men det är en utmaning och svårt att skriva om sådant här och sedan stå på scen. Gränsen mellan fånigt och lekfullt är tunn. Fast Dio hade förstås alltid glimten i ögat samtidigt som han lyckades vara ganska allvarlig.

Vill veta om han suger

Men hur mycket James nu än hyllar ett av sina favoritband så är det rätt uppenbart att han inte var ute efter ett nytt gruppgig efter att ha hoppat av från Quiet Riot i september 2019. Han ville göra sin egen grej, inte vara en i gänget utan särskilt mycket att säga till om, och enligt egen utsago började Durbin som ett soloprojekt och har fortsatt vara ett sådant.

– Så är det, och jag njuter av pressen, jag reagerar på den. Jag vill veta om jag suger. Om vi är fyra i ett band vet jag inte det, det kan lika gärna vara någon av de andra. Detta att jag gjorde det själv var något jag gillade med American Idol även om jag inte tyckte om att andra valde vad jag skulle sjunga. Jag vill inte skylla på någon, utan lära från mina erfarenheter och ta konsekvenserna av det. Vilket är vad jag fått göra med den här skivan.

Inte lätt att strula till det

– Lyckligtvis har du ju sluppit ta ovett den här gången, men det här verkar vara viktigt för dig?

– Ja, jag gillar att få visdom, att göra fel val. Det kan leda till något annat. Sedan är det svårt, Det är inte lätt att strula till det eller begå misstag. Samtidigt känner jag inte att jag gjort det med den här skivan. Och min första album *Memories… var en bra debut även om den lät helt annorlunda. Och skivbolaget kunde fira, den sålde 40.000 första veckan. Den här gången har jag tur om jag säljer en bråkdel av det.

En “great” frontman fick kontrakt

Det sistnämnda har James förstås helt rätt i. I dagens usla gratisbetonade streamingvärld kan de flesta ambitioner som har med albumförsäljning att göra inte betecknas som något annat än rena fantasifoster. Men sångaren får åtminstone precis som många andra vara glad för existensen av Frontiers, det italienska skivbolaget som under sin kvartssekellånga existens blivit både en slags ambitiös maktfaktor och fanbärare för klassisk hårdrock, dito metal och melodisk rock överallt.

– När jag var med i Quiet Riot släppte jag tre album med dem, men då skakade jag bara hand med några av dem Jag tror det var med *Serafino Perugino och *Alessandro Del Vecchio, så jag blev förvånad när jag fick ett e-mail från dem bara två, tre dagar efter jag slutat i bandet. “Vi vill prata med dig om ett solokontrakt”, stod det. Vi tycker du är en “great” frontman”. Sedan eskalerade det till ett konferenssamtal då de frågade vad jag ville göra, varpå jag svarade “Klassisk heavy metal”, och sedan blev jag signad.

Inte kul längre när det känns som ett jobb

Kontraktet ifråga basunerades ut i rockpressen till att vara ett av långtidskaraktär, men James vill helst tona ner detta, och säger att det är mer öppet. Låt oss bara arbeta tillsammans, så länge det går är budskapet.

– Men det är att bra projekt. De är inte överdrivet på och heller inte särskilt kritiska. De finns där om jag behöver det och berättar om något funkar eller inte.

– Fast något som inte funkade var Quiet Riot. I alla fall inte i längden. Jag har fått intrycket att ditt hjärta inte riktigt var med på slutet?

– På sätt och vis. Det var inte vad jag förväntade mig. Jag försöker att inte ha för höga förväntningar, för man vet aldrig vad man får. Ändå hade jag det. Det betyder inte att det inte var roligt, men när det sedan känns som ett jobb är det inte kul längre. Jag tycker om att skriva och spela in, och jag skrev en del bra saker åt bandet, men det var bortkastat eftersom vi inte spelade dem live. Det där är viktigt. För om man nu inte har någon fördel av det på annat sätt, så vill man åtminstone att sångerna ska spelas.

Får inte av juridiska skäl?

När jag föreslår för James att han ju kan spela även “sina” Quiet Riot-bidrag när livet väl blir Coronafritt är han rätt säker på att så inte blir fallet. Varför? Av den enkla anledningen att han inte vet om han får av juridiska skäl. Om det finns tvivel, varför ens försöka, blir beskedet.

– Det är olyckligt att det finns den här typen av rädsla, men jag vill inte gå dit. Istället vill jag verkligen återgå till att göra min egen musik. Jag tar ansvar för vad jag vill göra nu, och fokuserar på dess kvalitet. Musiken är kul igen nu. Precis som den ska vara.

Quiet Riots två första är fantastiska

– Så jag antar att du inte direkt ångrar att du hoppade av?

– Nej, jag hörde ett bra citat en gång: “Om du har det i dig att sluta, sluta då. Men om du inte kan, då ska du absolut göra det”. Fast jag har ändå kärlek till de här killarna. Jag pratade med Alex (Grossi, gitarristen) för ett tag sedan, och jag läste någonstans att de skriver på ny musik. Sedan är Quiet Riots två första album fantastiska, så de var en av de största inspirationskällorna i min ungdom. Och jag har fortfarande deras mask liggande i min garderob.

American Idol, en utökad familj

– Samtidigt blev du känd för en bredare publik i och med Americen Idol, som du slutade fyra i. Hur ser du på det idag?

– Jag är väldigt glad för erfarenheten. Det där var 2011, och sedan blev jag tillfrågad om att komma tillbaka 2016. Människorna som jag tävlade med blev som en utökad familj för mig även om jag aldrig träffat dem tidigare. Så jag är tacksam för att få ha fått möjligheten. De såg talangen hos mig, och det är värt något för mig. Så om de skulle be mig om jag vill komma tillbaka säger jag ja. Det skadar inte att få visa upp sig på nationell tv.

Jämför inte med andra

– Hur ser du på annars på karriären så här långt?

– Jag försöker att inte jämföra min framgång med andras. Jag gjorde det tidigare, men numera fokuserar jag på mina egna grejor. Många andra stirrar sig blinda på det som inte lyckades eller ledde till tårar. Men jag är en produkt av vad jag gjort. Jag har inga Grammys eller platinaskivor, och behöver inga tidningsomslag på väggen.

Påminner om att inte bli stor i korken

– Varför inte?

Jag vill inte påminnas om det förflutna. Men om allt tog slut nu, och jag såg tillbaka på det som varit skulle jag vara väldigt lycklig med det jag fått vara med om. Om det enda jag skulle göra i fortsättningen var att spela i coverband och göra musik med barn skulle det vara bra också. Jag är väldigt ödmjuk inför mig själv. Jag påminner mig om att jag inte ska bli stor i korken. Jag är bara glad över att jag fått chansen.

Vill leva här och nu

– Du har en väldigt positiv syn på tillvaron med tanke på att du haft det *tufft som yngre. Hur kan det komma sig?

Jag har valt att leva med en positiv syn på livet, och de senaste åren har jag bestämt mig för att göra det i så hög utsträckning jag bara kan. Jag vill le och göra bra saker, leva här och nu och göra människor lyckliga. Så jag möter folk med ett leende och håller blodtrycket på en låg nivå.

Skriven 2021-02-23

*Haunt: är ett amerikanskt metalband från Fresno, Kalifornien, som bildades så sent som 2017 av sjungande gitarristen Trevor William Church

*Tolkien: Biopic om Tolkien från 2019 med Nicolas Hoult i titelrollen

*Memories of a Beautiful Disaster var James Durbins debutalbum

Serafino Perugino är grundare av Frontiers Records

Alessandro Del Vecchio är välmeriterad producent, multiinstrumentalist och låtskrivare knuten till Frontiers Records

*James Durbin blev diagnostiserad med både Aspbergers och Tourettes som nioåring kort efter hans far – som också var musiker – dog av en heroinöverdos

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners