TEARS FOR FEARS och HALL AND OATES, T-Mobile Arena, Las Vegas den 21 juli 2017

Hall and Oates och Tears for Fears alias Roland Orzabal och Curt Smith hade en grej ihop i somras. Eller i alla fall en USA-turné. Tjugonio arenaspelningar hann det bli innan det hela var över. En udda konstellation, kanske någon tycker, men det visade sig att de souliga poprocklegendarerna och de syntiga new wavepionjärerna fungerade alldeles utmärkt tillsammans. Om inte annat visade detta gig att de kompletterar varandra väl. Dessutom är det inte direkt någon hemlighet att båda akterna lånar friskt från musikhistorien var och en på sitt sätt. Eller vid närmare eftertanke; säg hellre att de förvaltar sitt respektive musikaliska arv med kvaliteten i fokus.

Uppenbar signaturmelodi

Alltså fick man sig också mycket riktigt till livs en stabil meny fylld med idel örhängen. För det var klart att den begränsade speltiden på sisådär nittio minuter per akt inte direkt lämnade något utrymme för överraskningar. Ändå tedde det sig något otippat att Tears for Fears inledde med sin kanske mest uppenbara signaturmelodi Everybody Wants to Rule the World. Sådant som den synnerligen Beatlesinspirerade Sowing the Seeds of Love, Pale Shelter och ruskigt vemodiga Mad World följde innan en tungt kaloririk Shout med tillhörande tjusigt gitarrsolo avslutade alltihopa.

Lycklig fortsättning

Tidigare i setet hade duon gjort en värdig cover på Radioheads Creep, och då hade Orzabal med illa dold självdistans berättat att en gång i tiden på nittiotalet hade Tears for Fears faktiskt spelat före Thom Yorkes band på en festival.

– Men det hade aldrig hänt idag, tillade han leende.

Vilket sångaren naturligtvis har rätt i. Men å andra sidan har Tears for Fears ingen anledning att känna sig misslyckande. Efter de hårda orden som följde i kölvattnet på splittringen mellan Orzabal och Smith 1991 var det få som trodde på en återförening. Ändå blev den verklighet kring millenieskiftet, och nu har historien uppenbarligen fått en lycklig fortsättning. Jag säger fortsättning för slutet lär ligga en bra bit in i framtiden.

God vokal form

Något nytt album har duon dock inte släppt sedan 2004. Men varför klaga i onödan, bristande produktivitet av veteranband är inte direkt något ovanligt. Låt mig istället bara konstatera att giget på T-Mobile Arena utan tvekan gav mersmak. Tajt och oväntat inspirerat var det här nämligen, och båda herrarna visade sig dessutom vara i god vokal form.

Sistnämnda kan även sägas om de amerikanska kollegorna. Särskilt Daryl Halls röstregister imponerande denna kväll. Det var verkligen svårt att tro att han fyllde sjuttio förra året. John Oates sjunger som bekant inte i fronten överdrivet mycket, men han adderade som vanligt varmt nyanserat körande rakt igenom denna aftons spelning.

Ansträngd eufori

Lika mycket övertygade dessvärre inte tillställningen som helhet. Missförstå mig inte, det var inte så att det här var ett dåligt gig. Snarare tvärtom, i alla fall mestadels. För visst tedde sig det här såväl duktigt och gediget, som präglat av självklar känsla för materialet. Däremot kändes det tidvis som om duon och det backande sexmannabandet arbetade väl hårt på att skapa eurori. En onödigt utdragen I Can´t Go For That (No Can Do) var väl det tydligaste exemplet på detta, men det var inte det enda.

Hög medelnivå

Sedan är det klart att det fanns höjdpunkter. Inledande snärtiga Mike Odfieldcovern Family Man var en, en mäktig You´ve Lost Your Lovin´ Feelin´ en annan och refrängstarka Out of Touch en tredje. En snygg Maneater med tillhörande läckert saxofonsolo och poprockiga Private Eyes var också minnesvärda.

Summa summarum var det här helt enkelt ett förväntat starkt gig, som lade sig på en hög medelnivå utan att någonsin vara fantastiskt, och det är gott så. De ungdomliga pensionärerna Hall and Oates må vara inne på sitt sjätte decennium, men de levererar alltjämt sin musik med värdigheten och glöden i behåll.

skriven 2017-09-26

Skriv ut sidan

Våra vänner