MELISSA ETHERIDGE, Amager Bio, Köpenhamn den 11 mars 2019

Melissa Etheridge kan grovt beskrivas som en kvinnlig kombination av Bryan Adams och John Mellencamp. Fast utan Adams bredbenthet och den forne Mr. Cougars heartlandrock i potten. Dessutom har fröken Etheridge åtminstone tidvis både mer soul och blues i sig än båda dessa herrar, något hon tar konsekvensen av på senaste albumet, det tre år gamla och tillika smått överflödiga coververket Memphis Rock and Soul.

Firar megasuccé med turnésväng

Men oavsett vilket, min enda tidigare konsert med Etheridge är i egenskap av support act 1996 till just Adams i Parken i Köpenhamn. Därefter har hon såvitt jag vet inte varit överdrivet flitig med att komma till Europa. Alls. Själv trodde hon denna kväll att att det var sisådär tjugo år sedan hon besökte Danmark senast. Vilket på sitt sätt låter logiskt. Den Kansasbördiga sångerskan har trots allt alltid varit betydligt större på hemmaplan än på den här sidan Atlanten.

För övrigt har hon aldrig varit så mega som med fjärde albumet Yes I Am. Verket ifråga producerades av Genesis rattare Hugh Padghem tillsammans med artisten själv, och sålde i hela sex miljoner exemplar bara i USA. Vilket förstås är något att fira i turnésvängen nu när ett kvarts sekel har förflutit sedan releasen. Sedan är vi förvisso inne på det tjugosjätte året vid det här laget, men det beror förstås inte på usla räknekunskaper, utan på en svällande turnévända.

Stor konserttyngd på tidiga karriären

Fast hur som helst avspeglas detta firande i setlistan för tillfället. På Amager Bio hämtades en dryg tredjedel av sångerna från Yes I Am medan drygt två tredjedelar av materialet hade plockats från de fyra första skivorna. Vi talar stor tyngd på den tidiga karriären, således. Något som inte nödvändigtvis behöver vara negativt. Men ändå, med snart fjorton album på meritlistan finns det ansenligt med material att ösa ur, så det hade varit roligt om gracerna spridits lite mer ur en rent kronologisk aspekt.

Gjorde de ”galna valen”

Samtidigt kan jag känna att det är futtigt att gnälla över en sådan här sak. Etheridge rockar lika tidlöst som jämförbara manliga artister och har en hudnära utlämnande touch i sin lyrik som är drabbande nästan oavsett vad hon än gör. Låttexterna har alltid följt upp det egna livets irrfärder, och då inte minst på kärleksfronten.

– Jag var tjugonågonting, och gjorde alla de där galna valen, sade hon till exempel som introduktion till en av kvällens höjdpunkter I Want to Come Over.

På samma sätt presenterades blueskryddade balladen If I Wanted to med orden:

– Till slut handlade det om att slå sig till ro, sade hon utan att helt övertyga. Då hade jag fyllt trettio.

Inne på tredje kärleksvarvet

Fast den som kan sin Melissa Etheridge vet förstås att lyckan inte varade för evigt. Då, det vill säga. Idag är den öppet lesbiska sångerskan inne på tredje varvet, och är av allt att döma glad och tillfreds med sitt liv. Kanske är det därför hon tedde sig så avslappnad, öppen och rent allmänt chosefri på Amager Bios scen.

Starka bevisföremål för professionalism

Det vilade helt enkelt en slags genuin självklar professionalism och självsäkerhet över hennes framträdande som smittade av sig. Sedan kanske jag kan tycka att rösten sprack upp väl mycket i de höga tonerna, men det intensiva känsloutspelet där uppe på scen var överlag onekligen vinnande.

Sådant som den riviga rockern Resist, den sexosande Bring Me Some Water och balladen Silent Legacy, om den svåra konsekvensen av att komma ut utgjorde onekligen starka bevisföremål för detta.

Paradnummer i monsterklass

För att inte tala om den mäktiga versionen av signaturmelodin Like the Way I Do. Detta hetsiga rockanthem med svartsjuka och obesvarad åtrå som givna ingredienser började redan tidigt i karriären göras till ett paradnummer i monsterklass, och så är det fortfarande. Från det stötiga akustiska introt till den oemotståndliga refrängen och vidare till det dubbeltrummande mellanspelet med skinnplågaren och artisten själv i fräckt samspel hypnotiserades man av intensiteten.

Men det var inte slut där. Sedan fortsatte det hela med ett nedtonat passionerat sångparti, gradvis uppbyggnad med ett långt kaloririkt gitarrsolo mot ännu ett klimax och en avslutning som faktiskt fullständigt knockade. Tala om svettigt intensiv (rock)passion på hög nivå och tillika ett extranummer som gav full valuta för konsertpengen.

Skrivet 2019-03-12

Skriv ut sidan

Våra partners