CHRIS SHIFLETT, Pumpehuset, Lilla Salen, Köpenhamn den 9 april 2019

Det handlar onekligen om kontraster för Chris Shiflett. Till vardags spelar han svettig hårdrock på fotbollsarenor med Foo Fighters, men det händer också att han när sin countryrockådra i egenskap av soloartist på de små scenerna. I tisdags var det Pumpehusets lilla salongs tur att ta emot amerikanen. Endast något hundratal personer lite drygt hade mött upp, men sångaren var lika glad för det eftersom han menade att det var den mest högljudda och ”ostyriga” publiken på hela turnévändan.

Ödmjukhet och ett förflutet i punkband

När allt sedan nästan var över efter knappt sjuttio minuter blev Shiflett allvarlig för ett antal sekunder och förkunnade att det värmde hans hjärta att se oss alla där på plats en helt vanlig tisdag. För vi hade ju säkert jobb och skola att gå till dagen därpå.

Ödmjukhet är en dygd, heter det ju, och det här är något denne rutinerade artist av allt att döma har i mängder. Kanske för att han har ett förflutet i diverse punkband, däribland skojfriska covercombon Me First and the Gimme Gimmes, och har den slitvargsattityd som krävs i blodet.

Steve Earle och Dwight Yoakam

Fast för tillfället handlar det alltså om något helt annat. Countryrock är på tapeten. Tänkte omgående på en Steve Earle med tyngre beat när sådant som Sticks & Stones och Liar’s Word med tillhörande catchy refräng avverkades.

På samma sätt var det inte svårt att associera till en mer råbarkad Dwight Yoakam när Blow Out the Candles plockades fram. Vi talar country med den kaliforniska Bakersfieldkänslan här. Fast med en mer oborstad touch då förstås.

Honky tonk och sydstatsrock med jammarbröt

Sedan demonstrerades kärleken till gammal hederlig honky tonk i förväntat ruffig tappning i saker som Goodnight Little Rock och Room 102. Det svänger katten, tänkte man i sitt stilla sinne.

Ja, också blev det faktiskt ett neddykande i sydstatsrocken också i form av The Hardest Lesson. Som bonus mynnade det hela ut i ett småbrötigt jammande med en touch av träskblues. Detta extrainslag tedde sig väl inte alldeles oumbärligt i min bok, men det märktes i alla fall att boysen hade roligt.

Opretentiös inställning utan krusiduller

På samma sätt inbillar jag mig att i stort sett alla närvarande där framför scenen också njöt av vad de blev serverade. Fullt förståeligt, i så fall. Shiflett har studerat sina inspirationskällor väl, och tolkade dem på sitt sätt med såväl nerv och känsla som en opretentiös inställning utan krusiduller.

Sidospår som lantlig och välsmakande efterrätt

Men med detta sagt; nej, Shiflett uppfinner knappast (countryrock)hjulet igen, men han är en underhållande liveartist, som förvaltar genren på ett gediget sätt med uppenbar kärlek i helheten långt bortom de stora arenorna. För även om nu Foo Fighters utgör den musikaliska huvudrätten i hans liv, så kan detta sidospår definitivt betecknas som den lantliga välsmakande efterrätten med viss klädsam grovhet i mixen.

Skriven 2019-04-10

Skriv ut sidan

Våra partners