LALEH : VATTEN (Palang) – ännu ett gediget verk från en artist som inte kan vara annat än personlig

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Inte alla lyckas med att odla sin personlighet, och ändå bli en stjärna värd namnet. Men det är precis vad Laleh har gjort. Hon har gått sin egen väg, och lyckats trots sin i alla fall delvis musikaliska avighet.

För egen del hängde jag väl inte med i den första vågen av kritikerapplåder. Hade inte ens överdriven koll på det självbetitlade debutalbumet förrän det var dags för gig i Malmös Folkets Park då det begav sig i mitten av 00-talet, irriterade jag mig mest på de svenskspråkiga sångerna, typ Bostadsansökan och Storebror. Inte alldeles angenäma minnen från sjuttiotalets svenska proggrörelse bubblade upp i medvetandet när dessa alster flöt förbi i örongångarna.

Lysande show

Men det var då det. Drygt ett decennium senare stod Laleh på toppen kommersiellt och kunde åka landet runt på arenaturné med det då aktuella verket Kristaller, och som hon levererade. Skrev då att showen var lysande efter att ha upplevt den på Malmö Arena, och det är ett påstående jag alltjämt kan stå för. Inte minst för att spretigheten från den tidiga karriären i stort sett verkade vara historia då.

Internationell ton i soundet

Vatten är sångerskans nionde album, och som synes är det svenska som gäller denna gång, så tydligen har inte det faktum att hon sedan 2014 lever i Los Angeles påverkat hennes ambitioner att odla sitt hemspråk i tillplattad form.

Fast soundet har förstås definitivt en internationell ton. Översätt sedan lyriken till engelska, och det hade bara varit för radio-DJ:s överallt i västvärlden att spela sådant som inledande upptempospåret Socker och vatten, likartade Leopard och vackra balladen Minnet av ett hav, tillika ledmotivet till filmen Utvandrarna.

Eller för den delen Det kommer bli bra, en klämmig sak försedd med både barnkör och märklig bé-toning à la Håkan Hellström minus dennes falsksång av vokalissan själv i refrängen.

Hälften ballader

I denna melodi och de tidigare nämnda upptempolåtarna låter det för övrigt som om fröken Pourkarim lyssnat en del på modern arenamässig dansmusik. Distinkta rytmer finns där i botten på ljudbilden och retar nerven som får en att vilja röra på dödköttet.

Samtidigt fungerar denna sångsamling ingalunda som en uppmuntran till dansparty. Hälften av de tio spåren är nämligen ballader, och varför inte. Lyssnar gärna mer än en gång på fina pianoballaden Vattenlilja och akustiska diton Vatten när andan faller på.

Överspända kollegor provoceras

Så vad blir då domen. Ännu ett gediget verk från en artist som aldrig kan vara något annat än personlig. Särskilt inte när hon sjunger på svenska.

Sedan är det bara en bonus att överspända kollegor blir provocerade av sångerskans genomraka budskap om att vara sig själv och andra ööh… självklara budskap som är svåra att leva efter. Fast det är förstås en het annan sak.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners