MARK KNOPFLER, Royal Arena, Köpenhamn den 15 juni 2019

Han kommer för evigt att vara förknippad med Dire Straits. Det spelar liksom ingen roll att solokarriären hållits igång oavbrutet i tjugotre år nu medan de aktiva åren med bandet endast uppgår till tretton. Å andra sidan är det svårt att argumentera med Dire Straits försäljning på hundra miljoner album och ett gäng odödliga hits, så det är väl samtidigt givet att folk både minns och vill minnas.

Romeo and Juliet

Samtdigt klarar sig förstås Knopfler på sitt vis alldeles utmärkt med sin solorepertoar. Mannen har trots allt nio album att plocka från när låtlistorna ska sättas. Fast responsen var föga förvånande märkbart mer högljudd när han plockade musik från den tidiga karriären. Jublet steg mot taket i samma ögonblick som introt till den sju minuter långa versionen av Romeo and Juliet ljöd ut över den utsålda arenan. Vilket i sin tur endast utgjorde en mindre vindpust jämfört med den orkan det inledande riffet till extranumret Money for Nothing orsakade.

I Want My MTV utan Sting

Sistnämnda sång var självklart också kvällens mest bombastiska nummer. Det här var väl egentligen enda gången sångaren gick hela vägen i arenarockande hänseende. Där och då kändes det som att att man förts tillbaka till 1986 igen. Det enda som saknades var Sting sjungandes “I Want My MTV” i bakgrunden. Och bara så att nu inte någon får för sig att jag är negativ; det är jag inte, i min bok är detta decennium både gravt underskattat och orättvist utskällt.

Dire Straits bidrog till roligt decennium

Det här var en tid då de flesta genrer blomstrade. Det vimlade av duktiga låtskrivare, producenter och stjärnor av alla de slag. Ja, också fanns det alltjämt pengar i branchen. Nya band kunde stöttas och excessprojekt av kända artister kunde finansiera. Det mesta var roligare i musikbranschen än idag, helt enkelt, och Dire Straits bidrog definitivt till att så var fallet.

Borde sluta turnera

Men tiden både går och är en tjuv, och i dagens läge har Mark Knopfler passerat svensk pensionsålder för fyra år sedan. Men han har alltjämt livesuget i sig. Sisådär en halvtimme in i konserten blev gitarristen förtrolig, och erkände utan omsvep att han borde sluta turnera, men att han älskar spela live. Det är liksom det som är problemet. I alla fall för honom själv.

Pärlor i solomaterialet

Men för min del får Knopfler gärna fortsätta ett tag till. Även om nu Dire Straits-materialet till större delen är lagt på hyllan. För visst finns det gott om pärlor i det egna materialet också. Denna afton lyste sådant som Matchstick Man – en rörande historia i folkton, den likaledes folky Done With Bonaparte, nästan näpna balladen Heart Full of Holes och tillställningens mest uppspelta alster Postcards from Paraguay.

Sistnämnda var ett synnerligen kul och fullmatat nummer med latinostuk. Aftonbladets tråkmåns till recensent drog till med den fåniga associationen Knopflers motsvarighet till Kikki Danielssons Papaya Coconut, men för egen del var det lätt att dras med av denna catchy stilövning fullmatad med slagverksövningar och blåssolon.

Hantverket och musicerandet i fokus

Sedan präglades för all del Knopflers konsert i likhet med The Eagles dito tidigare i veckan som helhet inte direkt av någon uppskruvad energi. Istället är det hantverket och musicerandet som stod i fokus fullt ut. På något annat sätt kan man inte tolka det faktum att han åker runt med ett tiomannaband, så meriterat att det omöjligen går att lista här med sig.

Gediget med genuinitet och hjärta

Summa summarum får man säga att Knopfler levererar det gods han alltid gjort i egenskap av soloartist. Det här var min fjärde konsert med honom, och det vore kanske synd att hävda att överraskningarna haglade, men tillställningen var definitivt av det gedigna slaget. Addera sedan väsentliga doser genuinitet och hjärta, så kan ni säkert se bilden av det hela framför er.

Ett under av tydlig gladlynthet jämfört med Dylan

Att som en del kollegor gör gnälla på segt tempo och den tunna pratsjungande rösten är knappast vare sig konstruktivt eller rättvist. Speciellt inte om man samtidigt fortfarande hyllar Dylans framträdanden när texterna som framförs medelst dennes rosslande pipa inte är i närheten av att vara definierbara.

För övrigt framstår Knopflers livearbete som ett under av tydlig gladlynthet, snackesalighet och skönsång jämfört med det Dylan förmodligen tar sig friheten att kalla show, men det är förstås en helt annan sak. Eller det är det kanske inte ändå, trots allt.

Skriven 2019-06-16

Skriv ut sidan

Våra partners