SMÅSTAD

Annons

Regi: Johan Löfstedt
I rollerna: Björn Löfstedt, Pelle Löfstedt, Anna Löfstedt, Bengt Sturzenbecker

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2017-01-20

Johan Löfstedts långfilmsdebut är en i sitt slag. Den är svårplacerad i genre då den verkar flyta fritt över gränserna och något svårförklarad när det kommer till tematik, även om filmtiteln hintar rätt bra. Och så är den ganska brilliant.

Såhär: En syskonskara, alla i vuxen ålder, i Vadstena har just förlorat sin pappa. Pappan har i sin tur spelat in korta videomeddelanden till sina barn med avsikt att de ska titta på dem efter hans bortgång. I filmklippen funderar han över och summerar vilka de är och vem han varit för dem. Som konsekvens börjar en av systrarna ifrågasätta om hon verkligen vill avancera inom sjukvården, och Björn, den enda brodern tillika huvudkaraktären, beslutar sig för att en gång för alla ta itu med sin rädsla att tala inför folk. Lägg där till att alla syskonen spelas av Johan Löfgrens släktingar, och att alla spelar sig själva. Sammanfattningsvis: ett varmt familjeporträtt om att ta tillvara på livet.

Till en början är filmen som sagt ganska ogreppbar eftersom vi människor hela tiden måste placera in saker i rätt fack. Småstad gör sitt eget fack. Den är en blandning av dokumentär och spelfilm, i gränslandet mellan både och och varken eller. Skådespeleriet är så trovärdigt att det inte känns spelat, handkameran (även bakom den en Löfgren) gör att man kommer ytterligare närmare karaktärerna, och så färgsättningen som till synes inkonsekvent skiftar från svartvit till kulör och som ytterligare förstärker den genreöverskridande effekten – vad är verkligt och vad är det inte? Det är egentligen inte så viktigt. Vad som är viktigt är de tankar som den döde faderns hälsningar sätter i rullning hos syskonen. Lever de som de vill leva?

Som en påminnelse om den flyktiga tiden som obarmhärtigt tar oss ett steg närmare döden varvas scenerna med super 8-filmklipp från när syskonen var yngre. En annan påminnelse, som om den figurerat i en annan film hade varit onödig och rentav en kliché, men som här är den perfekt, är Björns val av bok när han bestämmer sig för att starta bokcirkel på jobbet. Vilhelm Mobergs Din stund på jorden får kollegorna att själva formulera rädslor över att livet, deras stund på jorden, går dem förbi utan att de märker det.

Denna lågmälda och finstämda film ger inte efter sig en störtflod av tårar men väl två små stillsamma på kinden, och lämnar något så tvetydigt som ett melankoliskt hopp efter sig. När filmen är slut vaknar man upp med en bestämd känsla av att verkligen vilja bemästra och förädla den stora konsten att leva innan vi dör.

Matilda Arborelius
skriven 2017-01-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners