BACK TO BLACK – konventionell, men habil Amy Winehouse-biopic

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Sam Taylor-Johnson
Skådespelare: Marisa Abela, Jack O’ Connell, Eddie Marsan, Juliet Cowan, Lesley Manville,
Premiär: 2024-04-12
Betyg: 3

Det var förstås givet att Amy Winehouse tragiska livsöde skulle filmatiseras för eller senare. För egen del tycker jag mest bara det är trist och sorgligt att ännu en talangfull artist skulle bli offer för sin egen destruktiva livsstil och hamna i den föga avundsvärda 27-årsklubben tillsammans med Brian Jones, Janis Joplin, Jimi Hendrix, Jim Morrison och Kurt Cobain.

Samtidigt är det förstås så att det här hett med biopics om artister för tillfället. One Love, om Bob Marley har inte ens rullat färdigt på biodukarna förrän Back to Black går upp. För övrigt är det lätt att förstå attraktionen hos filmfolkeet med Winehouse liv. Här finns en ärrad och komplex konstnärssjäl, tragik på fler än ett plan och en relation som var allt annat än hälsosam.

Inte sjutton stoff av samma format

Här kan man dock göra invändningen att vare sig stjärnans liv eller karriär var särskilt långa, och därför inte lika lämpligt för att filmatiseras. Så inte för att vara okänslig här, men inte sjutton fanns där stoff av samma format och dignitet som i Bohemian Rhapsody om Queen,Rocketman om Elton John – eller för den delen som i ovannämnda One Love – när det blev dags att skriva filmmanus.

Talangen kunde skönjas tidigt

Men visst, en god sorglig historia fanns det väl trots allt ändå att berätta. Och redan i filmens initiala upplägg förstår man att den inte skulle sluta bra. Amy Winehouse hade förvisso talangen. Den kunde skönjas tydligt redan från början. Faiblessen för jazz och sextiotalets tjejgrupper fanns där tidigt. Precis som förkärleken för rusdrycker och så småningom knark.

Knölig början på stapplande steg i höga klackar

Således framstår denna biopic på det hela taget som en typisk från uppgång till fall historia i kortisversion. Filmen uppvisar en något knölig början på stapplande steg i höga klackar på Londons klubbscen via skivkontraktet med världens största skivbolag, Universal och triumfen med andra albumet Back to Black. Redan här kunde man verkligen se vart det barkade, och denna biopic försöker knappast skönmåla eländet. Dock vältrar man sig inte i misären, det beckmörka har lämnats därhän. Fast kontentan går inte direkt att missförstå.

Gillade bad boys

Winehouse själv å sin sida, porträtteras som en lika skör som impulsiv ung kvinna som kunde tända på alla cylindrarna om hon kände sig sviken eller förfördelad. Uppenbarligen gillade hon bad boys också. Därför var var det heller inte särskilt konstigt att den uttalade notoriske knarkaren Blake Fielder-Civil blev hennes livs kärlek.

Sista spiken i kisten för nykterheten

En matchning skapad i helvetet snarare än i himlen, skulle man kunna hävda. Så kärleken höll inte, och när allt var över blev det sista spiken i kistan för Winehouse tillfälliga nykterhet.

Någonstans ter sig den del av Back to Black som avhandlar relationen med Fielder-Civil som lite tjatig och förutsägbar. Sedan må den vara sann om än väl snäll mot maken, men det finns andra delar i filmen som är avsevärt intressantare.

Ivrig och stolt stöttepelare

Som närheten och stödet Winehouse hade till sin mormor Cynthia. Samt den något svåra relationen till pappa Mitch, en man som å ena sidan var en ivrig och stolt stöttepelare vad gäller karriären, men som också med maktlöshet oroade sig för dotterns problematiska liv.

Habil på ett välbekant sätt

Så vad blir då domen? Tja, Back to Black tillhör väl inte de mest minnesvärda biografifilmerna om musikstjärnor som avnjutits av undertecknad, men den får väl ändå trots allt sägas vara värd en titt. Habil på ett välbekant sätt är den om inte annat, och musiken går knappast att bortse ifrån. Och det gör inte hyfsat porträttlika Marisa Abelas insats i Winehouse-rollen heller. Hon adderar både trovärdighet och charm till helheten i en film som trots allt är mer underhållande än en del nog vill erkänna.

Borde grävt på djupet istället

Sedan går det inte att komma ifrån att det hela tyngs ner en del av sitt konventionella utförande och ett visst mått av ytlighet där man borde ha grävt på djupet istället. Vilket gör att ”trean” i betyg här till höger ter sig både halt och lytt. Lite synd, får man väl säga.

print

Våra samarbetspartners