ALCAZAR – 20 YEARS OF DISCO – MISSION COMPLETED, Kristianstad Arena, Kristianstad den 2 november 2018

Alla goda ting måste komma till sin ände, heter det ju i ordspråket. Så också en grupp som gjort det till sin att förvalta discogenrens glittrigt catchy och positiva popestetik. Således har det blivit dags för Alcazar att ställa in dansskorna i garderoben för gott.

Glamouröst dansant

Men glöm det där med gravöl. Pensioneringen firas med en show som nu drar land och rike runt. 20 Years of Disco – Mission Completed är den övertydliga titeln på tillställningen ifråga, så ingen skulle ens komma på tanken att anmäla trion i handlingens centrum för falsk varudeklaration. Det var glamouröst dansant nästan från början till slut, och den åldersmässigt blandade publiken slickade villigt i sig det kaloririka musikgodiset.

Glittrig gladiatorutstyrsel

Sedan må det vara en sliten klyscha, men öppningen med Alcastar satte onekligen tonen. Det första som uppenbarade sig på scenen var nämligen de sex backande dansarna iförda glittrig gladiatorutstyrsel. Detta toppade förstås Alcazartrion själv strax därefter när de dök upp i någon slags discoorienterad variant på romerska soldater.

Känsloprunkande ballad

En stund senare gungade publiken villigt med till This Is the World We Live In och Start the Fire med refränger hämtade från Genesis respektive Billy Joels kataloger. Fast inte ens en grupp av detta slag kan levs på disko allena. Knappt halvvägs in i showen ställde sig Lina Hedlund ensam på scen i sin röda långklänning och tog ton i stora känsloprunkande balladen Jag finns här. Kvällens vackraste sång? Mycket möjligt. Men den avskalat lågmälda covern på ABBA:s When All Is Said And Done var en stark konkurrent. Sistnämnda framfördes för övrigt i en återskapad backstagemiljö i vilken man fick en bild av hur vardagen ter sig för de tre vännerna bakom kulisserna innan jobbet på scen tar vid.

Andra sidor än de självklara

På raden bakom min knorrades det för övrigt en del av ett sällskap som tyckte att det blev för stora avsteg från discokonceptet när tempot drogs ner eller blev för udda. Med andra ord låg säkert lättsamma latinococktailen Burning och Tess Merkels rappande soloutflykt med glimten i ögat, I Go Shopping illa till med dessa ”kritikers” glasögon på nästippen. Men det handlar om variation och att visa att det trots allt har funnits andra sidor än den mest självklara på menyn genom åren.

Klassiker på pärlband

Samtidigt fick de renodlade discofansen förstås ändå precis vad de ville i slutänden. Sista halvtimmen utvecklades till rena rama segertåget när både egna och andras klassiker kom som på ett pärlband. Den trogna, men ändå personliga covern på Lipps Incs Funkytown utgjorde förrätten, medan gruppens – får jag nog säga – bästa låtar någonsin Not a Sinner nor a Saint och Crying at the Discoteque påminde en om precis hur starka, catchy och positivt livsbejakande diskolåtar med inspiration i åttiotalet faktiskt kan vara om det vill sig väl.

Hängivenhet och proffsighet

Sedan var det förstås lite synd att ett riktigt liveband inte fanns med på scen, men de ekonomiska realiteterna har väl avgjort den saken. Andreas Lundstedt och damerna hade fullt förståeligt valt att lägga krutet på dansarna, klädkontot och en fet ljusshow. Å andra sidan är trion värda en eloge för sin hängivenhet och proffsighet. De väl inövade dansrutinerna och den snygga stämsången imponerade onekligen.

Värdigheten i behåll

Summa summarum talar vi i termerna en underhållande, lite knäpp over the top show med små små stänk av melankoli i mellansnacket genomförd med full seriositet och hängivenhet. Alcazar lämnar in, och de gör det med värdigheten i behåll och tron på att disco kan vara en frizon och källa till frihet för betydligt fler än dem själva.

Skriven 2018-11-03

Skriv ut sidan