SWEDEN ROCK  2023, dag 1 (den 7 juni) – med DEF LEPPARD på topp och MOTLEY CRUE som flopp

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Alla goda ting är tre heter det ju, men numera stoltserar som bekant Sweden Rock Festival inte bara med tre, utan med hela fyra fullvärdiga dagar av musik. I år det dessutom hur uppenbart som helst att man slagit på stort fullt ut redan från start. Bara det faktum att det omtalade turnépaketet med Def Leppard och Mötley Crüe bokats som headliner dag ett säger en del. Men så är det också ett trettioårsjubileum som ska firas i år.

Tanken svindlar att trettionde upplagan redan är här. Med rätta. Vilken berg- och dalbana det varit alla dessa år. Ändå har undertecknad bara närvarat sedan 2005 minus två pandemiår, men ändå. Tiden har gått snabbt, och vid det här laget känns denna festival som ett lika nödvändigt inslag i tillvaron som Midsommarafton.

Från brutalt mangel till det mest melodiösa

Inte minst för att bredden och variationen inom diverse genrer och nischer inom hårdrock och metal täcks in så föredömligt. Som denna premiärdag då allt från de mest brutala manglande banden till det mest melodiösa ditona samsades.

Läsare bekanta med mina skriverier lär dock vara införstådda med att band som thrashveteranerna Testament franska Gojira och Grave inte stod på min recensionsagenda. Däremot mycket annat. Som Deathstars, ett band undertecknad dessvärre aldrig skådat förrän denna dag.

Ingen ringrost hos Deathstars

Men jag får väl ursäkta mig med att kvintetten inte gett ut ny musik på evigheter. Sprillans nya verket Everything Destroys You är faktiskt det första på nio år. Fast med detta sagt, ingen direkt ringrost kunde spåras när de äntrade Rock Stage i går vid tvåtiden. I strålande solsken bjöd man på en comeback värd namnet.

En comeback som rimligen borde ha tillfredsställt alla gamla fans, för övrigt. Mörkret lägrade sig nämligen i typisk death glamanda på bästa sätt mitt på blanka eftermiddagen This Is, hämtad från nya sångsamlingen fick inleda, och sedan bara rullade det på. Det här är ett band som utstrålar självsäkerhet och laid back coolness, och gör det med trovärdighet därtill.

Bär trohet till rötterna med stolthet

Framförallt är det dock melodierna som finns på pluskontot. På Rock Stage var det egentligen inget nummer som föll ur ramen. Vilket faktiskt tedde sig smått imponerande. Samtidigt är Deathstars ett sådant band som bär troheten mot sina rötter med stor stolthet. Således var såväl sådant som färska singeln Midnight Party som punkigt ösiga klassikern Blietzkrieg representativa dängor från katalogen.

Gediget starkt är nog formuleringen jag letar efter här, och även om herrarna nu kan ha en något loj framtoning på scen, så är de likväl förvånansvärt underhållande att skåda.

Classic rock med saxofon-krydda

I kölvattnet på denna mörkerupplevelse styrdes kosan en stund mot fjärdescenen Blåkläder Stage och Spidergawd. Detta brittiska band visade sig vara en mindre överraskning. Om jag säger att det handlade om pur classic rock, modell 80-tal utan att för den sakens skull vara FM-rock, så förstår ni säkert vad som avses. Vi talar skönt up-beat sound helt enkelt. Med saxofon-krydda, dessutom.

Samtidigt på Festival Stage vankades det mangel med Soilwork. Kompetent, som sig bör. Men inte riktigt min kopp av te. Varför inte minnas vårens gig med dess sångare Björn Strid, som AOR-diskocrooner i The Nightflight Orchestra istället, var den retoriska frågan jag ställde till mig själv.

Raka puckar utan komplikationer

På samma scen några timmar senare var det dags för Airbourne att dra igång dagens mest energiska gig. Alla som sörjer AC/DC:s, med ålderns rätt, frånfälle från världscenerna kan i alla fall tryggt åse de okrönta kronprinsarna ta deras plats på den tron där den raka rock’n’roll-hårdrocken har sin hemvist. Det är raka puckar utan några onödiga komplikationer för hela pengen.

Dessutom har kvartetten än idag efter femton år en ungdomlig energi som knockar. Något de åter bekräftade i onsdags. Med emfas, dessutom. Draget var enormt och sjungande gitarristen Joel O’Keefe var i vanlig ordning en outtröttlig härförare. Likt en Duracell-kanin var han i rörelse från början till slut, och sprang fram och tillbaka på scenen som ett jehu. Mannen ansvarade för övrigt även för dagens första moshpit. För den som nu mot förmodan undrar.

Alster som handlade om att rocka

Men setlistan då, undrar säkert vän av ordning. Tja, balladerna lyste som alltid med sin frånvaro. Helt enkelt för att sångkatalogen inte innehåller några. Däremot kunde alla känna sig övertygade om att flera alster, typ inledande Ready to Rock handlade om att rocka medan andra fokuserade på sådant som helvetet (Breakin’ Out of Hell) annat på att leva livet till fullo och go crazy (Live i t Up). Eller möjligen på brudar, som i Girls in Black. Eller om livets varierande positioner i framgångsspelet, tänk i termerna Back in the Game.

Trevlig glammig hairmetal

Och på tal om att vara tillbaka i spelet. Wig Wam var både uträknade och tröttkörda när deras Do Ya Wanna Taste It blev roligt illustrerande signaturmelodi till DC:s superhjälteserie Peacemaker. Därefter blev det pengar, ära och inte minst en bokning på Sweden Rock för norrmännen. Kul för dem, de verkar vara ett gäng sympatiska gamänger.

Vilket avspeglar sig i musiken. Sällskapet gör trevligt glammig hairmetal med gott humör. Familjevänligt och utan edge, och det säger jag utan minsta vilja att slå ner på det som serverades. För visst sjutton ter sig bandet både kompetent och i besittning av god känsla för genren. I alla fall finns kärlek till den i det de gör.

Eurovisionbidrag och Peacemakersång

Samtidigt ska inte stickas under stol med att det finns en hel del starka dängor i repertoaren. Som till exempel inledande hoppingivande Never Say Die, lätt speedade Non Stop Rock and Roll. Samt Forevermore, en ballad som lustigt nog tedde sig storslagen i det lite mindre formatet. Med anthemkvaliteter, dessutom.

Fast det var givetvis med de mest givna trumfkorten man knöt ihop säcken och avrundade med. Alltså finfina Eurovisionbidraget In Your Dreams med tillhörande allsång och den där Peacemakersången.

Knivskarpt och fokuserat

Så långt var allt gott och väl. Men på det här stadiet återstod alltjämt dagens headlinernamn, nämligen Def Leppard och Mötley Crüe. Vilka både gemene man och kollegor höll högst rådde det dock knappast någon tvekan om. Men tillsammans har de redan gjort stor succé i USA, som ett turnépaket förra året.

Det vore dock att fara med grov osanning att hävda att parterna bringat lika mycket till bordet, och gårdagens framträdanden utgör bekräftelse nog för detta. Def Leppard visade med all önskvärd tydlighet att de alltjämt är ett band att räkna med”. På det hela taget var det ett lika knivskarpt som fokuserat framträdande man bjöds på, och ändå kändes det avslappnat på ett sätt som skvallrade om självklar harmoni.

Nästan bara klassiker

Setlistan i sin tur var och är inget annat än en hitorgie. Med undantag för Kick från senaste albumet Diamond Star Halos, snygga organiska balladen My Guitar och instrumentala Switch 625 vankades det enbart klassiker, och vilken fan som helst vet troligen ganska exakt vilka.

Här kan för övrigt också nämnas att de rytmiska musikaliska kusinerna Rocket och – förstås – Pour Some Sugar on Me var mest bejublade. Tillsammans med suveräna powerballaden Love Bites då, som aldrig tidigare låtit så tjusig live i mina öron.

Under gigets gång slog det mig också hur underskattade de tidiga listklättrarna Foolin’ och Bringing on a Heartbreak är. Om inte annat kan jag tycka att de försvunnit en del i hanteringen på senare år.

Kraxande sång en svår belastning

Men nog sagt om britterna. Dags att skärskåda turnekollegorna. Vilket inte är lika upphetsande. På mer än ett sätt kändes det som öppet mål för de kritiker som ville råsåga – läs den röda kvällstidningen unga, arga kvinnliga recensent. Inte minst var och är Vince Neils kraxande försök till sång en svår belastning för bandet. Ska vara ärlig här, tyckte nog han lät något bättre än senast jag skådade bandet. Men sångaren var vida ifrån att göra den sedvanliga hitkatalogen rättvisa.

Och själva showen? En aning dammigt kändes det allt med två åmande damer på scen. Det är ju sådant som Steel Panther gör mycket roligare och bättre med både glimten l ögat och genomarbetad barnförbjuden stand up-rutin som sköna försäljningsargument.

Utsvävningar utan konsekvenser

Mötley Crüe verkar dock inte ens kunna stava till glimten i ögat, de försöker bara hålla fast vid forna dagars image där extravaganta utsvävningar var en naturlig del av helheten utan konsekvenser. Så det är klart de kunde ha skippat de ålande damerna. Det hade om inte annat varit ett tecken på mognad.

Ändå har jag svårt att bli irriterad över kvartettens tilltag. Då är det betydligt värre att helheten inte håller nämnvärt på grund av frontmannens tillkortakommanden. För någonstans är det så att denna senaste turné borde ha blivit en hyllning till det musikaliska arvet, men så blev det alltså inte trots den märkbara förstärkningen med nye gitarristen John 5 (ex-Marilyn Manson). Det kunde inget fyrverkeri i världen dölja.

Länkar till övriga dagar:
Dag 2 (torsdagen den 8 juni)
Dag 3 (fredagen den 9 juni)
Dag 4 (lördagen den 10 juni)

Setlist

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.