SONATA ARCTICA, KB, Malmö den 7 april 2017

Sonata Arctica pressades tidigt in i den trånga power metalfållan, men själva föredrar de rätt och slätt att deras alster betecknas som melodisk metal. Varför? Helt enkelt därför att melodin alltid är “väldigt viktig” och deras musik “låter som något åt metalhållet”. Allt enligt ständige sångaren Tony Kakko, som för övrigt också vid något tillfälle deklarerat att Queen är deras störste inspirationskälla.

Därmed borde rimligen bilden av finnarnas musikaliska gärning också nyanseras och breddas även hos de mest hardcoreorienterade fansen. Fast viljan till acceptans för ett diversifierat sound även inom en väl definierad genre kan som bekant vara ytterst begränsad hos många. För egen del räckte det med att lyssna igenom väl valda delar av bandets repetoar igen för att påminnas om att melodiskt metalorienterad antydan till pampighet är deras forte i första hand.

I denna musikaliska bild ingår också ett anslag som faktiskt är tämligen sofisitikerat. Kvällens inledande låttrio Closer to an Animal, den tjusigt balsamerande livshyllningen Life och uppenbart rockmusicalkryddade The Wolves Die Young utgjorde tydliga bekräftelser på detta. Vi talar tre givna favoriter i min bok, och de var inte de enda på kvällens setlista. Bland andra höjdpunkter märktes Fairytale, en skamlöst catchy sak som föranledde entusiastiskt refrängsjungande av fansen på plats. Ett annat ess var det rytmiskt stötiga extranumreet I Have a Right, och låt oss för all del inte glömma balladerna. Lätt folkdoftande We Are What We Are var kanske kvällens vackraste stycke.

Ja, sedan blev det några power metalförsök också i form av Misplaced och Abandoned, Pleased, Brainwashed, Exploited. Sistnämnda var för övrigt kvällens mest ösiga och speedade nummer. Jag inbillar mig att folk som Freedom Call och Gamma Ray hade gjort tummen upp för det här. Fast som sagt, diversifiering är Sonata Arcticas melodi. Kvintetten bekräftade denna kväll att de är mer av ett renodlat metalband än en representant för någon särskild nisch inom de givna ramarna.

Detta i sin tur är i mångt och mycket bandets styrka. Fredagens hyggligt välbesökta gig utgjorde överlag ett gott formbesked även om ett ord som fantastiskt hade varit att ta i. Dock får man säga att bandets olika musikaliska sidor smälte samman väl tillsammans med ständige sångaren Tony Kakkos nyanserat uttrycksfulla stämma. Sedan lär säkert vänner av tyngd ha synpunkter på att gänget betonade melodisk färgrikedom på bekostnad av ett mer rått uttryck, men det tycker jag inte de ska bry sig om. Finnarna har bokstavligt talat hittat sin melodi, vilket framstod med all önskvärd tydlighet i fredags.

skriven 2017-04-08

Skriv ut sidan