KRIS ALLEN och DAVID COOK, Hotel Cecil, Köpenhamn den 17 oktober 2021 – underskattade “American Idols” gjorde avslappnat personlig gemensam sak

Annons

Klicka för att se hela bilden

Två American Idol-vinnare för priset av en. Ja, så var förhållandet på Köpenhamnska Hotel Cecil igår. David Cook vann som bekant 2007 medan Kris Allen tog över stafettpinnen året därpå. Och om namnen nu inte verkar bekanta, så är du garanterat inte ensam om att känna samma sak. För om man nu ska vara ärlig så har väl American Idol bara producerat ett begränsat antal riktiga superstjärnor, och det är Kelly Clarkson, Carrie Underwood och Adam Lambert, som på senare år dessutom fått en ordentlig boost i egenskap av frontman i Queen.

Därmed inte sagt att det inte finns fler namn som är värda uppmärksamhet och andra som haft viss succé, men livet utanför Idol-bubblan är aldrig lätt. Det kan säkert både Allen och Cook intyga. De här två vinnarna, liksom många andra, har fått kicken från sitt majorbolag efter ett par releaser när hettan svalnat.

Kompletterar varanda väl

Därför kan jag också tycka att det är en ytterst god idé att man som här slagit sig samman för att stötta varandra, och i det här fallet känns det också som om dessa herrar kompletterar varandra väl. Allen är popsångaren med en blåögd touch av soul i sin tänjbara stämma, medan Cook är mannen med en tämligen muskulös, men ändå nyanserad rockröst.

Demokratiskt varvande av de musikaliska gracerna

Och konceptet när de nu ger sig ut på en mindre Europaturne är lika enkelt som okomplicerat. Varsin akustisk gitarr, en backande klaviaturspelare, generöst mellansnack och demokratiskt varvande av de musikaliska gracerna från ena numret till det andra var är det som gäller.

– This is how it´s gonna work.., förklarade Allen med medveten övertydlighet vad gäller det sistnämnda. ”I’m gonna do one song. Then he’s gonna do one song….”, varpå publiken flinade åt detta uppenbara statement, men om nu sanningen ska fram hade det väl tett sig mer standard att köra varsitt set solo som alla andra gör när det handlar om ”double features” av detta slag.

Mysig och personlig spelning

Så visst är upplägget i sig relativt ovanligt, men det funkade. Det hela utvecklade sig till en både mysig och personlig spelning. Den intima salongen på Hotell Cecil passade upplägget alldeles utmärkt. Samtidigt verkade både Allen och Cook vara på sitt mest avslappnade humör, och det vänskapliga gnabbandet vädrades titt som tätt

Men det var för all del Cook som blev full i skratt mest och drog de längsta anekdoterna om ditten och datten, både allvarligheter om avgörande val i livet och trams om danska wienerbröd.

Underskattade herrar

Ja, också spelades det alltså musik också. Hela tjugo nummer hanns med under den drygt två timmar långa tillställningen. Jag säger ”hela” med tanke på den ymniga förekomsten av prat mellan sångerna.

Men utöver det; vad som slog en under kvällens lopp var hur pass underskattade dessa herrar är om man nu tänker efter. För visst har de talang, och låtmaterialet påminde en om att låtmaterilet överlag är bättre än vad alla trendängliga kollegor någonsin skulle våga erkänna.

Allra mest och bäst saluförande

Ta bara Cooks repertoar.Han slog igenom med sin på miljonsäljande självbetitlade debut någonstans mellan FM-rock och postgrunge, och från detta starka alster hämtades denna kväll sådant som upptempo-rockern Declaration, debutsingeln The Time of My Life och powerballaden Lights On. För övrigt är frågan om inte sistnämnda saluförde Cooks röst allra mest och bäst denna kväll. Både känslan och kraften imponerade å det värsta här.

Ytterligare sånger att glädjas åt signerade Cook denna afton stavades en nedtonad och långsammare cover på Jimmy Eat Worlds jättehit The Middle. Är inte säker på att denna livsbejakande (all)sång behöver tolkas, men på Hotel Cecil gav Cook den en annan, mindre uppskruvad ton, och han gjorde det med stil.

Sedan måste också nämnas avslutande Fire, en ny sång som rinner i samma musikaliska ådra som tidigare nämnda Lights On, vilket naturligtvis bara ska ses som något positivt.

Fin mix av soulbestänkt och vuxenpopigt

Men Cook var inte den ende som gav ett positivt intryck. Även Allen levererade, och sådant som Different Bridges, Same River och Waves är typiska för honom. Dessa har en fin mix av småstötigt, soulbestänkt och vuxenpopigt rullat ihop till en välsmakande enhet.

På samma sätt utgjorde Venice och Safe Harbor den programenliga biten lågmäld singer/songwriting, vilket knappast var att förakta. Dock är frågan om inte sångaren, lite otippat kanske, stod ut mest i någon av de få upptempolåtarna, typ den ovanligt energiska versionen av tidiga hiten Live Like We’re Dying och tolkningen av Tears for Fears Everybody Wants to Rule the World.

Outsägligt tacksamma

Summa summarum talar vi alltså om en övevägande njutbar tillställning med två talangfulla fullvuxna gossar som kämpar på, gör sin grej med gott humör och är outsägligt tacksamma för uppskattningen och till alla som bryr sig.

Före ridåfall lovade duon komma tillbaka snart. Vi får väl se, men de är välkomna tillbaka.

Skriven 2021-10-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners