ENSAMMA I RYMDEN

Regi: Ted Kjellsson
I rollerna: Ella Rae Rapaport, Dante Fleischanderl, Aliette Opheim, Henrik Ståhl

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-09-21

I familjefilmen Ensamma i Rymden befinner sig syskonen Gladys (Ella Rae Rapaport) och Keaton (Dante Fleischanderl) på det stora, ödsliga och mörka rymskeppet Svea. Rymdskeppet är på väg från jorden mot den nya hemplaneten Vial eftersom jorden förstörts. De båda syskonen håller varandra sällskap och vid gott mod men dagarna ombord är långtråkiga sedan mamma Speedy försvann på ett viktigt uppdrag i rymden.

Det enda sällskap de har förutom varandra är den japanska färddatorn Otosan. När syskonen frågar datorn om hur många dagar det är kvar tills de når Vial får de alltid samma svar: 8400.
Medan storasyster Gladys har tydliga minnen från jorden, med alla ljud från havet och fåglarna, är Keaton född ombord på rymdskeppet och ägnar sin längtan och rastlöshet åt att om och om igen titta på ett filmklipp då han som liten bebis ligger i mamma Speedys armar.

Snart ställs dock syskonens enformiga dagar ombord på ända när ett rymdskepp krockar med dem. Den vänlige utomjordingen Vojaje dyker upp med sitt märkliga sätt att prata och sitt vidunderliga utseende. Vojaje är även den karaktär som lockar mest till skratt med sina brokiga meningar och Jar Jar Binks-aktiga sätt.

Ensamma i Rymden är en både vemodig och spännande rymdfilm. Den rymmer längtan, hopp, tvivel, hopplöshet, syskonskap och mod. Mellan de klara nutidsbilderna ombord skeppet varvas dåtiden med korniga minnesbilder med handhållen kamera – ett försök att göra bakgrunden till deras flykt från jorden lite tydligare. Men det lyckas inte helt. Det finns för många luckor som aldrig fylls i. Jag förstår inte varför Speedy gör som hon gör, inte heller varför hon senare lämnar sina barn.

Filmen är förhållandevis långsam, och det kan vara en skön kontrast till många av dagens barnprogram som ofta är av skrikig och hetsig art, men ibland blir det lite väl mycket promenader i mörka korridorer och smågnabb syskonen emellan. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det här rymdeposet kanske passat bättre som julkalender, uppdelat i avsnitt.
Samtidigt tar filmen på ett poetiskt och filosofiskt sätt upp miljötänk och uppmanar den lilla tittaren till att ta hand om den planet som vi fått, eftersom alternativen kan ligga alldeles för långt bort.

Av Matilda Aborelius
Skriven 2018-09-20

Skriv ut sidan