SOILWORK, KB, Malmö den 9 december 2010

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Förband: Bleed From Within, Naera, Caliban och All That Remains

Deathmetalfestival med fem band på fem timmar.

När dörrarna öppnades klockan 18 var det tämligen glest och ingen tillstymmelse till köbildning utanför. Det var väl kylan som gjorde att folk drog sig i det sista för att stå och huttra i en kö. Men innan 19 då första bandet skulle gå på scen var det åtminstone över pinsamhetsnivån.

Först ut var BLEED FROM WITHIN från Glasgow som öppnade med låten THIS IS OUR LEGACY från albumet Empire som släpptes i år. Det är stenhård metal, men med urskiljbara melodier och sång som var både growl och skrik. Facket melodisk deathmetal är nog det fack som passar bäst för att beskriva musiken. Någonstans mellan In Flames och Behemoth finner man den förmodligen. Vidare med SERVANTS OF DIVINITY, som i rasande tvåtaktssmatter och tvära kast hade en catchy refräng. Det tyckte jag i alla fall. THE HEALING var en annan låt som fastnade med sitt envisa gitarriff. Om det som vanligt är svårt att höra texten på deathmetalband hjälpte det inte mycket när sångaren pratade. Den skotska dialekten var inte mer begriplig… Men det var absolut ett intressant band som man skulle kunna lyssna mer på än de 25 minuter de fick på KB denna kväll.

Band nummer två var NEAERA från Tyskland. Det var betydligt mer frenetiskt än första bandet och trots upprepad anmodan från sångaren, så var det ändå svårt att få igång publiken som började att tätna. Det var tvära kast och blastbeats och mer rytmer än melodi. Det var mycket Piggrowl och fullständigt ohörbart, något annat hade jag inte förväntat mig. Sångaren Benjamin Hilleke var väldigt argsint i sitt scenframträdande och bandet slet verkligen röven av sig, men det nådde inte ända fram. Publiken var väl för nykter för att släppa loss även det blev lite circlepit ändå. Den enda titel jag lyckades att uppfatta var WALLS INSTEAD OF BRIDGES. Neaera har under fem år släppt lika många plattor, så de jobbar hårt. Ingen tvekan om det. Det tar väl bara lite tid att jobba in sig på den svenska publiken.

Även nästa band, CALIBAN var från Tyskland. De här elaka tyskarna öppnade med ett kusligt intro som övergick i frenetiskt smatter och avgrundgrowl. Och låten hette LOVE SONG. Läser man texten och lyssnar på hur det låter blir det nästan komiskt. Den polisongbeklädde sångaren var verkligen energisk och lyckades att på ganska kort tid elda upp publiken så de var tvungna att springa runt i cirklar för att bli av med sina aggressioner. Det blev även en rejäl wall of death och eftersom publiken fortfarande ökade blev det ett naturligt tryck längst fram. Sedan dök det helt plötsligt upp en väldigt melodisk sida av bandet. WALK LIKE THE DEAD med sin rena sång i refrängen var betydligt mer melodisk än resten av konserten. De tänkte kanske att en radiohit inte är helt fel……….sen var det dags för nästa överraskning. De körde SONNE, Rammsteins gamla hit. Och det är bara till att konstatera att kan man inte låta som Rammstein ska man inte spela deras låtar. Gitarrerna var bara grötiga och sången nådde inte på långa vägar upp till originalet. Hade de arrat om låten hade jag köpt det, men det var bara en dålig coverversion. De avslutande med 24 YEARS som gick i hundraåttio knutar. Lite dystra körer höjde låten ett snäpp men det här bandet var nog de jag tyckte var minst bra denna kväll.

Efter lite paus och omriggning hade klockan hunnit bli halv tio när ALL THAT REMAINS från Massachusetts, USA öppnade med NOW LET THEM TREMBLE från nya plattan som kom i oktober. All That Remains skiljde sig rätt mycket från de tre banden som tidigare stått på scen denna kväll. Deras sound var mycket vassare och sången var betydligt bättre med mycket mer ren, men kraftfull sång. Phillip Labonte på sång hade ett brett register och det var mycket mer melodiskt. HOLD ON lät mer som en grungelåt med ren sång och en kraftfull refräng. Deathmetal är det definitivt inte. THE AIR THAT I BREATHE var även den en melodisk låt á la In Flames med ren sång i refränger. Med två duktiga gitarrister var det snygga solon som avlöste varandra. Det är trevligt när låtarna presenteras så att man höra vad de heter om man inte är hardcorefan och kan alla låtarna utantill. Är tyvärr inte där än, men jag jobbar på det……

Det jag gillade var att kvällens enda kvinnliga person på scen var bassisten Jean Sagan som kunde growla som fan själv. Det var riktigt kul att se. Fullt i klass med Angela Gossow från Arch Enemy. Som avslutning blev det låten TWO WEEKS som på skiva låter riktigt bra. Och det finns en bra video till.

Kvart i elva stod Helsinborgarna och kvällens headline SOILWORK på scen och nu var det verkligen mycket folk som trängdes längst fram. LATE FOR THE KILL, EARLY FOR THE SLAUGHTER var ju en trevlig titel att öppna med och publiken tände direkt och kaoset var totalt efter trettio sekunder. Det blev metallsång (metall-allsång alltså) och det verkade som hela deras fanclub var på plats för att heja på så fort låtarna tystnade. Det var energiskt och svetten stänkte från både bandet och publiken redan efter andra låten NIGHT COMES CLEAN. Självklart är det musikaliska släktskapet med THE GOTHENBURG SOUND svårt att dölja men Soilwork har ändå gått sin egen väg. Sången är aggressiv, men man kan ändå höra vad Björn Stridh sjunger.

Live är det alltid brökigare och få sexmannabandet att låta bra är fullständigt omöjligt. Sången blev lite svajig i slutet och dränktes av alla gitarrer och synthmattor. Visst låter det bättre på skiva, men det är inte så mycket röj och svett hemma i vardagsrummet. Såvida man inte bjuder hem bandet.

Känner inte dem personligen men de verkar sympatiska. Det är en massa kul snack med publiken mellan varje låt och tack vare KB:s närhet till scenen blir det en bra kontakt mellan band och publik. Självklart blir det en circlepit och det är bara att backa om man inte vill åka med i publikcentrifugen. CRESTFALLEN är en brutal låt som det verkligen rockar om, och när den snygga refrängen kommer lyfter låten ytterligare. BASTARD CHAIN är en tvåtaktssmattrande mangellåt och det ser onekligen roligt ut när det bland den tätt packade och dansande publiken sticker det upp ett par ben…….hoppas killen kom på rätt köl. Efter en knapp timme var det tack o hej men de återkom med extranumret FOLLOW THE HOLLOW.

Ska kvällen sammanfattas har det varit trevligt och underhållande från alla band. De har jobbat hårt på att få igång publiken, visserligen med varierande resultat men ändå. Fem band på lika många timmar är väl vad man orkar med. Det är klart mycket valuta för pengarna. Ska man verkligen se vad ett band går för ska man se dem live. Den känslan kan aldrig laddas ner via någon skum torrent. Men komplettera gärna med skiva. Då kan man dessutom höra hur riktigt duktiga de här musikerna är.