ENYS MEN – superpretentiös och poänglös arthouse-skräck glömmer bort skräcken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Mark Jenkin
Skådespelare: Mary Woodvine, Edward Rowe, Flo Crowe, John Woodvine, Joe Gray
Premiär: 2023-05-19
Betyg: 1

Jag har alltid varit fascinerad av bostäder på otillgängliga ställen mitt ute i ingenstans. Ni vet, ett slott på en klippa, eller ett ensamt hus på en mycket liten ö. Hur mycket mat behöver man ta med sig om man ska bo så? Att sitta framför en brasa i en stuga medan vågorna slår mot klipporna utanför fönstret är en suggestiv bild. Men jag hade blivit uttråkad och velat åka tillbaka till storstaden efter en halvtimme om jag hamnat på ett sådant ställe.

Enys Men går inte upp på bio här i Göteborg där jag bor, därför pressvisades den inte här – jag såg filmen på en streamad tittkopia. Filmen är regisserad av Mark Jenkin som visst tidigare gjort en på sina håll uppmärksammad film som heter Bait. Jag har aldrig hört talas om vare sig Jenkin eller Bait. Han bor i Cornwall och gör filmer om Cornwall, läser jag.

Enys Men lanseras som skräckfilm. Eftersom det lät intressant med en skräckhistoria som utspelar sig på en obeboelig ö utanför Cornwall såg jag filmen.

En film som är fin att titta på

Mark Jenkins har skjutit sin film på 16mm. Filmfotot är utmärkt. De karga miljöerna är fantasieggande. Det här är en film som är fin att titta på…. Men det är tyvärr allt. Filmen utspelar sig 1973, och handlar om en volontärarbetare spelad av Mary Woodvine. Hon bor ensam i det enda huset på ön Enys Men, där hon studerar en ovanlig blomma. Hon utför samma sysslor varje dag. Hon går ut och tittar på blomman. Hon släpper ner en sten i en brunn. Hon drar igång en generator. Det här får vi se om och om och om igen. Det här är främst en film om en tant som startar en generator.

Galen av ensamheten?

Hon ser syner. Eller är det minnen? Är det spöken? Drömmer hon? En flicka dyker upp i huset. En man dyker upp. Ett helt gäng utspökade tanter dyker upp på klipporna, för att sedan försvinna. Vår namnlösa huvudperson ser dessa, men verkar inte bry sig. På ön finns ett monument till minne av förlista sjömän. Det börjar växa blommor på tantens mage. Hon håller kanske på att bli galen av ensamheten. Eller inte. Jag vet inte.

Många i publiken har lämnat visningar

Vad handlar egentligen Enys Men om? Hur fan ska jag veta det? Det här är bara en massa tillsynes slumpmässiga scener staplade på varandra. Någon dialog finns här knappt alls. Det händer ingenting, ingenting förklaras, och sedan är det plötsligt slut.

Jag läser att många i publiken lämnat visningar av Enys Men, filmen var för tråkig. Samtidigt har en handfull kritiker hyllat den och skrivit att de som inte gillar filmen förstår den inte. Men dessa kritiker nämner aldrig vad det är vi ska förstå. De låtsas kanske bara att de förstår filmen. Några hävdar att man måste vara från Cornwall och verkligen känna till Cornwall för att uppskatta filmen. Det är som att göra en film om Billeberga som bara kan förstås om man bor i Billeberga.

Jenkins lär ha skrivit filmens manus på tre dagar. Han skrev för hand.

Skräcken glöms bort helt

Enys Men är verkligen en skräckfilm för folk som hatar skräckfilmer. Skräcken glöms bort helt. Det blir lite raffel när tantens te börjar ta slut och en båt med förnödenheter inte kommer förrän flera dagar senare.

Självklart hade man kunnat göra effektiv skräck av filmens idé, men Jenkins är alldeles för pretentiös. Det här är en superpretentiös arthouse-film. Den är inte speciellt lång, men det känns som om den varar en evighet, eftersom det inte händer någonting. Allting är konstigt, och jag får intrycket att Jenkins hittat på efter hand han spelade in. Folk horror utan horror och med väldigt lite folk. Det här är ett så kallat mood piece, men även ett mood piece måste kunna fånga publikens uppmärksamhet genom hela filmen.

Så fruktansvärt jävla skittråkigt

Visst, man känner verkligen av ensamheten när man ser filmen. Det känns att vädret är ruggigt. Men det räcker inte för att det ska bli en fungerande långfilm.

Jag kommer att tänka på The New York Times recension av filmen Jonathan Livingston Seagull, en film från 1973 med enbart måsar, riktiga måsar. “Strictly for the birds”, stod det i recensionen.

Jag tänkte först sätta en tvåa på Enys Men, eftersom filmfotot är så bra – men, herregud, det här är så fruktansvärt jävla skittråkigt och poänglöst att jag sätter en etta.

… Men i genren generatorstartarfilmer kan detta vara det främsta bidraget.

print

Våra samarbetspartners