BOHEMIAN RHAPSODY

Regi: Bryan Singer
I rollerna: Rami Malek, Gwilym Lee, Ben Hardy, Joseph Mazzello, Aidan Gillen, Lucy Boynton, Tom Hollander, Allen Leech

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-10-31

Filmbiografier om artister och rockband kan delas in i tre kategorier.
De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn:
THE DOORS, ELVIS, THE RUNAWAYS.
De filmer vars titel består av artistens eller bandets namn, med tilläggen “The” och”story”:
THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY.
De filmer vars titel består av namnet på en av artistens eller bandets hitlåtar:
LA BAMBA – och nu BOHEMIAN RHAPSODY.
(Ni som tänker kommentera och påpeka att det faktiskt finns fler kategorier: gör inte det.)

Den fick alltså premiär till sist, filmen om Freddie Mercury och Queen. Inspelningen var minst sagt problematisk. Regissören Bryan Singer bråkade ofta med huvudrollsinnehavaren Rami Malek, omtagningarna var oräkneliga. Ja, och sedan gick ju Bryan Singer och fick sparken. Han dök inte upp igen efter att ha varit ledig över Thanksgiving och han skyllde på familjeangelägenheter – men det var nog snarare alla bråk under inspelningen som var orsaken. Dessutom hade MeToo börjat spöka. Singer har under hela sin karriär anklagats för att ha förgripit sig på unga män och pojkar, och nu var det någon som till slut anmälde honom. Tydligen hann Singer regissera cirka 85% av BOHEMIAN RHAPSODY innan han slängdes ut och ersattes av Dexter Fletcher. I förtexterna nämns dock bara Singer.

Vad som är kul med filmer om artister är att de kan vara bra, intressanta och medryckande även om man inte gillar artisten eller bandet i fråga. Nej, jag har aldrig gillat Queen. En del av deras större hits ligger någonstans mellan fotbollshejaklack och after ski på puben, andra är bara usla (“Radio Gaga”), några är mest pretentiösa. Jag minns ett radioprogram på P3 i början av 1980-talet, antagligen var det “Rockdepartementet”, eftersom jag lyssnade på det varje vecka (det var det enda program som spelade hårdrock på den tiden). De hade ett längre inslag om Queen, och den kvinnliga programledaren sa att hon tyckte att det var intressant med ett band där ingen av medlemmarna kan kallas snygg. Detta tänker jag på varje gång jag hör Queen spelas.

BOHEMIAN RHAPSODY är en väldigt konventionell filmbiografi. Singers film berättar historien om Queen från A till Ö, och detta på ett sätt som känns igen från åtskilliga liknande filmer. Alla klassiska greppp finns med, inklusive en töntig scen som känns igen från Oliver Stones THE DOORS. Ni minns säkert scenen där Kyle Maclachlan försöker få rätt på introt till “Light My Fire”, en makalöst fånig scen. Det finns en liknande scen, eller kanske till och två scener, i BOHEMIAN RHAPSODY. Här finns även pålitliga ingredienser som sångtexter som skrivs på lappar, och namn på städer som flyger över filmduken under turnéerna.

Det går verkligen undan i den här filmen. Freddie Mercury hinner knappt bli ny sångare i det lilla lokala bandet Smile, innan de bytt namn till Queen och plötsligt turnerar jorden runt. Det är förvisso bra att det går undan, filmen hinner inte bli tråkig, men jag hade nog gärna sett att de första framgångarna skildrats lite mer detaljerat – denna tid var ju den roligaste i bandets historia. Tycker jag.

Freddie Mercury dog i aids 1992 – samma dag som Eric Carr (Mercury fick helsidor, uppslag och bilagor, stackars Carr fick notiser). Tack och lov slipper vi en ingående skilding av sjukdomstiden – filmen väljer att sluta med Live Aid-galan sommaren 1985. Mer eller mindre hela framträdandet med Queen återges.

Jag tyckte att verklighetens Freddie Mercury såg rätt skojig ut. Rami Malek ser snarare lite obehaglig ut. Jag kan inte bestämma mig för om han ser ut som Prince med löständer, eller som om Borat klätt ut sig till Freddie Mercury. Jag inbillar mig att Gwilym Lee, som spelar Brian May, är ganska lik – men de övriga i bandet ser mest ut som Bad News on Tour. Förutom en, som ser ut som Nigel i THE YOUNG ONES.

Bäst i filmen är Mike Myers som EMI-chefen Ray Foster. Myers gör alla sina scener sittande bakom ett skrivbord, och ser ut och låter som en figur i en Austin Powers-film. Foster var den som bekostade inspelningen av låten “Bohemian Rhapsody”, men som sedan inte ville släppa den. I Myers tolkning säger Foster att inga tonåringar kommer att sitta i sina bilar och headbanga till den här låten!

Trots att jag alltså inte tillhör Queens fans, tycker jag att filmen, och de många konsertinslagen, är medryckande. Det blir lätt så när det är bra iscensatt och man ser det på stor duk i en biograf. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag förstås ingen aning om, eftersom jag aldrig intresserat mig för bandet. I USA fick filmen en snäll PG-13-gräns, men den innehåller trots detta en del dekadenta fester, droger, och homosexuell kärlek, vilket antagligen gör den kontroversiell i Amerika, där det är okej med våld men inte med svordomar.

Den som väntar på att ledmotivet från Blixt Gordon-filmen ska spelas, vilket jag gjorde, väntar förgäves.

Skriven 2018-10-30

Skriv ut sidan