Tror faktiskt att jag, av någon oförklarlig anledning, sett samtliga delar i Fast and Furious-franchisen; sällan speciellt begeistrad. Speciellt “trean”, eller om det nu var “fyran”, tyckte jag var ett riktigt sömnpiller. (Inget av verken har med andra ord etsat sig fast särdeles hårt under pannbenet.) Men så vaknade serien till (igen?) i och med förra filmen, Fast Five. Schysst over the top-action och riktigt underhållande.

Och det börjar oväntat bra även denna gång. Det gamla gänget samlas på Kanarieöarna och erbjuds amnesti av Hobbs (The Rock) om de lyckas ta fast en fuling som planerar att stjäla ett chips som… ja, fan vet vad han skulle göra med det egentligen, men det spelar ingen större roll, handlingen i sig har ingen framskjuten roll i detta drama. Huvudsaken att det blir åka av!

Aktörerna tar sina uppgifter på fullaste allvar, tänk forna tiders seriemagasin, med lite blandat resultat. Men hellre det än Bruce willis som skanderarar “I´m on vacation!” i tid och otid (i filmkusinen A Good Day to Die Hard).

Vin Diesel ser ut som ett ollon med öron och näsa och har klara begränsningar som skådis, men jag har ändå alltid gillat honom, speciellt i de fall han ensam fått bära huvudrollen, men i detta fall blir han blåst av banan, framför allt av The Rock men även övriga manliga aktörer. Extra plus till brittiske Owen Shaw som storskurken. Speciellt kass är Diesels i några sekvenser av romantisk art. Diesels kvinnliga motsvarighet ifråga om skådespelartalang i detta verk är may thai-mästarinnan Gina Carano (Haywire), men bra på att slåss är hon.

Ett snyggt kameraarbete (många tjusiga åkningar), läckra miljöer (nästan lite väl nära resebyråbrochyrerna) och häftigt actionkoreografi gör Fast & Furious 6 länge till en mer än godkänd upplevelse.

Regisserar gör åter Justin Lin. Tvärtemot vad man kanske lite fördomsfullt kan tro, är denne filmmakare inte inhyrd från Hongkong utan USA-utbildad. Lin föddes i och för sig i Taiwan, men hans familj flyttade till USA då Lin var nio år och han har genomgått UCLA:s film- och TV-utbildning. Lin har varit delaktig i franchisen sedan “trean”, The Fast and the Furious: Tokyo Drift, 2006.

Två tredjedelar in i filmen slog det mig att det faktiskt gick riktigt bra att följa med i actionsekvenserna för att vara en film av denna typ, ingen extrem “fast & furious”-klippning a la MTV eller “Bourne”, men då hände det såklart. I en alldeles för utdragen slutsekvens på världens längsta landningsbana börjar det plötsligt bli svårt att se vem som är vem och vem som kör på vem. Och här tappar filmen dessvärre även i stort. Det blir lite för tjatigt helt enkelt.

Men ändå: Utvecklingskurvan tycks gå åt rätt håll, så se upp för nästa film, då med Jason Statham som ondsint utmanare om vi får tro eftertext-teasern.

Skriven 2013-05-22