STING, Royal Arena, Köpenhamn den 21 oktober – påtaglig känsla av lekfull urprofessionalism

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Sting, 71 år ung. Så skulle det kunna stå som rubrik på denna recension om jag nu bara låtit första tanken styra. För ingen, absolut ingen hade kunnat tro att det var ens en ovanligt pigg pensionär som stod där på scenen till den välfyllda Royal Arena. Den lille mannen där på scen framstod till att börja med som oförskämt vital, men också totalt fokuserad på uppgiften, engagerad som få och samtidigt så avslappnad att alla nojiga färska artister överallt haft anledning att hysa viss avund.

Samma sak kan sägas om det backande bandet. Vad gäller det där om avundsjukan alltså. För gänget det handlar om briljerar utan att egentligen ha några tendenser till att flasha. Alla bidrager med sitt strå till (musik)stacken, men ryggraden i sällskapet, Dominic Miller med en drygt trettioårig anställning hos Sting stod självklart ut mest. Hans läckert nyanserade gitarrfigurer har en smäcker skönhet som gjorda för sångarens sofistikerade och ofta subtila sånger.

My Songs, en övertydlighet

Den nu pågående turnén har begåvats med namnet My Songs, och det handlar knappast om falsk marknadsföring. Snarare precis tvärtom Vi talar väl snarare om ett visst mått av övertydlighet här. För vems sånger skulle tillställningen annars syfta på? Däremot kan det vara värt att nämna att My Songs även råkar vara sångarens näst senaste album, ett verk där sångaren omtolkar ett tjugotal eller femton av sina mest kända sånger beroende på om det är den ordinarie versionen eller deluxe-varianten det handlar om.

En öppning som satte tonen

Vi talar mer fokus på hitsen än förväntat, helt enkelt. Åtminstone jämfört med senast jag skådade sångaren för ett decennium sedan i samma stad. Fast då spelades så vitt jag kommer ihåg inga nummer från tiden med The Police, vilket var fallet denna kväll.

Så visst, den som vill kan kalla My Songs-turnén för bokslut. Eller delbokslut om det känns bättre. Fast oavsett vilket, en öppning bestående av låttrion Message in a Bottle, Englishman in New York och Every Little Thing She Does is Magic var förstås en öppning som satte tonen.

En ovanligt glad poplåt

Greppet om publiken var därmet kopplat, förväntningarna om en hitkavalkad värd namnet höll på att infrias. Men inte förrän den välfyllda arenan först fått smaka på tre sånger hämtade från senaste verket, det gedigna The Bridge, däribland If It’s Love, en ovanligt glad poplåt för att komma från denne man. Han till och med visslade här, tro det eller ej.

Annars hade väl de mest uppspelta låtarna sitt ursprung i reggaen. Typ Brand New Day och extranumret Roxanne. Att svänget var avsevärt vore ett understatement, men det behöver väl knappast påpekas.

Tedde sig som rent guld

Vackrast och kanske mest minnesvärt var dock balladerna. Shape of My Heart, avslutande Fragile och Fields of Gold tedde sig som rent, tja guld. Så känslofyllt, luftigt och läckert som man kan begära, och Dominic Millers gitarr gjorde som så ofta annars allt så mycket bättre. Men det betyder verkligen inte att inte resten av bandet också förtjänar beröm. Känslan av lekfull urprofessionalism var trots allt påtaglig från alla på scen från första till sista tonen.

Hög tid begrava tråkighetsmyt

Sedan får jag nog säga att underhållningsvärdet var avsevärt. Varierat, engagerat och passionerat är ord jag gärna karaktäriserar denna tillställning som. Samt sofistikerat och präglat av en stor dos värme på köpet.

Trist bara att trendängsliga tråkmånsar bland kollegorna som hävdar att Sting är rätt och slätt tråkig fått så stort genomslag. Men den myten är det onekligen hög tid att begrava vid det här laget. Det fick man svart på vitt på i fredags

print

Våra samarbetspartners