BLACK STONE CHERRY hoppas hålla på tills de är åttio

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De må vara hårdrockare, metalheads, countryrockare, alternative metal eller kanske framförallt en produkt av sydstatsrocken, men i grund och botten är turnéaktuella Black Stone Cherry ett resultat av alltihopa, och som det bindande kittet finns ett familjeband, som förmodligen aldrig kommer att brytas. Combon från den lilla byn Edmonton i Kentucky bildades av fyra nära vänner, och hemkänslan är alltjämt stark. Någon tanke på att lämna sina rötter finns inte även om hela världen numera är deras arbetsfält. Titeln på senaste verket Family Tree säger det mest i detta avseende.

Träffades i lekskolan

– Oh yeah, utbrister trummisen John Fred Young. Vi kommer att bo här tills vi dör. Chris (Robertson, sångaren) och jag träffades redan i lekskolan. Samtidigt var min far Fred med i countrybandet Kentucky Headhunters medan Chris pappa var en duktig gitarrist. Så vi förenades tidigt i musiken och intresset för att rita med färgkritor.

Älskar både hemliv och turnerande

John säger att bandet numera försöker att aldrig vara borta från fruar och barn mer än tre veckor i taget. Denna policy fungerar i USA, men när Europa hägrar som nu blir det i oavsett vilket ytterligare två veckors turnerande utan avbrott.

– Vi älskar att vara hemma, så det är tufft det där. Samtidigt älskar vi att ligga ute på vägarna lika mycket. Men då saknar jag att vara hemma med frun när hon kör med mig ha ha.

Underbart med fansen

John behagar uppenbarligen skämta här, men han blir omgående allvarlig igen och säger att det är ”underbart” med alla fans som kommer på konserterna. Det är något skinnplågaren aldrig någonsin kommer att ta för givet. Att folk älskar bandets musik är det mest fantastiska av alltihop, menar han.

Vilda sydstatsgrabbar

Vilket inte alldeles osökt för in samtalet på senaste verket Family Tree. John deklarerar direkt apropå detta att bandet befinner sig på en bättre plats än de varit någonsin tidigare.

– Inför det här albumet gick vi och vårt gamla skivbolag skilda vägar efter tretton år. På slutet hade allting blivit väldigt storbolagspräglat. De ville alltid att vi skulle bli ett radioband, men vi är vilda sydstatsgrabbar, så amerikansk radio vill inte spela oss. Vilket är okej. Vi kan inte skriva musik för några som sitter på ett kontor. Vi växte upp med och influerades av alla de stora klassikerna.

Klassiska förebilder

– Som till exempel?

– Som Mott the Hoople, Led Zeppelin, Lynyrd Skynyrd, Black Sabbath, Queen, Motown och bluesen. När vi var tonåringar sög vi i oss allt det där som svampar. Classic Rock hade ett enormt inflytande på oss. Vi hade en väldig tur som fick hänga i ”familjehuset” där min fars band repade med alla dessa bandaffischer på väggarna.

En palett av stöldgods

John säger att Family Tree är det första albumet hittills som han känner sig helt komfortabel med. Det är därför helheten inte bara låter som ett band. Soundet är en palett av allting alla inblandade älskar. Man har stulit från alla, helt enkelt.

Denna hybrid av olika influenser har uppenbarligen varit lyckosam. Visserligen är Black Stone Cherry inte blivit några superstars, men de tillhör definitivt de etablerades skara. En hel del goda listplaceringar, ett välrenommerat, stabilt och populärt liverykte, samt ett dussin hits på Billboards rocklista är inte fy skam. Och John är inte sen att tacka fansen för deras förtroende.

– Ja, vi har verkligen toppenfans. Det förundrar mig fortfarande att det finns de som är så hängivna. Att vi berör folk så mycket är fantastiskt. Det är på spelningarna vi ser att allt arbete vi lagt ner lönat sig.

Hellre Zeppelin än Plant

– På tal om det; det är inte bara det att ni arbetar hårt, ni har gjort det många år också. Ni bildade ju bandet redan 2001, och håller fortfarande ihop?

– Ja, vi älskar ju varandra. Vi både älskar och slåss som bröder. Vi delar allting, och bandet utgör vårt gemensamma testamente. När vi först började både kom och gick många andra band. De splittrades, för att sångaren eller gitarristen ville satsa på en solokarriär. Det var inte det att det de gjorde var dåligt, men det var inte samma sak. Ta ett band som Led Zeppelin. Robert Plant gjorde en del toppengrejor på egen hand, men jag hade hellre haft Zeppelin kvar.

– Så vad hade hänt om ni själva tappat en medlem?

– Jag vet inte alls vad jag tagit mig till om någon av de andra hade gått bort eller hoppat av. Därför gäller det att göra sitt bästa för att hålla huvudet kallt. Många börjar med musik på grund av brudarna, och det är ok. Men i slutänden är det bara musiken som räknas.

Öppna och kulturellt medvetna

– Nu är ju er karriär långt ifrån över, men trots att ni bara är några år över trettio har ni redan hållit igång i sjutton år. Hur ser du på allt som hänt hittills?

– Det är ingen svår fråga. Du vet, jag ser på karriären som ett träd. Vi har fått göra så många fantastiska spelningar och vi har lärt oss så mycket på vägarna. Vi har spelat i England, Europa, Australien och Sydamerika. Vi, fyra killar från lantliga Kentucky har tagits på en resa som gjort oss väldigt öppna och kulturellt medvetna, och det är det som är så fantastiskt med musik. Det hjälper en att acceptera andra livsstilar. 2006 när vi släppte första skivan kunde jag aldrig föreställa mig att vi skulle åka till Europa, och att det skulle komma att påverka hur vi gör musik.

På rätt plats

– Men även om ni nu inte fått åka ut i världen hade ni väl ändå varit kreativa?

– Ja, vi hade ändå gjort bra musik, och vi skulle ändå ha haft våra amerikanska fans, som vi älskar. Men vi uppskattar det vi gör mer nu eftersom vi fått uppleva allt det där andra. Därför tycker jag att vi befinner oss på precis rätt plats nu. Jag hoppas att jag kan fortsätta göra det här tills jag är åttio.

Blygsamma icke-kändisar

– Men samtidigt håller ni ganska låg profil. Man hör bara av er precis när ni släppt en ny skiva eller befinner er på turné?

– Well, vi är inte direkt TMZ-värdiga. Vi är ganska icke-kända, vi är aldrig på Hollywood Boulevard. Vi har alltid varit blygsamma, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Det är så vi blivit uppfostrade, och det är den bilden vi vill förmedla åt folk. Jag tror det är något många finner väldigt tilltalande. En av de värsta sakerna som kan hända i en sådan här situation är om det visar sig att någon artist man gillar inte lever upp till förväntningarna som person. Det kan bli en sådan besvikelse.

Skriven 2018-10-10