RICHARD MARX, Amager Bio, Köpenhamn den 8 september 2022 – hitspäckat, opluggat och oväntat underhållande

Klicka på bilden, för att se hela bilden

En mäktig kavalkad sammanfattade initialt Richard Marx fyra decennier långa karriär på videoskärm. Det hela tedde sig flashigt, glamouröst och storslaget utöver det faktum att det hela faktiskt också hade ett informativt syfte.

Samtidigt går det förstås inte att komma ifrån att detta sjok utlovade en show av närmast grandiost snitt. Fast när det hela väl drog igång och sångaren kom in på scen i ensam hög person drog han bara på sig den akustiska gitarren och började spela sina sånger, först ut var Endless Summer Nights, utan några större krusiduller. I bakgrunden syntes även en flygel, men det visade sig mest bara finnas där i egenskap av tilltalande scendetalj, användandet begränsade sig till några få nummer, däribland självklara avslutningsnumret Right Here Waiting.

Relevant motiv med opluggat

Fast hur som helst, detta upplägg är något som på MTV-språk började kallas unplugged redan på 90-talet, men då brukade förstås ett helt band ha kopplat ur instrumenten. När en person spelar akustiskt gitarr ensam brukar denne icke sällan gå under rubriken trubadur.

Nu hård drar jag det här, men ni förstår poängen. Samtidigt är det lätt att inse Marx poäng med det här. Det handlar om att komma nära låtarna, att skala av dem till sin essens. Så motivet är både relevant och tydligt. Fast i min bok är det likväl alltid både roligare och mer givande i längden med inpluggat och ett band i ryggen.

Kräver sin man hålla intresset vid liv

Opluggat med band funkar också alldeles utmärkt, jag har skådat så vitt skilda artister som finska metalbandet Sonata Arctica och Christopher Cross, ni vet, han med den ljusa rösten och slickade klassikern Ride Like the Wind köra opluggat, och det har oftast visat sig vara hur hör- och sevärt som helst. Men ensam med akustisk gitarr? Det kräver sin kvinna/man för att hålla intresset vid liv en hel konsert.

”I’m gonna soft rock the shit out of you”

Och det är mycket möjligt att Richard Marx är den mannen. I alla fall måste sägas att det hela utvecklades till en oväntat underhållande kväll. Marx visade sig nämligen vara en entusiasmerande liveartist, som med gott humör. personligt tilltal och mycket humor rodde hem en minnesvärd kväll. Man han ville för allt I världen inte vi skulle glömma musiken. “I’m gonna soft rock the shit out of you”, deklarerade han självironiskt på ett tidigt stadium, och det gjorde han väl också.

För visst spelade musiken också roll. Eller, den var som sig bör av största vikt. Men samtidigt påmindes man ännu en gång om hur viktigt artistens engagemang på scen är när valet varit att köra akustiskt solokvist.

De givna sångerna avverkas

Repertoaren då, undrar säkert vän av ordning. Tja, om jag säger så här; elva av kvällens cirka tjugo nummer finns även representerade på Marx första Greatest Hits-album från 1997. så förstår säkert var och en att en hel del av de givna sångerna avverkades. Garnera seden med en trio låtar sångaren skrivit åt andra artister, så förstår säkert var och en att det var en tämligen hitspäckad tillställning som bevistades.

Färska sånger classic Richard Marx

Allt var dock inte hits som glimmade denna kväll. Däremot skvallrade en handfull färska sånger om att hantverket alltjämt håller måttet Sådant som Same Heartbreak, Different Day, och den förhållandevis ösiga Shame on You hade varit topp 5-hits på USA-listan l987. Sanna mina ord. Vi talar classic Richard Marx här, rätt och slätt. Och det säger jag i påståendets allra bästa innebörd. Några av kvällens givna höjdpunkter? Helt klart är det så.

Det alldeles avskalade fick stå tillbaka en stund

I detta sammanhang bör för övrigt även When You Loved Me nämnas. Denna hyfsat sentida sång framfördes typ live med Marx tre vuxna söner kompandes i studion. På videoskärm. Se där, plötsligt fick det alldeles avskalade stå tillbaka en stund, och det var något som onekligen gav både nyans och mersmak. Även om den kritiske nu för all del lätt hade kunnat gnälla om lågbudget och lätt B-variant här. Men säga vad man vill, det lät onekligen bra.

Covers på de egna sångerna

Bland övriga höjdpunkter märktes genomromantiska balladen Now and Forever, som alltid lyst just på grund av sitt nakna arrangemang. Eller för den delen *NSync-covern på den egna This This I Promise You och kortiscovern på Luther Vandross, den likaledes – delvis – egna Dance With My Father – framförd på flygel, dessutom. Dessa nummer uppvisade Marx på sitt mest känsliga humör, och det var något man tog med sig hem när allt var över.

På samma sätt rockade en annan komposition av Marx, Edge of a Broken Heart mest och bäst även akustiskt. Extra plus här för att sångaren pallade att göra den där falsettonen i slutet av sången också.

Mindre bakläxa för säkra kort

Sedan måste jag dessvärre också slänga in en liten brasklapp, och ge mindre bakläxa för att sådana säkra kort som Should’ve Known Better, suggestivt melankoliska Hazard och ovannämnda Endless Summer Nights inte sken så starkt som de borde. Visst lät det kompetent, men dessvärre också lite färglöst och halvtrist. Här satt jag mest och tänkte på originalversionerna, och hur ett backande band hade kunnat framhäva sångernas nyanser och styrka på ett avsevärt roligare och intressantare sätt.

Samtidigt verkade jag vara den enda där bland den sittande publiken som hade en tanke på att kritisera, fansen var av allt att döma enbart glada över att idolen uppträdde i Europa för första gången på sisådär trettio år.

Trendängsliga kollegor missar poängen

Men ändå, när kvällen nu ska summeras är det likväl tummen upp som gäller. Trendängsliga kollegor överallt må fortsätta ondgöra sig över honom i egenskap av middle of the road-artist, soft-rockare och/eller leverantör av slickad vuxenpop, men det finns det ingen anledning att ta någon notis om. De har missat poängen. En poäng som säger att syftet faktiskt är att det överlag ska vara melodiöst, välproducerat och ha hyfsat tidlösa tendenser när sällskapet heter sådant som Christopher Cross, Kenny Loggins, Boz Scaggs och, således Richard Marx.

Right Here Waiting och sparsamt använd flygel

Följaktligen var den musikaliska lyckan också mycket riktigt fullständig bland beundrarna när Right Here Waiting avslutningsvis framfördes med tillhörande allsång på den i sanningens namn alldeles för sparsamt använda flygeln. Och det gäller väl även undertecknad. Vad gäller lyckan alltså. Men det fanns förstås ändå trots allt sånger som saknades på setlistan, typ Heaven Only Knows, Hold on to the Nights och Don’t Mean Nothing.

Inget utrymme för utdragna turnélongörer

Fast dessa får man hoppas finns med i bagaget vid nästa europeiska turnévända. Men då måste också pausen självklart bli avsevärt kortare än trettio år. Utdragna longörer finns det av naturliga skäl inte utrymme för i det här fallet.