CAMILA, House of Blues, Mandalay Bay, Las Vegas den 30 juli 2017

Camila framstår ytligt sett som Mexikos svar på Savage Garden, och då ligger betoningen i denna beskrivning verkligen på just det ytliga. För arbetsuppdelningen av duon på scen är onekligen uppdelad enligt mönstret från den kortlivade australiska superduons Darren Hayes och Daniel Jones. Frontmannen Mario Domm sköter både sången och snacket medan Pablo Hurtado i stort sett bara hanterar gitarren och körar vid behov. Sedan haltar väl jämförelsen i ärlighetens namn en aning eftersom Domm utöver sina sångarplikter även agerar multiinstrumentalist, men ni förstår poängen.

Givna latinoreferenser

Rent musikaliskt finns det dock ingen som helst poäng med att leta engelskspråkiga referenser. Däremot kan man mycket väl associera till diverse spanska och latinobördiga manliga namn, som Andy & Lucas, Reik och Sin Bandera. Jag påstår dock inte att dessa akter är snarlika varandra, bara att de har beröringspunkter.

Känslofyllt och passionerat

Vad är då dessa beröringspunkter, undrar kanske vän av ordning och tillika både nyfiken och ignorant vad gäller den spanskspråkiga musikens underbara värld? Well, om jag säger att Camila bejakar den smäktande sången, de stora känslorna och den himlastormande kärleken blir väl knappast någon förvånad. Sedan må det låta som en klyscha att påstå något sådant här, men det är ju sant. Spanskspråkig pop är oftast betydligt mer passionerad än låt säga vår egen, tysk eller brittisk dito. Punkt slut.

Ingen Pitbull

De som till äventyrs tvivlar på detta hade bara behövt närvara på Camilas fullsatta show på House of Blues denna söndagskväll. Sånger som Aléjate de mi, Bésame och inte minst Mientes bekräftade fullt ut att duon har det uppenbara latinovirket. Camila är liksom ingen dansant Pitbull, någon politiskt engagerad Juanes eller en fullfjädrad entertainer á la Ricky Martin, utan vårdar i första hand sin sin roll som stora romantiker med den äran med inkluderande värme och en självklar professionalism.

Kärlek och tacksamhet

Utöver detta adderade en smakfullt väl avvägd ljusshow och några duktiga körtjejer ytterligare plus till helheten. Sedan kommunicerandes det flitigt med publiken. Mario Domm pratade lika engagerat som intensivt, och naturligtvis förstod jag bara spridda ord. Men det var ganska givet att han pratade öppenhjärtligt om livet, familjen, kärleken, och den tacksamhet duon känner mot sina fans. Ordet corazon fanns om inte annat med i monologerna mer än vid ett tillfälle, och det kan ju bara vara något positivt.

Skriven 2017-11-10

Skriv ut sidan

Våra vänner