BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 6 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Då var förberedelserna till resan dessutom redan i högsta varv. Det hade uppenbarats att det faktiskt var tillåtet, om än på eget ansvar som det sades, att ta med sig katter på flyget och till det landet som barnen och mamman gemensamt hade beslutat sig för.
”Det är väl inte Kina?” frågade Beatrice misstänksamt. Hon visste allt om hur människor i Kina faktiskt ÅT katter som middagsmat, det var motbjudande bara att tänka på. Inte ens tio vilda hästar skulle få henne att åka till ett land med så dåligt omdöme och så otäcka matvanor.
”Du kan vara helt lugn” svarade Alek. ”Vi ska inte till Kina utan till Thailand.”
”Äter de inte katter där?”
”Inte vad jag vet” replikerade Alek, medveten om att svaret inte var helt så lugnande som Beatrice kunde ha önskat sig.
”Vi ska passa gott på dig” lovade Kattis.
”Oroa dig inte.”
Det fick Beatrice väl nöja sig med då, tills vidare. Av alla förberedelser var först och främst den transportbox som hon skulle placeras i åtminstone under delar av resan det mest angelägnaste för henne. Av nån anledning tillät inga transportbolag något djur att gå för egen kraft ombord. Detta var en annan av många egendomligheter som Beatrice nästan vant sig vid när hon av olika orsaker tvingades ha med människor att göra: Alltid gällde det andra regler bara därför att hon händelsevis var ett djur. Beatrice hade nån gång hört att denna transportbox-regel berodde på att man ville undvika att djuret smutsade ner saker och ting under vägen, men när man sen såg hur människorna själva lämnade smuts, sopor och annat avfall efter sig, förstod hon genast att alla såna regler bara var en förevändning, ett uttryck för människans behov för att hävda sig själv, hennes besynnerliga önskan att rycka sig löst från sitt djursläktskap, och markera att människan är bättre än djur. Som den praktiska katt Beatrice var, hade hon sen länge lärt sig att leva med detta. Det lönade sig helt enkelt inte att kämpa emot, inte minst eftersom människans förmåga och behov att tvinga igenom sina egna godtyckliga regler var lika oförhandlingsbara som hänsynslösa. Beatrice ägnade sig således åt den mera praktiska biten, nämligen att hitta den transportbox som trots dess givna begränsningar skulle vara minst oangenäm att vistas i.
I djuraffären visade Alek och Kattis flera olika modeller för henne. Hon luktade på dem, gick hela vägen runt om dem för en säkerhets skull, hon blickade såklart också in i dem och undersökte dem kort sagt så noga som det överhuvudtaget gick innan hon bestämde sig.
Du får såklart din egen filt med så du kan känna det lite mera hemtrevligt därinne” lovade Kattis.
Det lät inte så tokigt, men det som intresserade Beatrice mest var storleken på boxen och framför allt storleken av det eller dem gallrade fönster som alla kattboxar var försedda med.
”När tar det katteländet äntligen slut?” frågade pappan otåligt och fortsatte:
”Vet ni hur mycket det kostar extra att släpa med oss eländet ända dit bort?”
Det intresserade inte barnen det minsta och Beatrice valde slutligen den dyraste kattboxen av alla.
”Det kunde jag ge mig sjutton på” suckade pappan då han betalade medan han såg misstänksamt på Beatrice, som bara händelsevis passade på att slå en klo i en så kallad kattleksak så att pappan också tvingades att köpa den åt henne. Hemma igen var alla förberedelserna så småningom klara. Det var också på tiden som pappan uttryckte det.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan

Våra partners