TÅRTGENERALEN

Regi: Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson
I rollerna: Mikael Persbrandt, Helena Bergström, Agnes Lindström Bolmgren, Tomas von Brömssen, Joel Wallón

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-03-07

En trist småstad, en dokumenterad strulputte med stora planer, en femhundra meter lång smörgåstårta och någonstans i marginalen lille Filip Hammar och hans snälle, men förlöjligade far. Det är de viktigaste ingredienserna i Filip och Fredriks första spelfilm, den verklighetsbaserade Tårtgeneralen, och det har ju blivit bättre än förväntat Duon har lyckats hitta tillbaka till sina komiska rötter i mogen form, och försöker tack och lov inte agera lustigkurrar med förnumstiga kommentatorer till samtiden på agendan. Resultatet av detta har blivit om inte lysande, så definitivt en flinframkallande komisk pärla med hjärtat på rätta stället.

Historien torde vara bekant. Det är 1985, och den redan då extremt självsäkre Jan Guillou utser i sitt program Rekordmagazinet Köping till Sveriges tråkigaste stad. Det tycker Köpingborna är rent ut sagt för j-vligt. Det är då den lokale misslyckade impressarion tillika halvt alkoholiserade Hasse P får sin lysande idé. Han – eller rättare sagt det lokala bageriet – ska baka världens längsta smörgåstårta och sätta Köping i Guinness Rekordbok. Hur det sedan går behöver man förstås inte undra eftersom svaret står i historieböckerna, men vägen till Hasse P:s senkomna triumf är sannerligen knagglig och osäker och in i det sista.

I marginalen introduceras vi som tidigare nämnts även för för Filip Hammar i koltåldern och hans tafatte frankofil till far, som ständigt bär basker och gråter när konstären Chagall lämnar jordelivet.

Eftersom det är Filip och Fredrik som ligger bakom denna skapelse är det givet att historien målas med breda och föga subtila penseldrag, men det stör knappast här. Tårtgeneralen är precis en sådan historia som passar dem som handsken. Det handlar om småstaden och dess underdogs, som både förtjänar erkännande och revansch. De får oss till och med att känna sympati för en sådan hopplös figur som Hasse P, som ständigt sviker, sällan levererar och tar till flaskan varje gång motgångarna ter sig för svåra. Det bästa man skulle kunna säga är att han någonstans vill väl och inte helt saknar charm, och allt detta förkroppsligar en glimrande Mikael Persbrandt i sin titelroll. Vem vet, kanske sökte han i sitt eget förflutna för inspiration. Det här är ju som bekant en man som själv inte varit alldeles främmande för strulerier och övertramp själv i det verkliga livet.

Skriven 2018-03-05

Skriv ut sidan

Våra partners