BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 4 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Otroligt. Att en annars på många sätt relativt vettig djurart (eller vad människor nu var) kunde bete sig så fullkomligt vettlöst förblev ett mysterium för Beatrice. Inte bara mådde de tydligen väldigt dåligt av allt drickandet, de råkade till och med ut för otaliga olyckor som direkt följd därav, ja ibland blev människor som inte ens själva hade druckit ihjälkörda bara därför att nån annan hade druckit för mycket och sen fått för sig att köra tåg, båt, traktor, flyg eller bil. Av alla mänskliga dårskaper som Beatrice hade observerat under årens lopp var denna tveklöst den värsta och således den hon hade minst förståelse för. Tyvärr var alltså på sätt och vis pappan här i huset en typisk människa. Tur att han inte satt bakom ratten på en bil just nu. Att pappan var besviken kunde Beatrice däremot förstå. Hon kunde till och med tycka lite synd om honom även om hon inte förstod det sättet han handskades med sin besvikelse. Hon smekte sig därför emot hans ben för att trösta honom lite.
”Ge dig i väg, kattelände!” röt pappan oförsonligt och tillade: ”Du luktar!”
Beatrice tog inte illa upp. Hon vilade såpass lugnt i sig själv att hon inte så enkelt lät sig förargas. Dessutom hade hon själv många gångar blivit besviken och visste därför precis hur det kändes. Hon visste också mycket väl att hon inte luktade någonting alls, i alla fall ingenting dåligt. Personlig hygien var nu som alltid en mycket viktig sak för Beatrice. Det var således någonting hon tog på mycket stort allvar, inte minst nu då hon faktiskt skulle bo ihop med andra. I stället för att bli arg på pappan för hans orättvisa beskyllningar gav Beatrice sig till att spinna medan hon sa:
”Var inte ledsen. Jag är om inte långt härifrån igen.”
”Lovar du det?” frågade pappan, men innan Beatrice hann svara vaknade pappan liksom till ordentligt:
”Vad säger jag! Du kan ju inte lova någonting eftersom du bara är en katt och kan således inte tala!”
”Om du säger det så” genmälte Beatrice lugnt.
”Jag är full eller annars håller jag på att bli tokig!”
Den båten hade seglat för längesen enligt Beatrice, men hon avstod att säga det högt?
”Hursomhelst så lovar jag att jag är borta senast till våren”, sa hon istället.
”Djur talar inte, har jag ju sagt! Så är det med den saken, och det står in te att ändra!” närmast ropade pappan.
”Så säger vi väl det då” svarade Beatrice.
”Det kan du bita sup på!”
”Jag föredrar att bita i möss” upplyste Beatrice.
”Såklart, eftersom du är en katt! Katter biter i möss! Reglementsmässigt enligt den genomsnittliga associationskedjan! Jag kanske inbillar mig vissa saker, så som att jag hör dig tala, men annars är jag fullt normal! Så det så!”
Den förklaringen tycktes tillfredsställa pappan, så Beatrice lät honom förbli i tron. Som en gest av tillmötesgående borrande hon in näsan i hans byxben och därvid märkte hon att det i själva verket var HAN som luktade. Han luktade till och med rätt illa, av svett, smuts och någonting annat som Beatrice inte kunde minnas ha luktat på förut, men som var väldigt egenartat och specifikt för honom. Nå, det var väl pappans ensak hur han luktade. Beatrice behövde ju inte heller lukta på honom om hon inte hade lust, och i fortsättningen skulle hon försöka att undvika att lukta på honom helt och hållet, så det så.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan

Våra partners