U2, Royal Arena, Köpenhamn den 29 september 2018

U2 har sålt svindlande 175 miljoner album genom åren. Av dessa står The Joshua Tree för tjugofem miljoner. Så tala om att det var givet att det förr eller senare att skulle bli en turné som hyllade alternativt påminde om eller rent av cashade in på denna framgång i liveformatet. Detta blev verklighet förra året. Inga Skandinavienbesök blev det dock. Dessvärre, får man väl säga.

The Joshua Tree ignorerades

På sitt sätt är det därför bara fullt logiskt att The Joshua Tree ignoreras denna turnévända. Fullständigt, därtill. De som väntade på klassiker som With Or Without You och I Still Haven’t Found What I’m Looking For fick helt enkelt gå hem med oförrättat ärende. Been there, done that, tycker Bono och hans vapendragare garanterat själva. Men jag kan tänka mig att en del som längtade efter allsång gnisslade tänder över detta. Särskilt med tanke på hur dyr biljettpengen var.

Fortsatt relevanta och kreativa

Men som det heter; man kan inte få allt, och det vankades trots allt ett tiotal listklättrare på setlistan ändå. Samtidigt är det lätt att plocka fram den gamla välmenande klyschan, som säger att det här är ett band som inte förlitar sig på nostalgi och gamla meriter. De försöker och vill vara relevanta och fortsätter vara kreativa dessutom. Vilket förstås är beundransvärt även om det för all del också någonstans handlar om en balansgång mellan vad folk i alla fall ytligt sett längtar efter och betalar för och en konstnärlig frihet att utvecklas.

Stora uttryck och personligt tilltal

Fast nu när musiken tystnat i Royal Arena är det lätt att konstatera att kvartetten klarar denna balansakt alldeles utmärkt. U2 är faktiskt ett av de där banden som inte är slaviskt beroende av sina hitlåtar. I deras fall är det helheten som det till större delen handlar om, och i det här fallet vävdes den friktionsfritt ihop av mastodontshowens uttryck och ett personligt tilltal där Bonos ungdomsminnen från ett våldsplågat Irland fick stort utrymme.

Jokern och Mephisto

Ja, också varnades det för extremhögerns framfart, diktatorer och krigets konsekvenser samt propagerades för både EU och kvinnlig makt både via väl valda sånger och diverse bildkollage på en gigantiskt tvåsidig hi-tech LED-skärm som placerats i mitten av arenan. Det förstnämnda illustrerades för övrigt av en Bono som en hybrid av Jokern och Mephisto sjungandes den tämligen obskyra Acrobat. Ett underhållande nummer? Utan tvekan. Men låten i sig är i sanningens namn en rätt svag historia. Samma sak kan sägas om Until the End of the World. Ett schyst hypnotiserande groove i all ära, men i övrigt tedde sig även detta nummer tämligen umbärligt.

Klassiker och patenterat gitarrsound

Fast två tunna sånger gör inget magplask. För i övrigt fanns det faktiskt inte mycket att gnälla på denna kväll. Inte minst var variationen vad gäller sångkatalogen välavvägd både kronologiskt och rent stilmässigt. Old-schoolfansen eller kanske snarare alla lär ha uppskattat sådant som hårdpumpande öppningssången Blackout och klassikerna Sunday Bloody Sunday och Pride (In the Name of Love). Det här var ju trots allt exempel på typiska U2-dängor med både omistlig tyngd i lyriken det där välbekanta gitarrsoundet The Edge patenterat sedan lång tid tillbaka. Och säga vad man vill men det lät lika fräscht på Royal Arena som då det begav sig.

En positiv låga

Dock rockade kvartetten aldrig så gediget som i de underskattade Elevation och Vertigo, två upptempoess, som onekligen växt med åren. På andra sidan spektrat fanns You’re the Best Thing About Me i en fin opluggad version, den rörande Iris (Hold Me Close), en självbiografisk sång om Bonos mor och avslutande 13 (There Is a Light) i vilken bandet förmedlade ett budskap om att man ska tro på att det finns en positiv låga där ute någonstans trots allt djävulskap i världen.

Nacksving på orättvisor

För egen del har jag dessvärre svårt att ha samma positiva attityd som U2 vad gäller mänsklighetens tillstånd. Däremot finns tron på irländarnas artisteri och konstnärskap kvar. Om något visade kvartetten nämligen denna lördagskväll att de inte bara brinner för att ta ständiga nacksving på orättvisor, utan också att de alltjämt kan uppbåda inspiration och entusiasm som ligger i paritet med formatet på deras scenproduktioner.

Skriven 2018-09-30

Skriv ut sidan

Våra partners