ALL TIME LOW : TELL ME I’M ALIVE (Fueled by Ramen) – ännu ett gott gediget verk från sökande poppunkare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Liten har blivit stor. Mognat har de om inte anna gjort. Men så fyller All Time Low faktiskt tjugo i år. Tanken svindlar, har tiden verkligen gått så snabbt? Absolut, och poppunktrion har nio album som bevisar dess produktivitet.

Det senaste och alldeles färska verket är ute nu, och precis som varit fallet på sistone är graden av poppunk i mixen begränsad. Det år sådant som kallas mognad. Eller förräderi gentemot rötterna. Allt beroende på vem man frågar.

Bjuder trots allt på trevlig poppunk

För egen del kan jag tycka att ett band har rätt att utvecklas, och det är med åldern som förändringarna fullt naturligt kommer. Fast lite typiskt trevlig poppunk bjuds man faktiskt trots allt på. Som i Are You There, Kill Ur Vibe, med fin stämsång som bonus. och The Other Side, kanske denna sångsamlings mest genuint poppunkiga sak.

Går inte utanför komfortzonen

Närmast besläktade är väl sedan de nummer om med lite god vilja skulle kunna gå under rubriken powerpop, typ I’d Be Fine och The Sound of Letting Go. Inget direkt uppseendeväckande för oss som hängt med ända från början, måhända. Bra låtar förvisso, men inget som går utanför komfortzonen där allt började en gång i tiden.

Up-beat och pojkbandskänsla

Det är däremot The Way You Miss Me och New Religion. Båda med up-beat ton och pojkbandskänsla, men bara sistnämnda kör med fyndiga, men uppenbara metaforer för att illustrera låt-jagets stora kärlek. Kan tänka mig att en del gamla fans gnisslar tänder här. Å andra sidan är en bra låt eller två alltid en bra låt. Eller två.

Får en att tänka på varma sommardagar

Och låt oss för all del inte missa titelspåret. Beatles ande svävar trots allt över denna sång i versen. Refrängen med snyggt falsettinslag får en att tänka på varma sommardagar innan ett speedat punkigt parti når helhetens klimax. Ett av albumets starkare stunder. Utan tvekan är det så.

Tydligt exempel på mognad

Frågan är dock om inte Calm Down, sångsamlingens enda ballad utgör den största överraskningen. För någonstans är väl ändå en pianoballad ett av de tydligare exemplen på mognad. Även om den som här präglas av en energisk nerv som trissar upp tempot efterhand.

Kalla gärna trion för sökare

Men oavsett vilket. Som jag ser det är All Time Low alltjämt i besittning av någon slags ungdomlig fräschör. Samtidigt fortsätter man att experimentera och botanisera med och inom andra genrer. Mer eller mindre, men man gör det inte sällan. Så kalla gärna trion för sökare på det här stadiet i karriären. Men Tell Me I’m Alive är likväl ännu ett gott gediget, om än inte riktigt knockande verk. Det går liksom inte att komma ifrån.

print

Våra samarbetspartners