MYSTIC ROOTS BAND, Mandalay Bay Beach, Mandalay Bay Resorts and Casino, Las Vegas den 4 juli 2019

Firande av den amerikanska nationaldagen innebär tydligen det samma som trallig reggae på en konstgjord strand. I alla fall på casinot Mandalay Bay i Las Vegas där combon Mystic Roots blivit något av ett husband när det vankas patriotism och fyrverkeri den fjärde juli.

En del av arméns underhållningsdetalj

Årets nationaldagskonsert var enligt bandmedlemmarna själva den nionde eller möjligen tionde i ordningen. Samt tillika den andra efter ett par års paus. Anledningen till avbrottet? Måhända för att bandet under en period blev valda att bli en del av den amerikanska arméns underhållningsdetalj, och då blev det minsann spelningar för män och kvinnor i grönt över hela världen.

Tydligt söt doft över strandområdet

Vokalissan Katherine Ramirez har för övrigt yppat i en intervju med det lokala veckobladet Las Vegas Weekly att alla i bandet trodde det var ett skämt när de blev tillfrågade om att ställa upp från början. En av bandets mest framgångsrika låtar är trots allt Pass the Marijuana.

Och på tal om just detta. Marijuana alltså. Så låg doften av densamma om inte tät så i alla fall tydligt söt över det generöst tilltagna strandområdet. Men hey, rökandet av dylika örter är tillåtet i Nevada numera, så vem är jag att döma om sådant brukande?

Popiga reggaelåtar förtjänta att bli hits

Jag nöjer mig med att recensera den musik man bjöds på, och om något adjektiv nu ska beskriva Mystic Roots show, så är det föga förvånande bakåtlutad. Det är ju trots allt reggae vi talar om.

Men en inte sällan poppig sådan, bör tilläggas. Sådant som smekande Lullaby, riktigt söta Trumpets och somriga Summer Festival borde rimligen blivit stora hits på det glada åttiotalet då en och annan reggaedoftande sång klarade av att bli crossover till den stora massan via radio.

My Boy Lollipop, bland det mest catchy

Samma sak kan väl också sägas om covern på My Boy Lollipop. Enligt flitigaste sångaren Cootdog var Millie Smalls original från 1964 den första reggaelåt någonsin som blev en hit på de vanliga topplistorna, så det var väl bara logiskt att den fanns med på setlistan. Men som min kära hustru frågade; var det där verkligen en reggaelåt? Fast det var mer som en undring, snarare än ett ifrågasättande. För vi var båda överens om att detta var ett av kvällens mest catchy nummer.

Sångerskan, en given stjärna

Men med detta sagt; det fanns även traditionellt tunggung på programmet. Typ eländesbeskrivningen av världens tillstånd, Trouble och den där ovannämnda marijuanasången. De där lite tyngre sångerna togs överlag om hand av Cootdog medan trummisen Marko och gitarristen Korey Ross gjorde enstaka vokala inhopp som komplettering.

Bandets givna stjärna är dock Katherine Ramirez, denna charmerande unga dam med en mjuk gullig flickröst som gjord för de lättflytande alster hon själv skriver lyriken till.

Breda influenser från Marley och NWA till Aerosmith

Utöver detta måste också påpekas att resten av bandet onekligen består av ett gäng duktiga musiker. Det fanns mer nyans och finesser rent allmänt i det som framfördes denna afton än vad somliga tror. Vilket bara ter sig självklart med tanke på att influenserna innehåller allt möjligt från reggaenamn som Peter Tosh, Sean Paul och Bob Marley – såklart – via hip hopare, typ NWA och Eminem och vidare till rockers á la The Doors, Santana och Aerosmith.

Budskap om frihet och uppmaning om legalisering

Diversifiering är med andra ord en hederssak under den reggaebetonade ytan för det här bandet. Det är därför inte alls konstigt att Mystic Roots toppar de amerikanska reggaelistorna numera. Senaste albumet Change har befäst bandets position, och live är de att döma av detta gig en akt väl värd att se för alla som uppskattar goda melodier och dito budskap om frihet, kärlek och broder- och systerskap. Uppmaningen om “legalisering av mediciner” får alla på köpet, men det får man väl ta. Särskilt en en kväll som den här då partystämningen var hög(!) och det vankades ett fyrverkeri inte av denna världen.

Vackraste fyrverkeriet någonsin och Neil Diamonds America

Sisådär en kvart av extremt genomarbetat och läckert visuellt fyrverkeri blev det efter sista numret tonat ut. Det vackraste jag sett. Någonsin. Vid närmare eftertanke. Allt till tonerna av av idel patriotiska hyllningsverk, som Neil Diamonds storslagna historiebeskrivning America, American Woman, Toby Keiths 9/11-bredsida Courtesy of the Red, White and Blue och balladfokuserade countrysångaren Lee Greenwoods God Bless the USA.

Tala om hyllning av det amerikanska fosterlandet värt namnet. Fast själv ser jag gärna det som att en del av detta tjusiga utanpåverk tillägnades Mystic Roots. För det var de onekligen värda.

Skriven 2019-07-24

Skriv ut sidan

Våra partners