BRITT-MARIE VAR HÄR

Regi: Tuva Novotny
I rollerna: Pernilla August, Peter Haber, Anders Mossling, Malin Levanon, Stella Oyoko Bengtsson

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-01-25

Succén med En man som heter Ove har inte lämnat våra svenska filmproducenter någon ro. Det är givet att det ska smidas medan järnet ännu är varmt. Således är nu stunden kommen att avtäcka den andra filmatiseringen av en Fredrik Backman-roman. Äntligen, tycker säkert många. Vilket är lätt att förstå. Det är en tilltalande historia, och boken har trots allt sålt som smör i solsken. Synd då bara att Britt-Marie var här inte riktigt lever upp till förväntningarna.

Britt-Marie är hemmafrun som personifierar ordning och reda. Hon tar hand om hemmet med perfektionistisk ackuratess medan maken Kent drar hem brödfödan, och då inte sällan på resande fot. Så har det varit i fyrtio år, men nu är det slut. Det visar sig att ”gubben” varit otrogen, så Britt-Marie lämnar hemmet på fläcken, och hamnar i en håla där hon motvilligt blir fotbollstränare åt ett gäng halvkassa odisciplinerade tioåringar som både behöver en boost och någon som bryr sig.

Detta är alltså utgångspunkten, och navet kring vilket det mesta ska snurra. Dock är det så att Britt-Maries egen (bakgrunds)historia är betydligt intressantare än den rätt standardiserade fotbollshistorien om att övervinna både sig själv och dåliga odds. Visst, underdogtemat behandlas med empatisk känsla av det sympatiska slaget, men det hela trampar samtidigt vatten väl mycket när likartade upprepade träningssekvenser, som inte direkt leder någonstans vevas ännu en gång.

Det hade alltså inte varit helt fel att få veta mer om titelfiguren än det som yppas i hennes eget berättande och ett mindre antal flashbacks. Där finns stora korn till en riktigt fin och engagerande historia. Vem vet, det kanske är sådant som lämnats därhän från boken.

Fast visst är Britt-Marie var här ändå en sevärd film. Den är subtilt humoristisk, ganska charmig och för all del också rörande på sina ställen. Men med detta sagt är det förstås Pernilla August som bär denna skapelse på sina axlar. Hon porträtterar sin i alla fall ytligt sett svåra tant med stor värme, nyansering av det minimalistiska slaget och exakt precision. Man förstår bara genom att kasta en blick på hennes ansikte att det finns sorg i det förflutna, och att hon så gärna vill finna någon form av mening i sitt liv på äldre dagar. Om hon sedan lär sig se klart tack vare de fotbollstokiga barnen – och tvärtom, för övrigt – ska låtas vara osagt, men det ligger rätt nära till hands att så blir fallet. Vi talar trots allt om feel goodfilm av välbekant snitt här.

Skriven 2019-01-22

Skriv ut sidan

Våra partners