ELVIS – ett måste både för fansen och som skildring av ett tidsfenomen

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Baz Luhrman
Skådespelare: Austin Butler, Tom Hanks, Olivia DeJonge, Dacre Montgomery, Luke Bracey
Premiär: 2022-06-29
Betyg: 4

Säg Laurel and Hardy, Abbott and Costello, The Beatles eller något annan teamwork inom showbiz och den gemensamma nämnaren är en för alla och alla för en i sann musketöranda. Sällan för att inte säga aldrig nämns deras PR-folk eller agenter överhuvudtaget. Ett lysande undantag finns emellertid, Elvis Aaron Presley och Överste Thomas Andrew Parker alias Andreas Cornelis Van Kuijk som i all världens idoltidningar framställdes som the dream team när de sågs mysande på någon av de sistnämnde tillrättalagd bild.

På sextiotalet hade jag en god vän som drev en Elvis Presley Fortune fanklubb, och han matades regelbundet med en engelsk tidskrift Elvis Monthly, signerad Albert Hand som bokstavligt talat var överstens vänstra hand för den högra vågade han nog inte låna ut till någon.

Man måste kryssa mellan fakta och fiction

Överste förresten, detta skall jag återkomma till längre fram i recensionen av Baz Luhrmans (Moulin Rouge, The Great Gatsby) två och en halv timme långa trailer om den före detta lastbilschaufförens och tivoliskojarens gemensamma väg mot odödlighet. Det har skrivits spaltkilometer om Elvis, inte minst efter hans död medan Tom Parker först under Presleys senare år valsat runt i text och bilder, När man lägger pussel med herrarnas liv och leverne måste man kryssa mellan fakta och fiction, och jag har haft förmånen att tala med flera personer som jobbat med Presley, och således även fått stå öga mot öga med Överste Parkers stålblick.

Jag gjorde aldrig något försök att få en intervju med Parker när jag var i Hollywood på sjuttiotalet eftersom jag visste att jag skulle fått frågan om jag ville ha den korta versionen för 25.000 dollar eller den kompletta för 50.000 dollar.

Blir en milstolpe i musikhistorien

Baz Luhrmann har alltså 150 minuter på sig att sammanfatta Elvis karriär, och han han gör det från rätt infallsvinkel, delar upp den i tre på gott och ont lika viktiga delar. I den första slår han igenom och blir en milstolpe i musikhistorien. Man brukar säga att Bing Crosby var trettiotalet, Frank Sinatra fyrtiotalet, Elvis Presley femtiotalet, Beatles sextiotalet och Michael Jackson sjuttiotalet, alla representanter för sin samtid.

Andra delen handlar om Presleys haveri i Hollywood som dock var lika lönande kommersiellt som det var förödande kvalitetsmässigt. Tredje delen handlar om tiden efter hans tv comeback och Las Vegas och den extrema turné-epoken.

Presley-hits avfyrade som med kulspruta

Luhrman jobbar med samma formel som Moulin Rouge, det vill säga med snabba ryck, spektakulära scenväxlingar, ögonbedövande scenografi och ett pärlband av Presley-hits avfyrade som med kulspruta. Detta är förmodligen vad yngre tittare vill ha och får, men nu över till dramat bakom det strävsamma paret Presley och Parker igen.

I inledningsscenerna får vi se och höra Parker (Tom Hanks) från ett sjukhus i Las Vegas svära sig fri från alla anklagelser att ha punkterat Elvis (Austin Butler) karriär och om detta tvistar de lärde. Vi sparkar igång från Elvis första år på Louisiana Hayride då han jobbade för Parker och Hank Snow som var en av Nashvilles populäraste countrysångare på femtiotalet.

Samarbete slutade i samförstånd

Parker blåste Snow på sin del, och det stämmer enligt Snow som jag själv pratade med om saken på Grand Ole Opry. Parker jobbade även för Eddy Arnold, men deras samarbete slutade enligt Arnold, som jag tog upp saken med när vi väntade på en flight till New York från Nashville Airport, i samförstånd.

När det gäller överstens bidrag till att Sam Phillips sålde Elvis till RCA berodde det mer på att han ville ha stålar att satsa på Carl Perkins som var den mest lovande stjärnan på SUN trots Cash, Jerry Lee Lewis och Charlie Rich, som jag dryftade saken med när vi sågs på Columbia där han var på sjuttiotalet.

Stod palla med krav

Nu några korta rader om överstetiteln. Den fick Parker av Louisianas guvernör Jimmie Davis, som sedermera blev countrysångare, och det var som sådan på Decca jag med ett skratt fick detta bekräftat av Davis att Tom Parker var rätt man för Elvis Presley i det konservativa 50-talet. Han stod nämligen pall med sina krav på RCA, som ju levde på klassisk musik och Perry Como-stuket vid den här tiden, och det måste man ge honom kredit för.

Flera möjligheter sätta tänderna i vettig film

Värre var filmepoken som dessvärre blev ett kvitto på överstens ointresse för kvalitet och Elvis oförmåga att slå näven i bordet. Elvis hade genom åren haft flera möjligheter att sätta tänderna i en vettig film. Hall Wallis hade gjort en förmögenhet på Dean Martin och Jerry Lewis som radarpar tidigare, och behövde en ny mjölkko. Så eftersom han och Parker pratade samma språk var manegen krattad för ett årtionde av rörliga bilder med Elvis Presley.

Burt Lancaster och Katherine Hepburn hade gett grönt ljus för Regnmakaren och Bob Mitchum för Thunder Road, men The Colonel satte prislappen i takhöjd så det blev inget. På senare år ville Barbra Streisand ha honom i A Star is born och en komisk roll var ledig i den stundande musikfilmen Grease, men även här gjorde Parker tummen ner och rollen gick till Ed Burnes som var obetalbar.

”Jag led med Presley”

Till och med när det någon gång fanns hopp för någon film, till exempel Double Trouble där The Wiere Brothers, som jobbat med Bing Crosby och Bob Hope, skulle vara med och Michael Murphy som skulle bli en i gänget kring Woody Allen lyckades man göra ett magplask av det hela.

”Jag led med Presley”, sade Murphy när jag språkade med honom om saken. Att Elvis var en mycket lätt person att jobba med, sade Walter Matthau som var bad guy i King Creole.

Att vara en annan person en annan sak

Att Elvis Presley skulle ha blivit en stor och bred skådespelare om han fått tillfälle är det dock fler än översten som tvivlade på. I skräddarsydda roller som dem i Jailhouse Rock och King Creole fungerade det utan tvekan därför att han till stor del kunde vara sig själv, men att vara en annan person är en annan sak.

En av filmens mest underhållande sekvenser och tillika mest uttömmande är comeback-showen 1968. Av nöd och tvång var Parker tvingad att låta Presley göra en tv-show, något han inte gjort sedan han kom hem från lumpen och gästade Sinatra i hans Welcome Home Elvis show för Timex.

En pånyttfödelse

Innan dess hade det varit i de ibland kufiska gästspelen hos Steve Allen, Ed Sullivan och bröderna Dorsey i början av karriären. Elvis hade turen att få den kontroversielle Steve Binder som producent, och det betydde automatiskt en konfrontation med The Colonel. Det var Binder som hade åsamkat moralens väktare blodstörtning genom att låta Harry Belafonte och Petula Clark hålla varandra i handen och nu skulle ha få full frihet att hantera hans grabb.

Enligt översten skulle det vara julsånger och lall och lull så att alla Singers tittare föll i trans. Det var symaskinsfirman Singer som också fick sälja en LP med Elvis som skulle smörjas av översten. Lyckligtvis vann Binder och showen blev en pånyttfödelse för Presley.

Austin Butler kryper under skinnet på Elvis

Samt startskottet för Las Vegas och ett forcerat turnéschema. Om detta handlar den tredje sekvensen av Elvis. Är då Austin Butler en trovärdig Elvis Presley och kan Tom Hanks fylla ut bilden av den dynamiske överste Tom Parker. i bägge fallen är svaret ja, enligt min åsikt. Okej, jag har sett hundratals Presley imitatörer som kanske är mer porträttlika än Butler, men jag tycker inte den yttre bilden är det mest väsentliga. Jag lutar mer åt Priscilla Presleys omdöme att han mycket bra kryper under skinnet på den unge Hollywoodtokige och framgångstörstige Elvis, som med åren blir alltmer en fånge i sin egen myt.

Unik hatkärlek

Det finns massor av personer runt honom som skulle kunna få egna filmer och böcker, men som av naturliga skäl får nöja sig med att bilda ramen kring the king of rock’n’roll. Tom Hanks, som länge var besviken över att inte få spela Dean Martin i Martin Scorseses filmprojekt sade sig vara mycket fascinerad av överste Parker, som var en man med många bottnar.

Hans hatkärlek till Elvis Presley var unik i underhållningsbranschen där artister och deras managers och PR-män oftast bara höll kontakten via telefon eller när något kontrakt skulle skrivas på. Här skulle kunnas skrivas en hel del om den så kallade Memphis-maffian och Elvis föräldrar också eftersom de var hörnstenar i hela hans privatliv och karriär men varför inte se filmen och dra egna slutsatser.

Ett måste både för Elvisfans och som skildring av ett tidsfenomen

Slutligen, hade Elvis liv kunnat sluta annorlunda? Elvis hade varit 87 är i år om han levat och eventuellt verkat. Harrison Ford, Mick Jagger och Bob Dylan är fem år yngre än Presley hade varit och ångar på som om tiden står stilla, men de har fortfarande den kreativa glädjen av att skapa i behåll. Jag tror inte Elvis hade det, något han tragiskt bevisade genom att ställa upp på de sista konserterna som ju också skulle filmas för tv.. Rösten var fortfarande intakt, men kroppen hade nu gett upp inför missbruket av tabletter och jordnötssmörgåsar.

För kritiska Elvisfans ett måste, men även som skildring av ett tidsfenomen har har Luhrmanns epos ett högt underhållningsvärde.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners