Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Erik Poppe
Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Lisa Carlehed, Sofia Helin, Tove Lo, Laurence Kinlan
Premiär: 2021-12-25
Betyg: 2
Det finns som bekant en del filmer man som svensk måste anse vara jättebra. Två av dessa är Jan Troells Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972), efter Vilhelm Mobergs böcker. Jag har inte sett de här sedan de visades på TV någon gång på 1980-talet, det är mer än 30 år sedan, alltså, så jag har dem inte precis i färskt minne. När jag såg dem då tyckte jag förvisso att de var bra, men jag tyckte även att de var långsamma, sega, tråkiga, och det var ett jävla tjat om astrakanäpplen. Men jag uppskattade att alla pratar Åsa-Nisse-småländska, och att scenerna från New Yorks hamn är inspelade i Landskrona. Skulle jag se se om dessa filmer idag, skulle jag nog uppskatta dem mer än jag gjorde som ung.
… I synnerhet efter att ha sett 2021 års Utvandrarna, i regi av norrmannen Erik Poppe.
Två och en halv timme istället för sex och en halv
Femtio år efter Troell kommer alltså en ny film baserad på Mobergs boksvit. Poppes skapelse är en film som får mig att tänka på serietidningen Illustrerade Klassiker och på Det Bästas bokval.
Jan Troells två filmer varar tillsammans drygt sex och en halv timme. Poppe bränner av hela storyn, från början till slut, på knappt två och en halv timme. Detta innebär att oerhört mycket har hoppats över. Guldet blev till sand? Här finns inga guldletare överhuvudtaget. Filmen handlar nästan enbart om familjen Nilsson.
… Och allra mest handlar den om den hårt prövade Kristina Nilsson (Lisa Carlehed). Filmen tillägnas alla modiga mödrar, och Kristina är i bild mest hela tiden.
Föder barn stup i kvarten
Storyn är förstås välbekant: det är fattigt och eländigt i Sverige, och Karl-Oskar Nilsson (Gustaf Skarsgård) tycker – trots att de har astrakanäpplen – att det låter som en bra idé att flytta till Minnesota i Amerika. Så det gör de. På överfärden blir Kristina vän med den bespottade byhoran Ulrika (sångerskan Tove Lo).
Väl på plats i Minnesota trivs Karl-Oskar och bygger hus, medan Kristina saknar Sverige, planterar ett träd med astrakanäpplen, och föder barn stup i kvarten. Sofia Helin spelar den djupt religiösa Judit, som dyker upp med make och ett gäng människor, som tänker bygga en kyrka och ett samhälle. De är lutheraner och de accepterar inte att Nilssons vill leva ett nytt, fritt liv, och låta sina döttrar gå i skolan. Judit kräver även att kvinnorna ska skyla håret. De här lutheranerna är allt ena riktiga elakingar. En dag kommer det indianer, minsann.
En förvånansvärt osympatisk Karl-Oskar
Till min stora besvikelse pratas det ingen Åsa-Nisse-småländska i den här filmen. Alla rollfigurerna, utom amerikanerna, verkar komma från det där hörnet i Småland där man inte bara pratar något slags stockholmsdialekt, utan även som vi pratar nu på 2020-talet. Karl-Oskar är under större delen av filmen förvånansvärt osympatisk. De flesta i filmen är lite osympatiska, en del till och med mycket osympatiska. Eftersom stora delar av handlingen saknas, händer det inte så mycket. De odlar astrakanäpplen.
Paralleller mellan då och nu
Varför man har gjort den här nyfilmatiseringen vet jag inte. Kanske är orsaken de rådande extremhöger- och fascismvindarna som blåser i väst. Filmen fungerar lite grann som ett politiskt inlägg: det finns en hel del paralleller mellan de fattiga, obildade och djupt religiösa svenskar som utvandrade till Amerika och sökte lyckan på 1800-talet, och de flyktingar från andra länder som idag, mer än 150 år senare, anländer till Sverige.
Troells filmer överlägsna på alla sätt
.. Men Utvandrarna modell 2021 känns som en meningslös och ointressant film. Om man vill se en filmatisering av böckerna, finns ju redan Troells filmer, som är överlägsna på alla sätt. Det bör väl inte vara alltför svårt att få tag på- och se dem (skriver jag utan att kolla). Erik Poppes The Best of Vilhelm Moberg-version känns bara poänglös.
Viskar sina repliker
Filmfotot är dock rätt snyggt ibland. Filmen är inspelad i Rumänien. Ibland blir den lite irriterande pretentiös, och ibland agerar Kristina berättarröst och viskar sina repliker, som man gärna gör i svensk film. Brist på drama och spänning är det gott om.
Nä, vet ni vad. Det finns nog inte mycket mer att säga om den här filmen. Är den här lite vissna filmen verkligen tänkt att vara julens svenska kioskvältare?
Skriven 2021-12-22
