Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Mikael Håfström
I rollerna: Rebecca Hemse, Jesper Salén, Jenny Ulving, Rebecca Ferguson, Daniel Larsson, Kjell Bergkvist m.fl
BETYG: ETT
PREMIÄR: 2004-10-15
Det är bara att konstatera; ibland (och inte bara ibland invänder nu genast illasinnade häcklare) fattar dvdforums recensent absolut ingenting. Till exempel att en viss man vid namn Mikael Håfström från Lund numera ofta nämns som svensk films framtid beträffande regissörsstolen med stort R.
En tråkig Hamilton-filmatisering (”Vendetta”), och ytterligare en Jan Guillou-adaption, “Ondskan” och himmelriket öppnade sig.
Personligen förstod jag aldrig hypen kring ”Ondskan”. Såg den aldrig på bio, men allt jag hörde och läste var bara ”åååå, så bra”. Hyrde den för några månader sedan på DVD och fattade ingenting. En habil underdog-skildring förvisso, men sådana går det 450 amerikanska dylika på dussinet. Icke desto mindre Oscarnominerades den (utan framgång i sammanhanget dock) och regissör Håfström blev på något mystiskt, inofficiellt sätt det nya svenska hoppet; en ny Lasse Hallström. Och på den vägen är det, Håfström befinner sig enligt uppgift numera i Hollywood för att filmatisera något betitlat ”Derailed” med bland annat Jennifer Aniston i en av huvudrollerna.
Innan han stack lämnade han ”Strandvaskaren” efter sig. Ett svenskt försök att göra genrefilm i skräck- och slasherfacket. Eget manus i samarbete med Vasa som han tidigare kollaborerat med i Josef Fares ”Kopps” (tillsammans med Fares).
Håfström fortsätter i ”Strandvaskaren” den inslagna vägen från ”Ondskan”, det vill säga svensk internatmiljö får bilda fond. Denna gång tycks dock budgeten inte tillåta mer än en skolklass. Överhuvudtaget tycks internatet Hellestad vara ett riktigt sunkställe, alla sina (eh… ja… cirka 25) överklassrepresentanter till trots. Vaktmästaren använder sig exempelvis av en gammal 60-talstelefon – och ojar sig när han tvingas byta en glödlampa eller en namnskylt, han har ju så mycket annat att göra, typ lufta element (!).
Beträffande titeln är en strandvaskare enligt nordisk folktro en drunknad som går igen. Och just denna films döing var en bonnläpp som dog för hundra år sedan efter att ha dödat tre Hellestadselever. Hur man vet detta – att han drunknade alltså – framgår inte riktigt, ety hans kropp aldrig återfanns. Han har dock ända sedan dess spökat på internatet en viss helg per år, då han går i korridorerna och frambringar kusliga ljud medelst den lie han släpar efter sig.
Med lite mer känsla i ryggraden kunde detta kanske blivit något, men nu är ”Strandvaskaren” en enda lång uppvisning i stölder från filmer som ”Alla helgons blodiga natt”, ”Fredagen den 13:e”, Scream, ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”, ”Urban legends” och allt vad dom nu heter. Inte en originell scen så långt ögat når. Riktigt pinsamt blir det när man plankar det musikaliska ledmotivet från ”Alla helgons blodiga natt” och båtscenen från ”Fredagen den 13:e” rätt av. Hommage eller kärleksfulla blinkningar försvarar sig filmmakarna säkert med, och det hade man väl kunnat köpa om de bara hade haft något litet eget att komma med.
Taskig klippning (den som hoppar till vid ”chockscenerna” är på bio för första gången), tråkig kamera, styltig dialog. Skådisarna klarar sina arketypiska roller hyfsat men inte mycket mer, med undantag för Anders Ekborg som får ett litet plus i kanten.
Och jag vill inte låta cynisk, men om man nu ger sig på genren och använder dess koncept till fullo, är det nog inte helt lyckat att dra in just på blodet och nakenscenerna. Två duschscener utan den minsta lilla tutte och en människa som krossas mot marken efter att sprattlat ganska många meter i luften efter ett hopp från skolans tak utan att lämna en enda blodsdroppe ifrån sig – inte bra. Åtminstone inte i just detta speciella sammanhang.
Logiska luckor hör ju konstarten till och i detta avseende har man faktiskt lyckats lite. Jag skulle exempelvis vilja se de bortskämda yuppieungdomar som låter vaktmästaren låsa in deras mobiltelefoner över helgen utan någon som helst anledning. Och utan att någon reagerar.
Men summa summarum: En trött, tråkig, ointressant upprepning av en i de flesta fall redan trött och tråkig genre.
Enda skillnaden; alla talar svenska!
Om det är tillräckligt för att du ska slösa bort 80 spänn, har du det antingen enormt tråkigt eller väldigt gott ställt…
Skriven 2004-10-14
