PINK FLOYD, Echoes (EMI)

Annons

Så har “Echoes” anlänt, den första stora hitsamlingen med Pink Floyd. “Årets julklapp”, tycker många. “Årets ickehändelse”, anser belackarna, som påpekar att det tidigare outgivna materialet lyser med sin frånvaro. Anders Lundquist har lyssnat igenom “Echoes” och funderat kring låtarna.

Alla och ingen har rätt när man talar om ett band som haft sina toppar och dalar under tre och ett halvt decennium. Pink Floyd: nyskapare, rebeller och stilbildare inom popens subkulturer? Eller Pink Floyd: lönnfeta mångmiljonärer som vårdar ett varumärke, snarare än ett rockband? Alla beskrivningar äger sin sanning. Visst har de gjort sin resa från Solaris till Star Wars, rent publikfriarmässigt. Visst liknar de som kallat sig Pink Floyd efter Waters ibland en stabbig “Gilmour & Co – plusmeny” snarare än forna tiders gourmetanrättningar. Visst var det Floyds storslagna konceptalbum och mastodontshower som punken 1977 revolterade mot. Och visst är det högst osannolikt att Pink Floyd som kreativ enhet någonsin återuppstår igen. Men musiken kommer alltid att finnas och den hade aldrig betytt så mycket för så många om de inte gett oss något alldeles extra.

Som väntat är även den dubbla CD-samlingen “Echoes” (EMI) en oerhört genomarbetad affär. Där andra band kanske skulle ha slängt ihop sina hits i kronologisk ordning med två sekunders mellanrum mellan varje, har de inblandade här tagit reda på vilka låtar som funkar ihop rent dynamiskt, vilka man kan göra snygga övergångar mellan och vilka som bör ligga mer isär. Att man mastrat om det hela med minutiös noggrannhet behöver knappast ens påpekas. Den huvudansvarige, James Guthrie, var för övrigt med och ansvarade för ljudet på “The Wall” – som bevisligen håller än – och har sedan dess varit Pink Floyds favorittekniker.

Som vanligt, när det främst handlar om klassiska albumspår snarare än singelhits, kan man ha åsikter om urvalet. Självklart är att gruppens 70-talsproduktion från 1973 års “Dark Side of the Moon” och framåt dominerar. Somliga kanske saknar material från de experimentella åren kring 1970. Själv hade jag önskat den i och för sig långa “Dogs” från 1977 års “Animals”. Blev däremot lyckligt överraskad över att Roger Waters spelade just “Dogs” live på Madison Square Garden sommaren 2000 – har alltid sett låten som en musikalisk triumf för Gilmour. Hoppas att Waters har kvar den i låtlistan på Globen i vår! För vi ses väl där?

“Astronomy Domine”
Syd Barrett-komposition som gruppen återupptog live på sin senaste världsturné. Tidstypiskt exempel på den engelska psykedelia bandet (The Pink Floyd, som de då allmänt kallades) ägnade sig åt i Abbey Road-studion 1967 vid inspelningen av debutalbumet “The Piper at the Gates of Dawn”.Vägg i vägg jobbade The Beatles på den inte helt oävna LP:n “Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”.

“See Emily Play”
Mer rak poplåt från Syds era och en regelrätt hit för bandet. Hette från början “Free Games for May” som ett tecken på tidsandan i slutet av 60-talet, och ja, Emily var då en liten flicka. Har betytt mycket för band och artister som Robyn Hitchcock (som stavar sitt förnamn med “y” på grund av Syd), XTC och David Bowie, som gjorde en fin cover på sin “Pinups” 1973. Trivia: Py Bäckman framförde den live på sin folkparksturné 1987.

“The Happiest Days of Our Lives”
Roger Waters misantropiska snutt är förmodligen främst inkluderad som preludium till bandets största hit. Är verkligen (de manliga) lärarna sadister för att de har jävliga fruar hemma?

“Another Brick in the Wall Part 2”
Etta i England julen 1979. Kontroversiell då. Musikaliskt tungfotad elefantdisco med barnkör, dock med himmelskt gitarrsolo av David Gilmour. En sådan där låt som man har svårt att höra med fräscha öron, då den är uttjatad sedan mer än 20 år tillbaka. Var från början en kort snutt på någon minut som sedan förlängdes och blev deras största hit.

“Echoes” (utdrag)
Den mest lättsmälta delen av helsidessviten ur 1971 års “Meddle”. Skön sång, groovig Hammand och den låt som hållit bäst från plattan. Har en central roll i konsertfilmen “At Pompei” från 1972.

“Hey You”
Ett bra exempel på hur starkt det kan bli när Gilmours lugna, smeksamma stämma avlöses av Waters kontrasterande desperation. Ett av de spår från “The Wall” som håller utanför albumets kontext. Bandets egoproblem bevisas återigen av att producenterna inte bara återges i alfabetisk ordning (Ezrin, Gilmour, Waters) utan att det också påpekas att så är fallet – så att ingen ska tro att det är i hierarkisk ordning, hemska tanke…

“Marooned”
Instrumental. Ett försök av Gilmour, Mason och Wright att inför “The Division Bell” jamma fram sitt gamla 70-talssound. Funkar hyfsat.

“The Great Gig in the Sky”
Pink Floyd, för ovanlighetens skull med keyboardisten Richard Wright i spetsen, kompar Clare Torry medan hon “wailar” loss. En av de mest umbärliga delarna av modernare konserter med Floyd respektive Waters, då de låter sina körsångerskor göra mer eller mindre lyckade försök att återskapa Torrys spontana infall. Pisspaus, typ. Blir inte roligare av att Wright sedermera låtit ett företag använda låten i sin TV-reklam. Torry fick standardarvodet, ett tiotal pund, för sin medverkan.

“Set the Controls for the Heart of the Sun”
Ett av Waters tidiga verk. Flummigt men effektivt försök att spela något vagt arabiskt. Öppnar andra set i Waters pågående världsturné med önskad effekt.

“Money”
Den här taktarten var nog på gränsen till för svår för stackars trummisen Nick Mason (som på “Mother” ersattes av Totos Jeff Porcaro i studion). Bluesbaserad antimaterialistdänga som på slutet av 80-talet förvanskades till kvasireggae av Gilmour och hans mannar. Skäms!

“Keep Talking”
Beskriver ett klaustrofobiskt förhållande där parterna slutat kommunicera med varandra. Möjligen en kommentar till relationen mellan Waters och “nya” Floyd. Den konstnärliga nivån sjunker emellertid drastiskt med den övertydliga avslutningen med orden: “It doesn’t have to be like this. All we need to do is make sure we keep talking.” Kom tillbaka Staffan Hildebrand, allt är förlåtet!

“Sheep”
Mer misantropisk Waters (hela “Animals” liknar människor vid djur som följer instinkt snarare än förnuft) men med en svart humor någonstans djupt därinne. Hoppas jag. Waters mådde definitivt dåligt långt före “The Wall”

“Sorrow”
Majestätisk post-Waterslåt som säger väldigt mycket om vad Gilmour står för: skön musik och högtravande poesi.

“Shine on You Crazy Diamond”
Inleder andra CD:n på denna samling. Ett av Floyds finaste ögonblick handlar om Syd Barrett, som enligt legenden (sju år efter att han kopplats bort från bandet) dök upp mitt under inspelningen och undrade när det var dags för honom att göra sitt gitarrpålägg.

“Time”
Fortfarande aktuell låt om stress, press och skev tidsuppfattning i det moderna samhället. Därför en av hörnstenarna i “Dark Side of the Moon” och dess filosoferande kring den vaga skillnaden mellan mental hälsa och galenskap.

“The Fletcher Memorial Home”
“The Final Cut” brukar beskrivas som unkna rester från “The Wall” men var tack vare Gilmour? – åtminstone bättre än Waters solodebut. Enda spåret från plattan är en bra beskrivning av Waters hat mot krig sedan hans egen far blivit nedskjuten under andra världskriget.

“Comfortably Numb”
Starkaste spåret på “The Wall” förenar ångest och skönhet på ett sätt som nästan bara Floyd kan. Ännu ett exempel på hur bra musiken kunde bli när bandets två ledare verkligen jobbade kreativt ihop (Waters skrev versen och Gilmour refrängen). Solot är Gilmours chans att skina (och han tar den varje gång). Tagen ur sitt sammanhang är den gode Dave inget annat än en bluesgitarrist.

“When the Tigers Broke Free”
Var inte med på albumet “The Wall” men i filmen. Släpptes på (kort) singel, men eftersom de flesta singlar knastrade så mycket att den lågmälda låten var svår att njuta av är det en fröjd att nu få höra den på CD.

“One of These Days”
Ovanligt rockig och aggressiv låt som kommer från “Meddle”. Eko på basen, slidegitarr från Gilmour och Mason i sitt rätta element. Egentligen mer en ackordföljd än en komposition.

“Us and Them”
Mer från “Dark Side”. En dynamisk låt om främlingskap kontra samhörighet. Skön tenorsax från Dick Parry, som även senare spelat med bandet.

“Learning To Fly”
Floyds mest kända låt efter Waters avhopp var en av höjdpunkterna på Turnén kring “A Momentary Lapse Of Reason”, från vilken den är hämtad. Något överlastad men suggestiv.

“Arnold Layne”
Så är vi tillfälligt tillbaka i Barretts psykedeliska pop. Enda låten som känns lite underligt placerad. Musikaliskt är Arnold nämligen en uppenbar bror till Emily.

“Wish You Were Here”
En av de låtar som trubadurer faktiskt törs ge sig på utan att det dödar stämningen. Avskalad, akustisk sak som skrevs av Waters men sjöngs av Gilmour. Saknar pompösa inslag och visar snarare arvet efter Dylan, Gilmours favoritartist.

“Jugband Blues”
Vimsig men roande folkpopdänga full av lekfulla nödrim (ibland med allvar i botten). Från den korta period då Barrett och Gilmour var med i bandet samtidigt, kring inspelningen av 1968 års “A Saucerful of Secrets”. Visar vilken charm Barrett kunde besitta precis innan LSD för alltid tog bort glimten ur hans ögon.

“High Hopes”
En typisk Gilmourlåt om förlorad oskuldsfullhet. Verkar genuint känd. Lite av en musikalisk fortsättning på de bästa stunderna på “The Wall” och möjligen bandets bästa låt utan Waters.

“Bike”
Ljus, skämtsam engelsk pop som egentligen bara kan vara gjord 1967 (eller en senare pastisch på något som gjorts samma år). Barrett på sitt absolut mest medryckande humör. En opretentiös avslutning på en samling från ett band som med rätta anklagats för att ta sig själva på väldigt stort allvar. Något som vi kanske också ska vara tacksamma för, med tanke på resultatet!

Anders Lundquist
skriven 2001-11-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners