FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT

Regi: David Yates
I rollerna: Johnny Depp, Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Ezra Miller, Jude Law

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-11-14

Fantastiska djur! Spänning, fantasy och romantik i magiska Paris!

Vem kunde ana att en ganska anonym läroboksförfattare i Harry Potter böckerna hade haft ett så rafflande spännande liv och varit så instrumental i striden mellan ont och gott?

Newt Scamander är Den Utvalde för att slå ner den mörka magins onda krafter — förutom att rädda utrotningshotade magiska djur!

Om David Attenborough hade levt i den magiska världen skulle han utan tvekan ha varit bästis med Newt Scamander.

Det var 2016 som Fantastic Beasts and Where to Find Them gick upp på bio. Filmen utspelar sig 1926 i New York. Berättelsen tog oss tillbaka till ett universum som vissa kanske trodde att vi lämnat för gott i och med 2011 års Harry Potter film: Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2.

Men man kan aldrig få för mycket av det goda och vissa franchises tycks leva för evigt, med olika spin-offs och sequels och prequels.

Nu är det alltså dags för Fantastic Beasts uppföljaren: Fantastic Beasts – The Crimes of Grindelwald.

J.K. Rowling är tillbaka med ett nytt magiskt manus, David Yates har återigen hand om regi-rodret och den här gången styr vi kosan mot Paris och året är 1927.

Fast det är inte fråga om något glatt 1920-tal, färgtonen är ganska mörk, ungefär som i Warner Bros DCs superhjältefilmer, förmodligen för att lite överflödigt understryka att mörka krafter är i farten.

Men när det är “hard times”: det är då som musiken brukar vara som piggast, festerna som vildast, modet som mest färgglatt, teatermusikalerna som glittrigast och biofilmerna som mest sprakande och överdådiga. Inte för inte heter det “det glada 1920-talet”! Efterkrigstid och depression gjorde att folk ville ha färg och fest, vackra kläder och glad musik, och det gick att partaja som om det inte fanns någon morgondag (se till exempel The Great Gatsby).

Men i trollkarlsvärlden är det femtio nyanser av grått som gäller, i alla fall när det gäller modet (inte när det gäller något annat).

I den här filmen presenteras sedan tidigare kända karaktärer i yngre versioner, mest känd är så klart den gamle gode Albus Dumbledore, Hogwarts rektor och en Merlin-look-alike i Harry Potter serien. År 1927 är Dumbledore ung, snygg, sexig, välklädd och en Jude-Law-look-alike. När började detta modelejon att gå omkring i hellång morgonrock och med nattmössa på huvudet? Harry-Potter-fans vet att Albus Dumbledore var gay och kär i Grindelwald (spelad av Colin Farrell i den förra filmen och av Johnny Depp i den här filmen) — men om du hade hoppats på heta kärleksscener mellan Jude Law och Johnny Depp … så dyker de inte upp inte i den här filmen i alla fall. Inte ens i drömsekvenser. Deras kärlekshistoria är tydligen redan historia och nu är Dumbledore på den goda sidan och Grindelwald på den onda sidan, Dumbledore vill leva i samförstånd med icke-magiska människor, Grindelwald vill förslava eller utrota dem. (Kort sagt: Dumbledore är Professor X, med egen skola och allt, Grindelwald är Magneto). Alla andra aktörer i filmen verkar vara upptagna med att välja sida — ska de gå till den ljusa eller den mörka sidan av den magiska kraften?

Det ultimata vapnet är den Obscurus som finns i Credence Barebone, spelad av Ezra Miller (känd från Vi måste tala om Kevin) och i den förra filmen dödade han nästan hela sin adoptivfamilj, sin mamma och sin äldre syster, och en känd senator som var oförsiktig nog att kalla Credence för “freak”. Credence raserade också stora delar av New York. Eller rättare sagt: det var hans inre magiska monster som gjorde det. Hans Obscurus är den största och starkaste som funnits i hela magins historia.

Credence överlevde mot alla odds slutet i den förra filmen och i den här filmen jobbar han på en cirkus i Paris, där han blir vän med ormmänniskan Nagini … alla Harry-Potter-fans vet att ormen Nagini blir Lord Voldemorts sista Horcrux (och det Horcrux som är svårast att förgöra).

Massor av kända namn från Harry Potter böckerna dyker upp, nu får vi veta vad Nicholas Flamel gjorde på fritiden (i den första Harry Potter boken dök han upp på ett samlarkort i en chokladgroda!)

och hur länge Lestrange familjen har beblandat sig med den mörka sidan.

Vi får också besöka Hogwarts igen, i flashbacks, och scenen í vilken den unge Newt ska möta en boggart påminner om motsvarande scen i Harry Potter böckerna. En boggart förvandlar sig till din största rädsla när du möter den. (Ingen vet hur en boggart ser ut när den är ensam. Den kanske inte syns alls?). Harry Potters boggart uppenbarar sig som en fruktad dementor. Vännen Ron Weasleys boggart blir till en gigantisk spindel. Newt Scamanders boggart förvandlar sig till … ett skrivbord. ?!

Ja, det är Newts största rädsla i livet: att fastna bakom ett skrivbord. Det är det han har flytt från hela livet, han vill vara ute i det fria och rädda vilda, magiska djur från utrotning. Många av dem kanske ser ut som farliga monster, men för Newt är de inte skrämmande, de ser ju inte ut som skrivbord.

Det finns massor av olika trådar att följa i filmens snåriga handlingsschema. Filmen känns ibland lite som ett gigantiskt schackbräde där man ska flytta på otaliga pjäser för att de ska stå på rätt ställe inför kommande filmer och en episk slutstrid. Är man inte Harry-Potter-fan kan det ibland vara lite svårt att hänga med. Men det är i alla fall ett fantastiskt snyggt schackbräde att betrakta!

Bäst i filmen är den motvillige hjälten, den rolige kompisen och alla de fantastiska djuren.

Den motvillige hjälten är den tystlåtne Hufflepuff killen Newt Scamader, som ser ut att gå omkring i Sherlocks avlagda ytterrock. Eddie Redmayne blir bättre och bättre i rollen, ser ständigt så blyg och försagd ut, samtidigt som han är allra bäst tillsammans med alla de fantastiska djuren.

Newt är egentligen inte intresserad av att ta ställning i kampen mellan ljus och mörker, han är mest intresserad av sina djur. Och ingen av de båda sidorna verkar vara speciellt intresserad av djurens överlevnad (eller att djur har rätt till att finnas till, utan att utnyttjas).

Bäste vännen är en icke-magisk person, Jacob Kowalski (Dan Fogler) som älskar att baka. Det behövs en icke-magisk person i en huvudroll, så att man har någon att förklara “vad är det som händer” för.

Jacob får representera filmens åskådare.

Alison Sudol är rolig som Queenie, hon gör en subtil komisk Marilyn Monroe imitation med sin roll. Katherine Waterston är urtråkig som systern Tina, hon har två eller tre ansiktsuttryck, lite sur, sur och mycket sur. I den här filmen är hon mycket sur mest hela tiden, eftersom hon tror att Newt Scamander har gått tillbaka till sin gamla flickvän (som nu har sällskap med hans storebror istället).

Det finns tyvärr inte så många fantastiska djur i den här filmen som i det förra. Men den fyndiga lilla Pickett, en Bowtruckle som ser ut som en liten Baby-Groot, kommer tillbaka, liksom favoriten Nifflern, ett magiskt näbbdjur som hela tiden ställer till det. Den här gången får djuren hjälpa till lite mer för att rädda dagen.

Det ska bli ytterligare tre uppföljare att se fram emot i Fantastic Beasts serien. Med så många personer och så många “plots” finns det rejält med plottrig handling att lösa i kommande filmer. Hoppas bara att det finns mer plats för de magiska djuren i framtiden — och Fantastic Beasts magiska vapen: den omaka duon Eddie Redmayne och Dan Fogler! I filmen ska de rädda världen. I själva verket räddar de filmen!

Skriven 2018-11-12

Skriv ut sidan

Våra partners