SWEDEN ROCK 2023, dag 3 (den 9 juni) – Bruce Dickinson ledde sin IRON MAIDEN-här mot nya stordåd

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Iron Maiden dominerade som väntat det mesta av förhandssnacket inför denna tredje festivaldag. Fast allt som glimmade på fredagen var trots allt inte relaterat till “järnjungfrun”. Överhuvudtaget var det en dag med ett diversifierat utbud av akter, där potentialen för nya höjdpunkter var hög.

En av dessa var Givetvis H.e.a.t. För första gången fick kvintetten äntra Festivalscenen. Något en högst taggad Kenny Laekremo noterade under konsertens lopp. samtidigt påminde han om att bandets Sweden Rock-historia inleddes längst ner i hierarkin, i tältet 2008.

Det ersatta originalet har ersatt den egna ersättaren

Annars var väl den största H.e.a.t-nyheten att just Laekremo är tillbaka i egenskap av frontman och ersättare åt sin egen ersättare Erik Grönwall. Det vill säga till mannen som var ansiktet utåt för bandet under flera år. Ingen lätt uppgift, men Laekremo verkar klara pressen och har funnit sig väl tillrätta igen med sina forna kumpaner.

Samtidigt är bandet precis lika tajt som alltid. En viss skillnad kan dock märkas jämfört med Grönwall-tiden. För en aning tyngre lät det allt där på Festivalscenen. Det var mer hårdrock på bekostnad av det AOR-doftande, om ni så vill. Något inte minst inledande knocken Back to the Rhytm illustrerade.

Har trätt in i fas 2.0

Fast med detta sagt, Stockholmarna kunde förstås svårligen undvika att spela dängor som 1000 Miles och Living on the Run, så i slutänden är skillnaden inte enorm. Men ändå, med Laekremo bakom mikrofonen har bandet trätt in i fas 2.0. Fortsättning följer…

Välbehövligt lyft kom aldrig

Från H.e.a.t till TNT är steget egentligen inte så långt. Mer än sisådär trettio år. Musikaliskt finns det fler beröringspunkter mellan dessa namn än inte. Fast åldersskillnaden märktes onekligen en del i leveransen. Vilket förstås bara var fullt logiskt.

Ändå kan jag tycka att helheten kändes tämligen tam. Norrmännen bjöd förvisso på ett kompetent gig med trevlighetsfaktor, men det hela tedde sig samtidigt tamt och en aning avslaget. Det där välbehövliga lyftet kom liksom aldrig. Emellertid kan ingen ta ifrån herrarna att det döljs en del minnesvärda 80-talsdängor i repertoaran, typ soliga Forever Shine on och AOR-hiten Intuition.

Lång och mäktig Lady of the Valley

Klasskillanden var dock tydlig mellan TNT och Mike Tramp, som med namntillägget Songs of White Lion, uppträdde på Sweden Stage någon timme senare. Tramp levererade en underhållande show som betonade förvaltandet av de klassiska White Lion-sångerna vidare samtidigt som små babysteps antydde små ickestörande nyansskillnader.

Extraplus för det roliga och intressanta mellansnacket bör också utdelas. Det hela kröntes avslutningsvis med en lång, mäktigt vacker Lady of the Valley. Dags att plocka fram originalet ur skivsamlingen vid hemkomst kanske.

Slickad snäll AOR

Mer melodisk (radio)rock vankades på tältscenen i form av Perfect Plan timmen innan midnatt. Vi talar slickad snäll AOR där texterna på sant typiskt manér avhandlar hjärta och smärta på längden och tvären. Låter detta som något för dig? Check them out.

Samhällstillvänt med gott humör

Om inte kanske årets punkbidrag fallit bättre i smaken. Rancid är deras namn, och under den outtalade devisen underbart är kort levererades knappt 25 låtar på en timme på största scenen. Melodiöst och samhällstillvänt med gott humör och catchy refränger var och är receptet. Som sig bör. Så det fanns väl egentligen inget som hindrade att både frälsta och öppensinnade ofrälse gjorde tummen upp.

Mer på det låtmässiga gottebordet

På samma scen en stund senare figurerade 70-tals-legendarerna Blue Öyster Cult. (Don’t Fear) The Reaper tänker ni kanske omgående på nu, och denna med rätta klassiska jättehit avverkades också mycket riktigt innan ridåfall, men det fanns förstås mer än så på det låtmässiga gottebordet. Som snyggt stämsångspräglade Burnin for You och That Was Me, hämtad från senaste och tillika överraskande pigga verket från 2021, The Symbol Remains.

Hyfsat pigga tedde sig för övrigt även frontmännen genom alla år Eric Bloom och Buck Dharma, men att hävda att det inte märktes att herrarna båda närmar sig de åttio vore lögn. Fast samtidigt levererade alla där på scen rent musikaliskt, så det vore ogint att klaga i onödan.

Demoner är en flickas bästa vän

Så över till något helt annat. Om jag säger Hejsan alla monsterdiggare, dags att ta notis, kanske ni fattar. Precis, Powerwolf var tillbaka för att sjunga om att dricka blod, att demoner är en flickas bästa vän och andra trevligheter. Allt kryddat med idel religiös symbolism. Förstås. Fast som alla vet menas inget ont. Tyskarna vill mest bara vara lite gotiskt teatraliska och servera oemotståndligt klistriga refränger. Allt till en entusiastisk publiks stora glädje. Precis som under fredagskvällen. Behöver det tilläggas att succén var huggen i sten från första stund?  Naturligtvis inte.

Dickinson ledde till nya stordåd

Samma sak kan naturligtvis sägas vad gäller Iron Maiden. Fatta bara annat. Britterna är en minst lika väloljad och samkörd maskin som onsdagens headliner Def Leppard, så det är klart att det känns något förutsägbart att konstatera det givna. Igen.

Bruce Dickinson ledde sin självgående här till nya stordåd, således. Och publiken slickade i sig med hull och hår. Även om missnöjet bland en del av fansen pyrde om en låtlista som inte innehöll tillfräckligt många “klassiker”. För egen del har jag svårt att vara kritisk här. Med en så lång sångkatalog som Maidens går det inte att spela alla “måsten” varje gång.

Länkar till övriga dagar:
Dag 1 (onsdagen den 7 juni)
Dag 2 (torsdagen den 8 juni)
Dag 4 (lördagen den 10 juni)

Setlist

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.