TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Regi: Hannes Holm
I rollerna: Adam Pålsson, Peter Viltanen, Happy Jankell, Jonas Karlsson, Maria Kulle

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-01-03

Till skillnad från filmen om Björn Borg, som till stor del avhandlade en enskild avgörande händelse är Ted – för kärlekens skull mer av en rakt berättad biografirulle. Utan direkta krusiduller, bör väl påpekas. Och det är vackert så. Ofta krävs inte mer än att upphovsmännen gör sitt yttersta för att göra livet de skildrar rättvisa, det behövs inga konstnärliga krumhopp med märkliga drömsekvenser och/eller flippade hittepåtolkningar av själslivet för att resultatet ska bli bra och drabbande. Bara en förmåga att fånga essensen av en livshistoria på två timmar med respekt och nyfikenhet. Allt detta verkar manusförfattande regissören Hannes Holm insett i det här fallet.

Man skulle lite drastiskt kunna säga att Ted – för kärlekens skull är en film om artistisk uppgång och personligt förfall. Första halvan skildrar Teds spralliga tonårsliv då genombrottet kom och det storögda artistlivet och synen på att stå i centrum gradvis förändrades. I Povel Ramels dotter Lotta hittade han kärleken, men när relationen kraschade trots att han prioriterade henne ”för kärlekens skull ” framför en världsturné med ABBA gick något sönder inom honom.

Det är alla fall lätt att få intrycket när man ser filmen att sångaren aldrig repade sig från denna olycksaliga romans, men det var som bekant inte det enda som förde Ted ut på sin långvariga väg in i ett psykiskt relaterat sjukdomshelvete, vilket framgår i en rad sekvenser som nästan gör ont.

Ändå framgår det tydligt att Holm inte har velat göra en rakt igenom mörk film. Han vältrar sig aldrig i eländet, det behövs liksom inte. I slutänden både förstår man och berörs av Teds smärta ändå. På samma sätt har man varit noga med att få fram hans uppenbara livsglädje under de tidiga åren. Hans känsliga och fragila natur krävde dock sin man, och den mannen var den textskrivande storebrorsan Kenneth.

På många sätt är det här alltså också mycket riktigt även hans historia. En historia som i grund och botten handlar om gränslös självuppoffran, självklar lojalitet och en outtalad vilja att beskydda någon svagare av samma blod.

Här måste också påpekas att även om den nästan kusligt porträttlike Adam Pålsson i titelrollen är lysande i sin nyansrika tokning, så är det i mångt och mycket Peter Viltanen i sin nyanserade Kennethtolkning som kommer att leva längst i medvetandet. På något sätt utgör han det känslomässiga navet kring vilket det mesta snurrar i denna sevärda film om en av sjuttiotalets mest lysande svenska stjärnor.

Skriven 2017-12-22

Skriv ut sidan